December 2010 Archives
Vad kännetecknar en kanin? Den har fluffiga öron och reproducerar sig ymnigt. Så kommer det också att bli här på bloggen under 2011: fluggigt och mycket! Jag firar 10-årsjubileum i oktober och jag kommer att flirta hämningslöst med dig fram tills dess.Andra fina kaniner hos Pink Tentacle. Den ovan är av Dürer.
En artikel i veckans New Yorker - "God's Librarians" (tyvärr bakom betalmur) - handlar om det i höstas nyöppnade Vatikanbiblioteket, som varit stängt i tre år för renovering.
Biblioteket innehåller ju fantastiska samlingar, bl.a. Drottning Kristinas bibliotek, tidigare i hög grad ordnat enligt mun-mot-mun-metoden: "'[I]f you needed an incunabulum you had to know where it was - which basically meant you had to know someome who knew. It was totally word of mouth. It was like the times when the books were first written'", som renässans-forskaren Ingrid Rowland berättar om hur det var på 1970-talet.
Nu är allt ordnat - katalogiserat, digitaliserat (en del i alla fall) och "chippat" så att tjuvarna får det svårare - 1987 kunde en forskare vandra ut med utrivna manuskriptblad från 1300-talet som Petrarca ägt, eller Johannes Paulus II kunde ta ett manuskript med sig på en resa till Mexiko för återbördande (förvisso en bra grej, och frågan är hur stort biblioteket skulle vara om alla krigsbyten tvingades lämnas tillbaka).
Att biblioteket ska vara öppet för forskning, eller att dess samlingar ska tillgängliggöras på internet, har inte varit någon självklarhet, men nu verkar man vara på rätt väg. Mycket tack vare eldsjälen Leonard Boyle, prefekt för biblioteket mellan 1984-1997.
In the mid-nineteen-nineties, Boyle had a visionary plan to scan all the Vatican's manuscripts and thereby create a shareable, downloadable Vat. (It was his inexpert attempts to raise money for his high-minded project that landad him in trouble.) Although this project represents just one fact of the modernization, it is a symbol, in the eyes of many people I spoke with, of the Vat's potential to be a thoroughly modern institution - of the humanistic, forward-looking strain in its DNA. When I went to Rome in September, I was struck by how frequently the conversation came back to Boyle, who died in 1999. The scholars I interviewed all gave him credit for the modernizing impulse. Not so the clerics, who tended not to bring him up or to suggest that the push to modernize was a historical inevitability.
Vad bör man se? (För att få tillgång behövs ett brev med en rekommendation "from an institution know to the Librarian or the Prefect") Här är några rekommendationer:
Bildspel som hör till artikeln + några hos The Guardian.For Ingrid Rowland, it was the Vatican Virgil; for Anthony Grafton, it was Lorenzo Valla's translation of Thucydides; for Jacqueline Hamesse, it was an autograph of Thomas Aquinas. Cardinal Mejía mentioned both a beautifully illuminated Haggadah and the Bible of Federico di Montefeltro ("Botticelli did part of it!"); Cesare Pasini named the Codex B, a fourth-century manuscript of the Bible in Greek.
Jag läser om en bisarr alternativmedicin-metod - "Arbrecology":
Bakgrunden är fantasifull, om hur den druidiska Liber arborum har färdats genom århundradena:Arbrecological methods involve handing over £25 to permit a trained professional arbrecologist *guffaw* to make a small incision in your skin and insert a seed that is specific to both your illness and personality. The process is tailor made to allow for the fact that of course, your personality might suit a splendidly honourable laburnum seed instead of one of those unscrupulous, fetid conifer ones... Once the seed is implanted, it develops into 'micro plants' that then feed on harmful toxins in your body.
In 2007 a Cardiff based Energy Healer, Krystal M. Betula, stumbled across a complete Latin transcript of the Liber Arborum. Her letters show that she had dreamt about a 'great power' hidden in a welsh University's Ancient Records Collection. After some support by a dishonest library assistant, she managed to remove the original manuscript and painstakingly copied and distributed it to a number of her psychic friends around the country. The original book, unfortunately disappeared with her unexpected death in a car accident two years later.
Train of Thought. (via: Coudal). "The film took approximately 9 months to complete, from storyboards through to the final edit". Minst lika fascinerande är "making of-"-filmen.
Mer papper: Oh yeah, paper! av Michal Migurski.
