För att lyssna på så pass mycket elektronisk musik har jag förbluffande lite insikt i hur den produceras, än mindre kunskap om hur den framförs live. Därför är såna här små filmer upplysande för mig – favoriten Four Tet (Kieran Hebden) berättar om hans setup vid liveframträdanden, som är en förvånansvärt low-techig lösning, men å andra sidan något som han verkar vilja värna för att kunna improvisera med och upprätthålla nån slags unikhet i sina set:

(Filmen är tagen från Red Bull Music Academy – som verkar äga rum i New York just nu – en slags turnerande musikfestival som spottar ur sig en massa samtal om samtida musikskapare. Red Bulls marknadsföringsstrategi är för övrigt en gåta för mig; hur i hela fridens namn energidryckförsäljning (förvisso nästan 5 miljarder burkar sålda 2011) kan skapa så mycket cash att de kan lägga ner så mycket på att sponsra alltifrån F1-team till sånt här).

[via: today and tomorrow]

Jag läser Pitchforks recension av Vampire Weekends nya album Modern Vampires Of The City (för vad det är värt, men det högsta betyget där i år: 9.3):

The Vampire Weekend singer and lyricist gave up on his own Blogspot site, Internet Vibes, seven years ago, as he finished up his English studies at Columbia University (the final post’s title: “I HATE BLOGGING”). But before he graduated from the ye olde blogosphere, Koenig held forth on a vast array of topics– from geography, to Wellington boots, to music writerRobert Christgau‘s allegedly unfair critique of Billy Joel’s oeuvre– looking at everything from a incisively self-aware, curious, and optimistic angle. What’s most impressive is the way he’s able to connect art and ideas from different eras and continents into a kind of ecstatic worldview. One particularly inspired ramble spins an analytic web from a friend’s visit to Morocco, the history of the Strait of Gibraltar, a 1984 interview between Bob Dylan and Bono, the film The Secret of Roan Inish, and National Geographic‘s famed Afghan refugee cover– and not only does it make sense, it’s written in a way that’s funny and smart and completely inclusive. Pretty good for a 22-year-old kid from middle-class New Jersey. Now 28, Koenig’s creative medium has changed, but his omnivorous cultural appetite has not.

Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att Koenig la av med bloggen och skapade istället tre tidlösa album. Rätt val.

Jack Cheng har nyligen gett ut sin debutroman, These Days, delvis finansierat av en Kickstarter-kampanj. Det i sig är ju inte så intressant, eftersom det finns tusentals liknande exempel, och eftersom jag inte läst Chengs bok har jag ingen aning om huruvida den är bra eller inte. Men någonting i det han skrev i sin sista Kickstarter-uppdatering fastnade:

Here is the great gift of Kickstarter: it’s not sudden fame or zero risk or million-dollar success; it’s the idea of Kickstarter, it’s Kickstarter as metaphor, as a framework for thinking about how to, step by step, execute on a creative project. Just having the thought of Kickstarter gets you to ask the questions you should be asking: What do I need in order to make this happen? Who do I expect will support me? How much is it going to cost? What can I give in return?

Det är inte så mycket Kickstarter jag hänger upp mig på här, utan idéen om idéen om Kickstarter, if you know what I mean. Det är ofta det som får mig att gå igång på något, idéen om det, inte så mycket utförandet eller att jag själv praktiserar det.

Ett citat bara, från David Cole på Quora:

Making your design work usable and beautiful has gone from being the ultimate goal to mere table stakes. Remember when the UX community thought a “unicorn” was someone who did both interaction and visual design? These days, product designers must also concern themselves with identifying market fit, data analysis, A/B testing. Many product design teams are also picking up the responsibility of writing the HTML and CSS. Here at Quora, the design team goes even deeper in the technology stack, writing full Python and JavaScript. What do you call a unicorn with a horn, fire breath, and laser beams shooting out of its eyes?

Justin Rosenstein från Asana (ett rätt stiligt projekhanteringsverktyg) delar med sig av några tips på hur man balanserar mellan att göra ett enkelt verktyg som samtidigt möjliggör kraftfull användning. Han förklarar också vad som motiverar dem att skapa mjukvara som folk älskar:

The financial opportunity is huge as well, as companies like Dropbox, Box, and Github are already demonstrating. Thanks to software-as-a-service delivery and the ongoing “consumerization of IT,” it’s increasingly end users, not CIOs, who decide what tools they want to use at work. Before, slick marketing and sales teams could convince an IT department to choose their mediocre products — hey, it works, right? But now that users are empowered to try a few products and then choose the one they prefer, that old guard is being disrupted. In short, the incumbent enterprise vendors are building software people tolerate. The future players are building software people love.

Jag tänker att det inte är särskilt effektivt att låta serendipiteten styra hur vi hittar tidsresenärer i digitala fotoarkiv. Apropå att Jay-Z har hittats i en bild från 1939 i New York Public Librarys digitala bibliotek. Jag tänker mig mer att man skulle kunna låta en ansiktsigenkänningsbot tråla igenom alla kända fotoarkiv med något slags referensbibliotek över ny levande personer i botten, som sedan kastar upp kandidater för matchning.

Min senaste krönika i Biblioteksbladet inleds så här:

Jag skulle vilja ägna den här krönikan åt att utvärdera fem sentenser från internetåldern, eller som åtminstone har inspirerat densamma, ofta i form av förutsägelser.

En del känns kanske igen och har förekommit som slagträn i diverse debatter. Jag har själv slängt mig med dem i diverse sammanhang. En del har fortfarande framtiden för sig, medan andra måste sägas vara av tvivelaktigt värde. Här är de:

Läs hela: “Fem sentenser från internetåldern“.

Uppföljning på en krönika jag skrev för Biblioteksbladet, om Alex Soojung-Kim Pang och hans idéer om “contemplative computing”:

En längre, något moraliserande och med några gryn skräp-neurovetenskap inkastade, artikel i The Guardian om “calming technology”, “the slow web” eller “conscious computing”.

Such are the annoying ironies of work and play in the 21st century: more and more of us are “knowledge workers”, doing jobs that require deep concentration, yet we do so on machines that seem deliberately designed to interrupt us all the time and to keep us on edge. Then, in the evenings, we try to relax using similar machines, which all too often whip us up into a state that isn’t relaxing at all.

Eftersom jag för ett par månader sedan postade en video med AraabMUZIK är det inte mer än rimligt att jag också nämner att han råkade befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt och blev skjuten vid ett rånförsök häromdagen. Han återhämtar sig på sjukhus som det verkar.