Grr!

Det här stycket från en recension av den sista volymen i den svenska översättningen av Nietzsches samlade verk provocerar något enormt:

I än högre grad när sanningsdomänen inskränks ytterligare till ”evidensbaserad forskning” (vips så kan alla humanister mönstras ut) det vill säga till den forskning som ”bevisats” ha rätt eftersom den följer sina egna lagar. Nietzsche skulle fnysa åt den grötmyndigheten. Varför skulle det förkortade språket ha större sanningshalt än, tja, filosofin? Eller konsten? Eller naturen? Är det inte just det naturbehärskande förnuftet, i sin evidensbaserade inskränkthet, som har lett oss fram till det ekologiska haveri vi står inför?

Den fetstilade aningslösheten! Men framför allt, vad menar Sven Anders Johansson att vi ska göra nu, när teknik och vetenskap är a) orsaken till att vi har en förståelse för den planetära situationen och risken, och b) verktygen, metoderna och den systematiska kunskapen för hur vi ska räta upp balansen? Jag menar nu inte nån slags teknokratisk solutionism, utan väldigt grundläggande bevis för hur läget är och vad vi ska göra. Jag är övertygad om att de humanister som nämns med ett slags omvänt förakt (är de med vilja inte en del av lösningen?) mycket väl både är och kan bli/vara en del av en rörelse på väg mot lösningar. Men den typen av reaktionär humanism som Johansson ger uttryck för hör hemma någon annanstans. Jag är övertygad om att det finns en mer intressant läsning av Nietzsche, som antingen är historiserande (sätter in i den med Nietzschesamtida diskussionen om vetenskap och filosofi) eller anammande (t.ex. att det vore rimligare med en accelererande scientism än den här sortens nostalgi om en tid innan vetenskapen). * Rant slut *

Fingrande

Det var inte alls länge sedan (februari 2021 för att vara hyfsat exakt) jag fick reda på att det finns ett UNIX-kommande och nätverksprotokoll som heter finger och som kan ses som ett proto-socialt-medium från förr-i-tiden. Man kan/kunde slå upp grundläggande information om en användare och få en status för var man senast varit inloggad på en server.

Det aktualiserades då av ett par initiativ som försökte påminna om den här fiffiga reliken från 1970-talet – finger.farm och Happy Net Box bland annat.

När jag nu läser Elif Batumans nya roman Either/Or så hajar jag till vid följande stycke:

I exited the email program and used the terrible “finger” command, to see where Ivan was. He had logged on from Berkeley two hours earlier. So he was there. He just wasn’t writing to me.

Menar hon alltså finger-kommandot? En snabb googling leder till en nylig intervju med Batuman där det bekräftas:

So “finger,” for those who don’t know, is a command you used in Unix when email was text-based rather than web-based. You could say “finger” and then the person’s user name, and they’d tell you where they’ve logged in. It was this really sinister, creepy thing that everyone did and nobody talked about.

Hade jag läst den föregående romanen som Either/Or är en uppföljare till – The Idiot – så hade jag kanske förstått det direkt, eftersom den verkar innehålla en del fingrande, som ett sätt att stalka sina kärleksintressen via rudimentära nätverksprotokoll, som Selin gör med sin Ivan.

Batuman säger vidare:

In The Idiot I explain how Selin is obsessed with this guy, so of course she’s fingering him all the time. And fingering of course is reprised in Either/Or. In the first draft I explained it again, and I had in general a lot more explanation because I wanted people to be able to read it without having read The Idiot. But then it just began to seem unnecessary. Even if you read it by itself, you can just be put into this world where people are fingering each other. You’ll figure it out.

(Det hedrar förresten en författare när hen inte ger sig på att förklara allting, utan att jag som läsare får fylla i hålrummen eller bara låta det vara något mystiskt).

Grothendieck-språk

Det är någonting med de här beskrivningarna av matematikern Alexander Grothendieck som liksom kittlas. Alla andrahands-beskrivningar, eftersom jag misstänker att jag aldrig skulle förstå en läsning av originaltexter. Och att extremt abstrakta beskrivningar behöver beskrivas med analogier, metaforer och barnsliga teckningar.

Metaforer för problemlösning:

Grothendieck spoke of problem-solving as akin to opening a hard nut. You could open it with sharp tools and a hammer, but that was not his way. He said that it was better to put the nut in liquid, to let it soak, even to walk away from it, until eventually it opened. He also spoke of “the rising sea.” One way to think of this: there’s a rocky and difficult shore, which you must somehow get your boat across. There may be a variety of ingenious engineering feats that can respond to this challenge. But another solution is to wait for the sea to rise, providing a smooth surface to cross effortlessly.