Här är en anledning till att så fort som möjligt digitalisera och göra tillgängliga arkivmaterial : så att inte kreationistiska konspirationsteoretiker får vatten på sin kvarn när material inte publiceras. Historiebloggen Whewhell's Ghost berättar om Darwinleaks, som syftar till att "läcka" material för att förändra synen på Darwins gärning. Faktumet att brevväxlingen med St George Jackson Mivart ännu inte givits ut tolkas som ett tecken på att Darwin-etablissemanget vill undanhålla sanningen (vilken den nu är). Sjävklart finns breven att läsa, på Cambridge-universitetet, men det lär dröja år innan de blir utgivna, först i bokform, och sedan på nätet (se Darwin Correspondence Project):
Letters do not magically transcribe themselves and appear in edited volumes (or online). The DCP has been going since 1974, published its first volume of letters eleven years later, and has only recently reached letters from 1870 (Volume 18, with another twelve years of letters in the pipeline). Online versions lag behind for obvious financial reasons; Cambridge University Press, who publish the letters, have to make some sort of return on investment. Currently, letters before 1867 are freely available online (the corresponding printed volume appeared in 2004).
Det är närmast borgesiskt, Biblioteca Vasconcelos i Mexico City. Mer hos
Man hoppas att det går bra, det här projektet som University College London har dragit igång, att låta "vem som helst" hjälpa till att transkribera Jeremy Benthams outgivna manuskript. Det kommer naturligtvis inte att bli perfekt, som någon påpekar i New York Times-artikeln om projektet, utan man vill ha "progressive improvement". Hellre det än att viktiga arkiv ligger och väntar på att expert-editörer ska finansieras för att om 30 år få ut fullständiga utgåvor.
Det nämns att George Mason University har fått pengar för att utveckla ett verktyg som kan pluggas in i ett digitalt arkiv för att möjliggöra öppen transkribering av manuskript. Låter utmärkt.
Sista meningen i Steven Johnsons Where Good Ideas Come From får bli som ett motto för 2011:
Ta en promenad; odla aningar; skriv ner allt, men ordna gyttrigt; omfamna serendipitet; gör produktiva misstag; besök kaféer och andra våta nätverk; följ länkarna; låt andra bygga på dina idéer; låna, återanvänd, återupptäck; bygg en snärjig vall.
John Maeda vill se en humanare innovationskultur:
What if, just like STEM is made up of science, technology, engineering and math, we had IDEA, made of intuition, design, emotion, and art--all the things that make us humans feel, well, human? It seems to me that if we use this moment to reassess our values, putting just a little bit of our humanity back into America's innovation engines will lead to the most meaningful kind of progress. By doing so, we will find a way back to integrating thinking with making and being and feeling and living so that left- and right-brained creativity can lift our economy back into the sky.
Fortsätt läsa Konst som innovation.
Jag såg Fanny & Alexander igår (den låååånga versionen, över 5 timmar), så det här inlägget hos medicinska fotografen Øystein Horgmo, om ett tillfälle när han fick i uppgift att fotografera en patients sista tid i livet, påminner om scenen när Alexander sitter vid Oscars dödsbädd:
Uppdatering: Thomas hos Biomedicine on Display kommenterar bilden på sjuksängen i det länkade inlägget ovan, om hur tekniken alltmer tar fokus i samtida bilder.
Lost for words, I tried to focus on the task, but it's hard to think about light and shadow when what you see through the lens is a young wife kissing her unconscious husband, a mother running her fingers through her son's hair for the last time. They wanted a photo of the boy hugging his father, but he didn't want to. As they stopped trying and moved away from the bed, he suddenly reached over and hugged him. "Daddy, ouch, ouch," he said. The boy will not remember his father, but he will have a photo of that hug. Perhaps it can be helpful later in life.
Lustigt att jag skrev om Flickrs nedgång och fall, när det visade sig att det var Delicious som, förmodligen, först får bita i gräset. Sorgligt så klart - att spara bokmärken finns det ju en massa sätt att göra, men det är jobbigt att bygga upp nätverket igen. Det är en trevlig, och ofta väldigt upplysande, rutin att kolla in nätverket då och då. Delandet är faktiskt en stor del av det, som Michael Sippey skriver:
Delicious wasn't about personal utility, it was about public performance.
