The Vat

28 Dec 2010 | Kommentarer ()

En artikel i veckans New Yorker - "God's Librarians" (tyvärr bakom betalmur) - handlar om det i höstas nyöppnade Vatikanbiblioteket, som varit stängt i tre år för renovering.

Biblioteket innehåller ju fantastiska samlingar, bl.a. Drottning Kristinas bibliotek, tidigare i hög grad ordnat enligt mun-mot-mun-metoden: "'[I]f you needed an incunabulum you had to know where it was - which basically meant you had to know someome who knew. It was totally word of mouth. It was like the times when the books were first written'", som renässans-forskaren Ingrid Rowland berättar om hur det var på 1970-talet.

Nu är allt ordnat - katalogiserat, digitaliserat (en del i alla fall) och "chippat" så att tjuvarna får det svårare - 1987 kunde en forskare vandra ut med utrivna manuskriptblad från 1300-talet som Petrarca ägt, eller Johannes Paulus II kunde ta ett manuskript med sig på en resa till Mexiko för återbördande (förvisso en bra grej, och frågan är hur stort biblioteket skulle vara om alla krigsbyten tvingades lämnas tillbaka).

Att biblioteket ska vara öppet för forskning, eller att dess samlingar ska tillgängliggöras på internet, har inte varit någon självklarhet, men nu verkar man vara på rätt väg. Mycket tack vare eldsjälen Leonard Boyle, prefekt för biblioteket mellan 1984-1997.

In the mid-nineteen-nineties, Boyle had a visionary plan to scan all the Vatican's manuscripts and thereby create a shareable, downloadable Vat. (It was his inexpert attempts to raise money for his high-minded project that landad him in trouble.) Although this project represents just one fact of the modernization, it is a symbol, in the eyes of many people I spoke with, of the Vat's potential to be a thoroughly modern institution - of the humanistic, forward-looking strain in its DNA. When I went to Rome in September, I was struck by how frequently the conversation came back to Boyle, who died in 1999. The scholars I interviewed all gave him credit for the modernizing impulse. Not so the clerics, who tended not to bring him up or to suggest that the push to modernize was a historical inevitability.

Vad bör man se? (För att få tillgång behövs ett brev med en rekommendation "from an institution know to the Librarian or the Prefect") Här är några rekommendationer:

For Ingrid Rowland, it was the Vatican Virgil; for Anthony Grafton, it was Lorenzo Valla's translation of Thucydides; for Jacqueline Hamesse, it was an autograph of Thomas Aquinas. Cardinal Mejía mentioned both a beautifully illuminated Haggadah and the Bible of Federico di Montefeltro ("Botticelli did part of it!"); Cesare Pasini named the Codex B, a fourth-century manuscript of the Bible in Greek.

Bildspel som hör till artikeln + några hos The Guardian.

kommentar(er)

En artikel i veckans New Yorker - \"God's Librarians\" (tyvärr bakom betalmur) - handlar om det i höstas nyöppnade Vatikanbiblioteket, som varit stängt i tre år för renovering.

Biblioteket innehåller ju fantastiska samlingar, bl.a. Drottning Kristinas bibliotek, tidigare i hög grad ordnat enligt mun-mot-mun-metoden: \"'[I]f you needed an incunabulum you had to know where it was - which basically meant you had to know someome who knew. It was totally word of mouth. It was like the times when the books were first written'\", som renässans-forskaren Ingrid Rowland berättar om hur det var på 1970-talet.

Nu är allt ordnat - katalogiserat, digitaliserat (en del i alla fall) och \"chippat\" så att tjuvarna får det svårare - 1987 kunde en forskare vandra ut med utrivna manuskriptblad från 1300-talet som Petrarca ägt, eller Johannes Paulus II kunde ta ett manuskript med sig på en resa till Mexiko för återbördande (förvisso en bra grej, och frågan är hur stort biblioteket skulle vara om alla krigsbyten tvingades lämnas tillbaka).

In the mid-nineteen-nineties, Boyle had a visionary plan to scan all the Vatican's manuscripts and thereby create a shareable, downloadable Vat. (It was his inexpert attempts to raise money for his high-minded project that landad him in trouble.) Although this project represents just one fact of the modernization, it is a symbol, in the eyes of many people I spoke with, of the Vat's potential to be a thoroughly modern institution - of the humanistic, forward-looking strain in its DNA. When I went to Rome in September, I was struck by how frequently the conversation came back to Boyle, who died in 1999. The scholars I interviewed all gave him credit for the modernizing impulse. Not so the clerics, who tended not to bring him up or to suggest that the push to modernize was a historical inevitability.

Vad bör man se? (För att få tillgång behövs ett brev med en rekommendation \"from an institution know to the Librarian or the Prefect\") Här är några rekommendationer:

For Ingrid Rowland, it was the Vatican Virgil; for Anthony Grafton, it was Lorenzo Valla's translation of Thucydides; for Jacqueline Hamesse, it was an autograph of Thomas Aquinas. Cardinal Mejía mentioned both a beautifully illuminated Haggadah and the Bible of Federico di Montefeltro (\"Botticelli did part of it!\"); Cesare Pasini named the Codex B, a fourth-century manuscript of the Bible in Greek.

Bildspel som hör till artikeln + några hos The Guardian.

www.flickr.com

Jag heter Erik Stattin och det här är min blogg. Jag skriver om digital kultur, ungefär. Du får gärna tipsa mig om saker. Kontakta mig på erik.stattin@gmail.com. Jag är mymarkup på Twitter och Delicious.

The Vat

kommentar(er)

Senaste kommentaren

Twitter Updates