En annan analogi:

Ravi Vakil told me that mathematicians sometimes describe this moment with an analogy: “It was as if, in order to get from one peak to another, Deligne shot an arrow across the valley and made a high wire and then crossed on it.” Grothendieck wanted the problem to be solved by filling in the entire valley with stones.

Otänkbar analogi:

A functor is a kind of translation machine that lets you go from one category to another, while bringing along all the relevant tools. This is more astonishing than it sounds. Imagine if math could be translated into poetry, and somehow it made sense to take the square root of a stanza.

(I stil med “writing about music is like dancing about architecture“).

I slutänden handlar allt om språk:

Ravi Vakil, a mathematician at Stanford, said, “He also named things, and there’s a lot of power in naming.” In the forbiddingly complex world of math, sometimes something as simple as new language leads you to discoveries.

…och:

Grothendieck’s rewriting of foundations can seem complex and difficult, but only because, Ellenberg said, they were previously described in the wrong terms.

…liksom:

Grothendieck argued that mathematicians hide all of the discovery process, and make it appear smooth and deductive. “He said that, because of this, the creative side of math is totally misunderstood. He said it should be written in a different way, that shows all the thinking along the way, all the wrong turns—that he wanted to write it in a way that emphasized the creative process.”

Om barnteckningar/dessins d”enfants:

“He saw that the absolute Galois group acts on these drawings. And then he did something that I find so touching. He actually drew it. He drew these little drawings. Grothendieck did not do examples, of course—and here he was, doing an example, something concrete.”

En glorifierad Clippy

Jag läser om ett nytt AI-företag. Här ett lite längre citat om vad de siktar mot:

In practice, we’re building a general system that helps people get things done in front of their computer: a universal collaborator for every knowledge worker. Think of it as an overlay within your computer that works hand-in-hand with you, using the same tools that you do. We all have parts of our job that energize us more than others – with Adept, you’ll be able to focus on the work you most enjoy and ask our model to take on other tasks. For example, you could ask our model to “generate our monthly compliance report” or “draw stairs between these two points in this blueprint” – all using existing software like Airtable, Photoshop, an ATS, Tableau, Twilio to get the job done together. We expect the collaborator to be a good student and highly coachable, becoming more helpful and aligned with every human interaction.

Det är på samma gång nedslående och upplyftande. Nedslående eftersom jag inte tänkte att “AI” (ironiska citationstecken) skulle hjälpa mig att bli mer effektiv i Excel, och upplyftande eftersom det här förmodligen är en realistisk vision för vad det är man har att vänta sig.

Utdrag ur “Jakobsböckerna”, 20% in

Den judiske historikern Józef Flawiusz påstår ju att världen skapades på hösten, vid höstdagjämningen. Som argument för sitt påstående anför han att träden i paradiset ju bar frukt; så eftersom äpplet hängde i trädet måste det vara höst… Det ligger något i det. I samma stund slås han av en helt ny tanke: Vad är det för ett argument? Skulle inte vår allsmäktige Herre kunna skapa några stycken extra av en så beskedlig frukt vid behov, oavsett årstid?

Det finns även grupper, ibland hela samhällen, som över huvud taget inte läser, vilkas intellekt gått i ide, som tänker enkelt och rätlinjigt, som djur, bönder med tom blick. Om han var kung skulle han utlysa en obligatorisk läsdag, hela bondeståndet skulle han jaga iväg till böckerna och hela Polen skulle genast få en annan resning.

Han är en människa som inuti ser ut som ett hus med många rum – belamrade med än det ena än det andra. Utifrån ser det ut som en enda byggnad men under taket sticker mångfalden fram. Man vet aldrig vad man har att vänta sig från honom.

Han sätter sig vid bordet, stoppar ner fötterna i vargskinnsskorna som hushållerskan sytt åt honom för att han ska slippa frysa när han sitter orörlig i timtal och skriver. Han tar fram ett papper, vässar pennan, gnuggar de kalla händerna.

Sanningen är den att Nachman är oförmögen att sluta. Det är som en klåda som inte upphör förrän han börjar forma tankarnas kaos till meningar. Pennans raspande lugnar honom. Spåren den lämnar efter sig på pappersarket fyller honom med lika stort välbehag som om han åt de sötaste dadlar eller hade munnen full av turkisk konfekt. Då kommer allt på plats, specificeras, ordnas.