Anyways, jag registrerade mig hos Pinboard i mars, efter att ha läst om det hos Maciej Ceglowski, som utvecklar tjänsten. Då var det förhållandevis billigt, men eftersom sign up-priset baseras på antalet användare (* $0.001), så ligger det just nu på $7.94.
Som tjänst är det bättre än Delicious (framför allt funktionen att arkivera snapshots av sidor (extrakostnad)), men utan nätverket minskar värdet: är du på Pinboard? Haka upp.
OK, det kanske tar ett tag till innan alla kroppar är inscannade och sökbara i Google Body, men den här experimentella kroppsbrowsern som Google OS pratar om är ju lite intressant.
Ja, det är sorgligt att se hur en så trogen gammal vän som Flickr hamnat i bakvattnet, och ersatts av fräschare kids. Diverse påhäng till Twitter (yFrog, Twitpic, et al), hipstriga Tumblr, Facebook för den mindre nogräknade, Instagram för enkelheten och neo-expressionismen, Vimeo och YouTube för videon. Visst, Flickr fyller fortfarande en funktion som plats för skickliga amatörfotografer att marknadsföra sig, eller för kulturarvsinstitutioner att vända ut och in på sina arkiv, men som ett verktyg för att berätta historien om ditt liv i realtid, tillsammans med andra, duger det helt enkelt inte längre. Thomas Baekdal säger till Yahoo: sälj eller släpp fritt. Jag tror tyvärr inget av det kommer att rädda Flickr.
Jag hoppas verkligen att biografin av Benoît Peeters över Jacques Derrida översätts till svenska! Från Svenska Dagbladets Under strecket:
De inblickar Peeters ger i filosofens privatliv förmedlar bilden av en man som avskärmar sig från ansvar och helst lever sitt liv utan större förändringar. Upp vid sex, en kopp kaffe och sedan några timmars arbete. Frukost med hustrun och därefter bilen in till stan från villan i förorten. Mer arbete. Maten skall helst vara som barndomens, det vill säga mammas. Mycket tv-tittande.
Den har inte varit med på så värst många årsbästalistor, vad jag har sett, men den är definitivt med på min, Broken Social Scenes Forgiveness Rock Record. Här är en ny video för "Texaco Bitches", oljebrottning urartar i kärleksfest:
Inspirationsinstruktionerna för Ryan Trecartins modeuppslag i magasinet W är helt fantastiska.
Så här kan en instruktion se ut:
...och så här blev resultatet, efter hundratals andra mixningar och matchningar:
TV-programmet Babel har besökt Kenzaburo Ōe i hans hem i Tokyo:
Men hans hus håller på att spricka i två delar. Han har för mycket böcker i ena delen av huset som är av trä. Så den håller på att lossna från den andra delen som är av betong. Oe har samlat på sig ca 7000 böcker genom åren och hans mål är nu att sälja ca 1000 böcker så att huset inte faller i bitar.
Tämligen briljant den här Moleskine-reklamfilmen. (via: Quipsologies)
Idag fyller ju John Milton år! 402 år för att vara exakt. (Ovan en illustration av Gustave Doré, ur Paradise Lost, som du kan läsa/se i det öppna biblioteket).
Uppdatering: Mercurius Politicus har en passande bild från Miltons tid.
James Gleick skriver om faktumet att Oxford English Dictionary har reviderat sitt uppslag för ordet "information":
The renovation has turned a cottage into a palace. Information, n., now runs 9,400 words, the length of a novella. It is a sort of masterpiece--an adventure in cultural history. A century ago "information" did not have much resonance. It was a nothing word. "An item of training; an instruction." Now (as people have been saying for fifty years) we are in the Information Age. Which, by the way, the OED defines for us in its dry-as-chili-powder prose: "the era in which the retrieval, management, and transmission of information, esp. by using computer technology, is a principal (commercial) activity."
Jag läsbläddrar i en bok om Walter Benjamins arkiv (hittad hos serial_consign), och fastnade för det här i inledningen, om Benjamins metod:
Benjamin's mode of working is marked by the techniques of archiving, collecting, and constructing. Excerpts, transpositions, cuttings-out, montaging, sticking, cataloguing and sorting appear to him to be true activities of an author. His inspiration is inflamed by the richness of materials. Images, documents, and perceptions reveal their secrets to the look that is thorough enough. Benjamin was interested in the incidental. He loved to think in marginal areas, in order to push out from there to the center; he like to use the phrase "most central". His capacity for immersion and his preparedness to make connections allowed him to discover essential things in details. Fragments recombined into new things; this researcher converted them into something distinctive.
