Musikalisk prosa

Michael Connellys Gods of Guilt är en av de böcker jag läst i sommar, och det är väl egentligen inte särskilt njutningsfullt, men Carl-Michael Edenborg sätter ändå fingret på något när han beskriver den musikaliska prosan:

Kanske är du kräsen och tycker att Arnold Schönberg är en märkvärdigare och mer utmanande låtskrivare än Louis Armstrong, och troligen har du rätt. Men ändå är det lika troligt att du kommer att flina upp dig och stampa med foten när du hör sångarens raspiga röst.

Du tycker säkert att tradjazz är gubbig och vulgär. Men varje gång du hör ståbasens och virvelns tajta komp och bastubans dunder, dras du med och blir på gott humör, mot din vilja. Ungefär så fungerar Michael Connellys deckare.

Två andra saker är slående också: vilken roll som maten spelar, nästan så att man misstänker att Connelly är sponsrad av de olika matställen i Los Angeles som figurerar; och hur verklighet och fiktion blandas samman när det framgår att det också i bokens värld hänt sig så att den förra “Mickey Haller”-boken — The Lincoln Lawyer — blivit film, och hur det påverkar huvudpersonen.

Man bygger det man behöver

The Atlantic intervjuar Evan Sharp från Pinterest, och en del intressant kommer upp, bl.a. det här om bakgrunden, som jag inte kände till:

I didn’t have grand plans. I don’t think Ben did either in the beginning. It was just the tool I used in my job. I was in school for architecture and when you’re in school for a creative discipline, so much of what you produce comes out of inspiration from other people. The more you’re exposed to architecturally, the better you can develop your own language out of that history of architectural thought. So I had thousands of images that I had saved in folders on my computer. But they were all named like databasestrings.jpg and I had no idea what any of them were. So Pinterest was a way for me to create a link: let’s bookmark an image so that when I go look at it later, I go to where it came from. This is this architect’s building. This is what it is. And collections are a natural way of organizing that sort of inspiration.

Pinochet – boksamlare med mindervärdeskomplex

‘Pinochet was tormented by an intense inferiority complex, which he tried to deal with by collecting books,’ said Cristóbal Peña, an investigative journalist whose 2013 book, “The Secret Literary Life of Augusto Pinochet,” explores the evolution of the dictator’s library, which included roughly 50,000 books and has been valued conservatively by rare-book experts at about $3 million.

“A Chilean Dictator’s Secret Book Collection: Heavy on Napoleon, Light on Fiction” – New York Times, 9/1 2014.

Rekommendera bara mera

Felix Salmons analys av vad som gör Netflix inte särskilt intressant är spot on:

Netflix, then, no longer wants to show me the things I want to watch, and it doesn’t even particularly want to show me the stuff I didn’t know I’d love. Instead, it just wants to feed me more and more and more of the same, drawing mainly from a library of second-tier movies and TV shows, and actually making it surprisingly hard to discover the highest-quality content.

Vara och min tid

Det kommer förmodligen aldrig att hända, men frestelsen är stor att läsa den nya översättningen av Martin Heideggers Sein und Zeit. När jag gjorde det första gången, som en del av en kurs på Stockholms universitet, minns jag det som en rätt lustfylld kamp med vokabulären och strukturen. Så här i efterhand förstod jag nog rätt lite av vad jag läste, men kompenserade genom att läsa sekundärlitteratur (alltid en risky business), och jag inbillar mig att jag skulle läsa den med några slags nya ögon så här tjugo år senare.

Det var Hans Ruin som ledde kursen då, och så här skriver han i dagens DN apropå Jim Jakobssons nya översättning:

Att läsa Heidegger kräver onekligen att man släpper greppet om SAOL, och sätter en del av skolgrammatiken i friläge. Men det som gör boken till en så bestående klassiker är att den – till skillnad från andra samtida dadaistiska språkexperiment – faktiskt är så grundlig. Den tar ansvar för vart och ett av sina nydanande uttryck, den visar varför de behövs och hur de hänger samman med helheten. Som Jakobsson också lyfter fram i sitt kunniga efterord är boken inte alls så svår som sitt rykte. Den har en tydlig inre systematik och en pedagogisk struktur.

Arendt & von Trotta

Jag såg Margarethe von Trottas film Hannah Arendt tidigare i år och tyckte om den, kanske mest för att jag lärde mig mer om Eichmann-rättegången och Arendts rapporter från rättegången (först serialiserat i The New Yorker och sedan i bokform som Eichmann in Jerusalem) och den kontrovers som uppstod i samband med det. Mark Lilla skriver dock i en längre artikel i The New York Review of Books om dess tveksamma moral, om man får kalla det så. Kanske bäst sammanfattat i det här stycket:

When left-wing radicalism was at its violent peak in the 1970s the following false syllogism became common wisdom: Nazi crimes were made possible by blind obedience to orders and social convention; therefore, anyone who still obeys rules and follows convention is complicit with Nazism, while anyone who rebels against them strikes a retrospective blow against Hitler. For the left in that period the Holocaust was not fundamentally about the Jews and hatred of Jews (in fact, anti-Semitism was common on the radical left). It was, narcissistically, about Germans’ relation to themselves and their unwillingness, in the extreme case, to think for themselves. Von Trotta’s Hannah Arendt shares that outlook.

Hela artikeln rekommenderas för den som vill få en fördjupning om Arendt och Eichmann efter att ha sett filmen.

En andra artikel av Lilla kommer att handla om Claude Lanzmanns dokumentärfilm från i år, The Last of the Unjust, som beskrivs så här:

At the center of it is a remarkable interview he conducted in 1975 with Benjamin Murmelstein, the Jewish elder of Theresienstadt who survived the war. Murmelstein worked closely with Eichmann for seven years and saw through his camouflaging techniques; he even witnessed Eichmann helping to destroy a Viennese synagogue on Kristallnacht. Yet Murmelstein was also a master of the gray zone, a survivor among survivors whose reputation was anything but pristine. Lanzmann’s film plunges us into that zone and reveals more than perhaps even he realizes.

Jag hoppas Lanzmanns film kommer att gå att se på en svensk biograf eller liknande.

Romanticisera

Nya saker jag lyssnat på under september månad. Fetstilat sånt jag gillat extra mycket.

  • Neko Case, The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight, The More I Love You.
  • Sampha, Dual.
  • Janelle Monáe, The Electric Lady.
  • Factory Floor, Factory Floor.
  • The 1975, The 1975.
  • Dent May, Warm Blanket.
  • Holograms, Forever.
  • Glynnaestra, Grumbling Fur.
  • John Wizards, John Wizards.
  • CHVRCHES, The Bones Of What You Believe.
  • Au Revoir Simone, Move in Spectrums.
  • The Internet, Feel Good.
  • Lilla Namo, Tuggare utan gränser.
  • Poliça, “Chain My Name“.
  • Chela, “Romanticize“.
  • Lemonade, “Skyballer“.
  • Chlöe Howl, “How Proud“.

Augustimusiken

Nya saker jag lyssnat på under augusti månad. Fetstilat sånt jag gillat extra mycket.

  • The Polyphonic Spree, Yes, It’s True.
  • Moderat, II.
  • Kaah, Matcha din look.
  • Washed Out, Paracosm.
  • Dawn of Midi, Dysnomia.
  • Earl Sweatshirt, Doris.
  • Julianna Barwick, Nepenthe.
  • Julia Holter, Loud City Song.
  • Zola Jesus, Versions.