“Absurdly and infuriatingly modest”

Jag kom att tänka på ödmjukhet som en intellektuell dygd häromdagen, apropå att det är många som ägnar sig åt epistemiska överträdelser i dessa dagar.

Men så kom jag över en artikel av Freeman Dyson om James Clerk Maxwell (PDF; via: Matt Webb), som när han – Maxwell – presenterade sin teori om elektromagnetiska fält i en föreläsning 1830, gjorde det på ett så ödmjukt och försiktigt sätt att ingen i publiken eller i efterhand förstod hur banbrytande teorin var. Dyson skriver:

The moral of this story is that modesty is not always a virtue. Maxwell and Mendel were both excessively modest. Mendel’s modesty setback the progress of biology by fifty years. Maxwell’s modesty setback the progress of physics by twenty years. It is better for the progress of science if people who make great discoveries are not too modest to blow their own trumpets. If Maxwell had had an ego like Galileo or Newton, he would have made sure that his work was not ignored. Maxwell was as great a scientist as Newton and a far more agreeable character. But it was unfortunate that he did not begin the presidential address in Liverpool with words like those that Newton used to introduce the third volume of his Principia Mathematica, “It remains that, from the same principles, I now demonstrate the frame of the system of the world”. Newton did not refer to his law of universal gravitation as “another theory of gravitation which I prefer”.

Freeman J. Dyson, “Why is Maxwell’s Theory so hard to understand?”

Figdors samling

Bild på Figdors samling i Wien, hämtad härifrån.

När en bara bläddrar fram en sida och sätter ner fingret:

Den store samlaren Pachinger, Wolfskehls vän, skapade en samling som när det gällde det utstötta och förkomna kunde jämföras med Figdors samling i Wien. Han vet knappast längre vad tingen ska användas till i verkligheten – för sina besökare förklarar han, förutom de ålderdomligaste apparater, användningen av näsdukar, handspeglar etc. Om honom berättas att han en dag när han gick över Stachus böjde sig ned för att plocka upp något han hade letat efter i flera veckor: en feltryckt spårvagnsbiljett som bara hade varit i omlopp under en timme.

Från Walter Benjamins Passagearbetet, översatt av Ulf Peter Hallberg

Pachinger? Wolfskehl? Figdors samling? Bilden ovan lär föreställa den senare.

Ny tid, nya ord

Från Patrick Tanguays ypperliga nyhetsbrev Sentiers:

This past Thursday I was at a book launch for William Gibson’s Agency, he uses the term “Jackpot” for the slow(ish) apocalypse surrounding us. In the articles below, Anab Jain cites Haraway citing Stanley Robinson who’s using “The Dithering” to replace Anthropocene, Venkatesh Rao talks about the “Great Weirding”, and for a while I was using “The Churn” (quoted from The Expanse) in this newsletter. Nothing to add, just noting the varied ways in which people are trying to name our times, since I bumped into all of them over three days.

“Han spelade att han var döende när jag kom hem från jobbet”

Linda Boström Knausgård besöker IKEA i Red Hook på ett kliché-artat sätt, men ett citat sticker ut:

“He is really caring about his children, but he was bored being a full-time parent. He thought that he would like it, but he really didn’t. He would act like he was dying when I got home from work. The idea that he could not physically bear to spend time with his baby, that his writing was the only important thing—it hurt me.”

Linda Boström Knausgård’s Post-‘Struggle’ IKEA Trip“, New Yorker, 6 januari 2020

The Syllabus

The Syllabus är en lite lustig sajt, åtminstone är dess distributionsform det: PDF. En gång i veckan skickar dess redaktörer en eller flera PDF:er med länkar till artiklar, filmer, podcasts, m.m., enligt några grova teman: konst & idéer, social rättvisa, teknologi, etc. Den här beskrivningen av vad de gör låter förvisso lite passivt-aggressiv i det senare ledet:

We unearth, polish, and promote the hidden gems that go unnoticed in today’s cacophony of ceaseless notifications, absurd listicles, and surveillance-soaked clickbait. 

Ibland har de gäst-“flanörer” som sammanställer artiklar m.m. på ett givet tema. Nu senast var det Holly Herndon och Mat Dryhurst på vad som verkar vara temat artificiell intelligens och musik.

Oändliga kategorier

Quanta Magazine är duktiga på att hyfsat lättillgängligt berätta om den senaste forskningen inom olika vetenskapsfält där beräkningar spelar stor roll – jag vet inte om jag beskriver det rätt nu. Det står att de bevakar matematik, fysik, biologi och datavetenskap. Men det är nog mest av det teoretiska slaget. Hursomhelst så läste jag en artikel om hur matematikens grunder håller på att omformuleras, lett av en Jacob Lurie och efterföljare Artikeln innehåller så mycket bra saker om vad det innebär att ställa allt på ända inom vetenskapen:

Mathematicians are still grappling with both the magnitude of Lurie’s ideas and the unique way in which they were introduced. They’re distilling and repackaging his presentation of infinity categories to make them accessible to more mathematicians. They are performing, in a sense, the essential work of governance that must follow any revolution, translating a transformative text into day-to-day law

Quanta Magazine, “With Category Theory, Mathematics Escapes From Equality“, 10 oktober 2019

Om hur alla måste komma ikapp:

Lurie’s work was hard to swallow in other ways. The volume of material meant that mathematicians would need to invest years reading his books. That’s an almost impossible requirement for busy mathematicians in midcareer, and it’s a highly risky one for graduate students who have only a few years to produce results that will get them a job.

En tidslig koloni

Ett par stycken utdrag från två olika nyhetsbrev jag läste idag, och som fastnade. Först Venkatesh Rao på temat tid, framtid och teknologi:

Stepping back, I think it is important to understand innovation as the process of literally inventing time itself. The mark of success is that the present starts to feel dead, like the past, and the beachhead of the future in the present, let’s call it a Gibsonian temporal colony, feels like a portal for getting back into the present. So it’s almost like there’s been a time shift and you’ve been shifted back into the past and you have to step through a portal to get back to the present. There is a sense of inevitability to your experience of the new technology, and a sense of derealization — things seeming not quite real — in your continued experience of existing incumbent technologies.

Och så Dan Hon:

I feel like it’s one thing to say that we live in an Information Age or an Information Economy but honestly it feels more like we live in 99% of a Electronic Filing Cabinet Economy and 1% of an Information and Data-Informed Decision Making Economy.