Det är skönt att få lite historiskt perspektiv på de ständiga larmen om informationsstress (t.ex. senast i Svenska Dagbladet). Ann Blair är professor i historia vid Harvard-universitetet, och har skrivit en bok med den intressanta titeln Too Much To Know: Managing Scholarly Information Before the Modern Age.
I en artikel hos Boston Globe - "Information overload, the early years" - berättar hon om hur folk i gångna tider har hanterat överlödet av information.
Fråga mig inte hur, eller varför, men jag kom över en digitaliserad version av boken Concerning printed poison från 1885, skriven av en Josiah W. Leeds, utgiven i Philadelphia. Den är en slags moralisk uppgörelse med dåtidens bok- och biblioteksmarknad.
Följande stycke skulle dock kunna vara skriven i en svensk dagstidning idag:
The man who founds, or the corporation or committee which establishes, a free, public library in any community, is usually esteemed, without controversy, to have supplied the people with a great and wise benefaction. In many cases this persuasion holds true, but in very many others, even where the library is started on a fair foundation and with the prospect of continuing to be a source of rational entertainment and enlightenment -- a fount of blessing to the district in which it is placed -- the reverse of all this has too often resulted. And this has happened, probably in the large majority of such cases, because the managers in charge have weakly succumbed to the craving for fiction, even to the extent of supplying trashy, vapid, and often immoral works, only a very little better in their general quality than the average of the fiction retailed at the sidewalk news-stands. I have before me the report of a certain public library, and it shows that the proportion of works of fiction to those of science, taken out the past year, was as 54 to 1.
En nyavtäckt staty föreställandes poeten Philip Larkin, på tågstationen i Hull (där Larkin jobbade som bibliotekarie på universitetet), liknar ganska mycket den över Hjalmar Söderberg i Humlegården:
Det är rätt kul att se hur folk reagerar på Jonathan Safran Foers skulpturala bok The Tree of Codes (utgiven av Visual Editions, som jag nämnt tidigare):
Safran Foer har utgått ifrån Bruno Scultz Kanelbutikerna (Street of Crocodiles på engelska) och stansat igenom den och valt ut ord som bilder en ny berättelse, väldigt sofistikerat. Så här ser den ut:
Det allra finaste är att Norstedts kommer att ge ut en nytutgåva av Kanelbutikerna och Sanatoriet i timglaset. En utställning om Schultz och Franz Kafka pågår på Judiska muséet.
Safran Foer har utgått ifrån Bruno Scultz Kanelbutikerna (Street of Crocodiles på engelska) och stansat igenom den och valt ut ord som bilder en ny berättelse, väldigt sofistikerat. Så här ser den ut:
Filmmakarna Stephen och Timothy Quay gjorde 1986 en stop motion-film, med Kanelbutikerna som inspiration, här i två delar:
Det allra finaste är att Norstedts kommer att ge ut en nytutgåva av Kanelbutikerna och Sanatoriet i timglaset. En utställning om Schultz och Franz Kafka pågår på Judiska muséet.
Här är ett par fina japanska reklamfilmer, för ditt fredagsnöjes skull:
...och sedan en fiffig Google-reklam, gjord av svenskarna Robbin Ingvarsson och Waldemar Wegelin:
Först en film, inkluderandes en Rube Goldberg-maskin och She & Hims "Why Do You Let Me Stay Here?", för sake-märket Shiro:
...och sedan en fiffig Google-reklam, gjord av svenskarna Robbin Ingvarsson och Waldemar Wegelin:
"The Thames and its related activities are of course the Hello World of real-time data", skriver James Bridle, som skapat romancehaslivedtoolonguponthisriver.com (ett Joseph Conrad-citat från The Mirror of the Sea), en sida som stiligt visar hur högt vattnet står i Themsen. (Se gammalt inlägg om twittrande Tower Bridge).
Det finns några fascinerande bokprototyper hos franska Les éditions volumiques, ett förlag som ägnar sig åt att utforska "pappersboken som en ny datorplattform". Klicka dig fram till "Boken som försvinner" - du har 20 minuter på dig att läsa innan sidorna svartnar, bokstavligen. En rätt passande metafor för det licensierade läsandet.
Jobbet anordnar en TEDx-konferens.
@rasmusfleischer: eftersom du frågade, här kommer inlägget med rubriken "Socialistbibblor", ursprungligen publicerat på mymarkup.net, 24 september 2004. (Hela arkivet finns på min dator, tyvärr inte på webben).
Tragist, men talande, funkar *en* av länkarna i inlägget.
Tragist, men talande, funkar *en* av länkarna i inlägget.
Det här är "årets bibliotek". Visst kan man riktigt se hur hyllorna där inne "bågnar av socialistiskt präglad litteratur", som Norberg & Wallace uttrycker det.
Allvarligt, det enda deras debattartikel bevisar är att högern skriver tråkiga böcker. (Och att källkritiken funkar rätt på biblioteken när man väljer att inte köpa in Timbros böcker rakt av).
Där jag jobbar är vi förresten väldigt toleranta med vad som köps in. Jag satt just och bläddrade i David Dukes anti-semitiska högerbok "Den judiska rasismen" (Nordiska Förlaget; länkar inte, av förklariga skäl; den finns inte på något svenskt folkbibliotek).
Relaterade saker:
DN - Johan Norberg & Björn Wallace - "Kompakt vänstervridning i biblioteken". Mer hos Timbro.- Det progressiva USA - "Ingen bibliotekscensur i Sverige!" - som tyvärr är ute och cyklar med pratet om censur. Det är väl ingen som krävt det.
- Biblioteksrelaterat - "Är alla bibliotekarier vänstervridna?"
(med länk till Svensk Biblioteksförenings svar, som nog inte övertygar kritikerna, med tanke på att det är Britta Leijon som är ordförande)- Strangnet.blogg - "Timbros spökjakt"
- Jan Kallberg hatar bokbussar:
"En bokbuss motsvarar fem-sex hemsamariter. Det är som läkaren skulle åka runt med betonglastbil."- Update: Johan Ehrenberg - "Därför kan borgarna inte skriva"
Postat Erik Stattin on september 24, 2004 3:17 EM | Länk till det här inläggetKommentarer
Jag kan rapportera att vi både har böcker om katter, samhällsproblem och Mankelltitlar...
...trots flådigt kontor!Kanske är fler biblioteksanvändare vänster än höger också, och om biblioteken har användarstyrd inköpspolicy så borde det påverka beståndet.Högerböcker - vänsterböcker! Jag vet, skippa andra uppställningssystem, och placera högerböckerna till höger och vänsterböckerna till vänster, bara :-)vilken undebar idé Mailn, man kan även införa någon slags gradskala från mycket till pyttelite i fall det blir fler än 20 böcker :-)Jag undrar om det inte är dags att undersöka alla dessa högt uppsatta ekomomer och finansanalytiker. Jag tycker jag anar en viss lutning åt höger. Hemskt med denna indoktrinering av samhället :)Ni missar poängen. Det handlar inte om att vänster böcker är mer populära (vilket dom är). Det handlar inte om det totala antalet vänsterböcker kontra högerböcker.
De har jämfört 10 vänsterböcker med 10 motsvarande högerböcker. Då borde det rimligtvis vara en någorlunda jämn fördelning.Jag har "Korkade vita män hemma" och jag fick stå på kö för att låna den. Och jag står fortfarande på kö för att låna "Vem har snott mitt land". För min del får dom gärna köpa in fler exemplar.Instämmer med Mathias Sundin. Erik, skulle du acceptera att biblioteken inte köpte in vänsterlitteratur med motiveringen att den var tråkig? Och om du tycker att kraven på källkritik gör att Timbros böcker inte ska köpas in, hur är det då med den pedantiske faktaslaven Michael Moore?
"Många bibliotekarier är vänster snarare än höger", heter det lättsinnigt i en kommentar här. Ska det styra inköpspolitiken? (Naomi Klein var f ö inte med i Norbergs urval).
Norbergs artikel fick mig att skämmas för att vara bibliotekarie.Ja tänka sig, dom jäkla typerna tar hem böcker som folk efterfrågar, och till och med böcker på arabiska. Skämmas var ordet.Martin: vad jag menar med att "högern skriver tråkiga böcker" är att författarna och förlagen inte förmått övertyga biblioteken att köpa in deras böcker. Svenska bibliotek har inte möjlighet att hålla sig med alla böcker som ges ut i Sverige. Dom går på vad som uppmärksammas, blir recenserat, marknadsfört och efterfrågat. Min uppfattning är att orsaken till att vänsterböcker får mer uppmärksamhet är att för att de är bättre skrivna, inte för att media är vänstervridet (vilket är högerförklaringen).
Michael Moores böcker ges ut av vanliga förlag, Timbros böcker är propaganda från Svenskt Näringsliv. Det betyder inte nödvändigtvis att böckerna är dåliga, men det ska tas med när man bestämmer huruvida man ska lägga skattebetalarnas pengar på att köpa in det. Det flesta av böckerna på Norberg & Wallace lista är inte från "vanliga" förlag, utan från "ideologiska" förlsga som Timbro, SNS, Bertil Ohlin-institutet osv. "Stiftelse"-böcker som aldrig skulle överleva på egen hand.(har någon kollat om och hur utbudet motsvarar utlåningsstatistiken? kan ju vara ide att kolla försäljningssiffrorna i handeln, också. fast det förstås, det är ju inte forskning det handlar om här. och dessutom är ju bokhandlarna också kommunister. (intressant timing, må man säga. får norberg och reynolds måhända sina talking points från samma ställe?))Att stirra sig blind på förlagsnamnet är fel, anser jag, i synnerhet om det gäller författare som t ex Assar Lindbeck eller en antologi som "Frihetens klassiker". De böcker som Norberg tar upp är fullt legitima debattböcker. Själv tycker jag att Ordfront sysslar med propaganda, men det skulle aldrig falla mig in att argumentera för att biblioteken ska specialgranska deras utgåvor.
Lustigt att så många nu plötsligt talar om att efterfrågan ska styra. Jag anser inte att marknadsekonomiska principer ska styra biblioteksinköpen. Om en gymnasieelev vill läsa om globaliseringen, så ska han både hitta böcker av Naomi Klein och Johan Norberg, det anser jag vara en självklarhet, trots att Norberg kommer ut på ett så suspekt förlag som Timbro.
Jag hade varit lika upprörd om undersökningen visat en motsvarande slagsida åt högerhållet.Den kritiken var ju bara för rolig.
Johan Ehrenberg har skrivit ett ganska bra genmäle på:
http://etc.se/radikala/templates/template_117.asp?number=46612Herregud Martin,
Du vågar alltså kritisera den heliga kon vid namn Ordfront?
"If you wanna be worshipped, go to India and moo"
alt. ge ut boken på ordfront?Men hallå Martin K! Naomi Klein är visst med. No Logo ställs mot Norbergs bok i uppräkningen.
Och jag är inte lättsinnig när jag konstaterar att många bibliotekarier är vänster snarare än höger. Det är bara min erfarenhet och en förklaring, ingen ursäkt!
Det blir bara lite patetiskt och tal i egen sak när det kommer såna här konspirationsteoretiska undersökningar från Timbro.
"Naturligtvis finns konspirationer, men underskatta aldrig betydelsen av ren inkompetens."
Donald RumsfeldJepp, jag missade Naomi, det är sant, men det ändrar ingenting i sak. Av den något raljanta tonen i ditt första inlägg drog jag slutsatsen att du menade att bibliotekariernas politiska åsikt var en godtagbar förklaring, men tydligen håller du med mig att bibliotekarierna inte sköter sitt jobb. Kärnfrågan är om biblioteken ska erbjuda allsidig information från alla politiska läger. Jag anser det, jag tror t o m att det är bibliotekens huvuduppgift, sedan får Johan Ehrenberg gärna tycka att han är bättre än Adam Smith i "Frihetens klassiker".Martin: vad du är smart som vanligt! Och vad jag håller med dig i allt du skrivit ovan - heja heja!!Ehrenberg har onekligen en del poänger när det gäller äpplen, päron och läsvänligheten hos Timbros och SNS utgivning. Lägg till detta en begränsad förvärvsbudget så har du en minst lika bra förklaring som att det skulle vara en medveten snedvridning. Så länge fjärrlåneverksamheten tillåts kosta skattepengar finns ju dessutom möjligheten att få tag i nästan vilken bok som helst.
Och så lackar jag ur en hel del när man lättfärdigt beskriver Ehrenreichs Barskrapad som en vänsterbok. Det gör man bara om man tycker att det är rätt att behandla medmänniskor som skit, betala dem därefter och förneka dem rätten att organisera sig!
"vi är inte skit även om vi är slitna, förbrukade och inte fungerar så bra" (G. Sonnevi).
Location:Typografvägen,Stockholm,Sverige
Regel: när två saker kommer samman under en och samma dag, skriv ett blogginlägg. Idag synkroninträffade följande:
Konstnären heter Jon Rafman och jag stötte på hans namn i en utställning på New Museum of Contemporary Art i New York - "Free" - som har internet som tema. Rafmans verk där heter "9 Eyes of Google Street View" (se tidigare inlägg om GSV som fotokonst).
» Jag läste om hur Andres Lokko förbluffades över Bridget Rileys vågade op-konst, och där fanns ett verk med titeln "Arcadia 1", som här målas på en vägg av ett par assistenter:
(Verket uppvisar tydligen någon slags rekursivitet enligt gyllene måttet). Men det var titeln jag fastnade för, Arkadien, och någon timme senare dök ett videoverk med titeln "The Woods of Arcady" upp - en robotiserad röst läser W.B. Yeats "The Song of the Happy Shepherd" över ett öde dataspelsland:
Konstnären heter Jon Rafman och jag stötte på hans namn i en utställning på New Museum of Contemporary Art i New York - "Free" - som har internet som tema. Rafmans verk där heter "9 Eyes of Google Street View" (se tidigare inlägg om GSV som fotokonst).
» Michel Houllebecqs senaste, Goncourt-pris-vinnande, roman heter La Carte et le Territoire, och har tydligen debatterats i Frankrike i veckan, ur ett upphovsrättsligt perspektiv, sedan en bloggare lagt ut hela romanen på nätet, närmast som en hämnd för att Houllebecq kopierat innehåll från Wikipedia i sin roman - i och med ShareAlike-licensen i Wikipedia tyckte Florent Gallaire att han hade rätt att sprida boken vidare.
En intressant fråga i sig, men det var åter igen titeln som ledde mig till några märkliga kartor av Mark Wilson, hos butdoesitfloat.com. Så här t.ex.:
No Maps for These Territories är en dokumentär om William Gibson från år 2000.
Felix Salmon analyserar affärsaspekterna på Gawker Medias nya design för sitt bloggnätverk.De flesta har sett det som en mainstreamifiering av bloggen, att den går mot tidningshållet, men Salmon påpekar att man lika gärna kan se det som att mediet blir mer TV-likt:
[...] Denton has decided to emulate his beloved television and move to "a programming grid which owes more to TV than to magazines." Gawker Media has a rudimentary calendar for its current sites, but that will become vastly more sophisticated post relaunch: he envisages saving up a few personal-finance posts at Lifehacker, say, putting them all up at 3pm on a Friday with the best one sitting on the front page for an hour, and then selling every ad on the site to Visa for that hour. [...]This is something it's hard for old-school web or print publishers to get their head around: the idea of selling time, rather than space.
Ur en intervju med Umberto Eco i Der Spiegel (apropå en utställning (och en bok) av honom på Louvren, om listans konst):
SPIEGEL: You yourself are more likely to work with books, and you have a library of 30,000 volumes. It probably doesn't work without a list or catalogue.Eco: I'm afraid that, by now, it might actually be 50,000 books. When my secretary wanted to catalogue them, I asked her not to. My interests change constantly, and so does my library. By the way, if you constantly change your interests, your library will constantly be saying something different about you. Besides, even without a catalogue, I'm forced to remember my books. I have a hallway for literature that's 70 meters long. I walk through it several times a day, and I feel good when I do. Culture isn't knowing when Napoleon died. Culture means knowing how I can find out in two minutes. Of course, nowadays I can find this kind of information on the Internet in no time. But, as I said, you never know with the Internet.
"Gamification"/spelifiering är utan tvekan ett av årets ord, men som The Bygone Bureau skriver: "This year, we were given the option to make everything a game and it made everything less fun".
| www.flickr.com |
Jag heter Erik Stattin och det här är min blogg. Jag skriver om digital kultur, ungefär. Du får gärna tipsa mig om saker. Kontakta mig på erik.stattin@gmail.com. Jag är mymarkup på Twitter och Delicious.
Allvarligt talat är jag inte så förvånad. Vänstern skriver fler bästsäljare än högern. Många bibliotekarier är vänster snarare än höger. Till det kommer Bibliotekstjänsts mycket inflytelserika recensioner och bibliotekens vilja att köpa in sånt som efterfrågas.
Men det är klart att det är synd att vissa svenska skribenter inte är lika efterfrågade som Naomi Klein :-)