Han har alltid skrivutensilierna med sig: det platta skrinet i trä ser måhända oansenligt ut men innehåller papper av god kvalitet, en bläckflaska, sand i en väl försluten ask, ett antal pennor och en kniv att vässa dem med. Nachman behöver inte mycket, sittande på marken fäller han upp skrinet, som förvandlas till ett litet lågt turkiskt bord, och är beredd att fatta pennan.

Nachman ser hur hans egen bild träder fram bakom Om den allerheligaste Sabbatai Zvi, hans liv och leverne, ur pappersbunten hopsydd med skomakartråd. Han ser sin egen gestalt: Nachman Samuel ben Levi från Busk, spenslig, kort, alldaglig, ändlöst irrande. Det är sig själv han beskriver. Och han har kallat sina anteckningar för rester, stycken lösryckta ur andra, viktigare arbeten. Smulor − det är vad vårt liv består av. Hans skrivande med skrinet i knät som underlag, i vägdammet och under allsköns obekvämlighet är i grund och botten inget annat än tikkun – ett försök att laga världen, stoppa hålen i tyget, fyllt av mönster som övergår i varandra, slingor, bårder och kanter. Det är just så man får se på denna besynnerliga verksamhet. Vissa botar människor, andra bygger hus, åter andra studerar böcker och prövar att kasta om ordningen på orden för att finna deras verkliga innebörd. Och Nachman skriver.

Busks stadsvapen utgörs av en stork som står på ett ben. Så gör också vi som bor i staden, evigt står vi där på ett ben, beredda till flykt, med ett arrende eller ett kontrakt som enda hållpunkt i livet. Runt omkring oss är det vått och sumpigt. Något slags lag och ordning finns det väl, men utan fast grund, grumlig som smutsvatten.

Som bekant rymmer varje generation trettiosex heliga människor och det är tack vare dessa som Gud kan hålla världen vid liv. Helt säkert är att Baal Shem Tov var en av dem.

När en av kabbalisterna en gång frågade Besht om han ansåg att världen var sprungen ur Gud svarade denne glädjestrålande: »Ja visst, hela världen är Gud.« Alla höll belåtet med. »Och det onda?« frågade den andre illmarigt. »Även det onda är Gud«, svarade den godmodige Besht lugnt, men nu steg det bland alla närvarande ett sorl, och strax hörde man zaddikernas och en del andra heliga mäns röster. Så fort det blev diskussion reagerade man med samma häftighet – stolar som vräktes över ända, snyftningar, skrik, hår som slets. Många gånger blev jag vittne till när denna fråga debatterades. Och även i mig fick den blodet att svalla, för hur menade han? Och allt det andra runt omkring, var skulle det räknas in? Till vilken kolumn skulle man hänföra svält, kroppsliga sår, djurslakt, barnkroppar lagda på rad sedan pesten tagit dem? Alltid tycktes det mig då att om man drog ut konsekvenserna av det synsättet så skulle man till slut tvingas medge att Gud har fått nog av oss.

Men det som oftast fångade våra flitiga ögon var alla unga flickor och pojkar, dock inte för vårt eget höga nöjes skull, utan för att vi arbetade med att para ihop ungfolk med varandra. I Nikopol förmedlade vi till exempel uppgiften att det i Ruso fanns en ung, bildad och sympatisk man vid namn – låt säga – Shlomo, och nu letade hans föräldrar efter en trevlig och passande hustru åt honom, gärna med gedigen hemgift. Och i Craiova berättade vi att det fanns en söt och präktig flicka, visserligen utan nämnvärd hemgift men så vacker att man fick gnugga sig i ögonen, och hennes namn är Sara, dotter till kreaturshandlaren Abraham. Och dessa nyheter tog vi med oss vart vi kom, liksom myrorna drar sina stickor och strån till stacken.

»Messias kommer att vara god innerst inne men hans klädnad usel.«

»Gud skapade alltsamman av en slump och drog sig sedan tillbaka. Det är det som är den stora hemligheten. Messias kommer i tystnad, när världen ligger begravd i det djupaste mörker och elände, i ondska och lidande. Han kommer att bli betraktad som en brottsling, det har profeterna förutspått.«

Jag kände i den stunden att jag skulle bli den kommande länken i den långa kedja av invigda som sträcker sig över generationer och tar sin början någonstans före Sabbatai, före Abulafia, före Shymon bar Jochaj, före, före… i tidernas mörker, och att den kedjan, trots att den ibland sjunker ner i gyttja, trots att den överväxes av gräs och begravs under krigens ruiner, likväl fortlever och växer vidare in i framtiden.

Det brukar heta att ingen blir profet i sitt eget land, man måste i någon mening komma utifrån, från främmande land, dyka upp än här, än där, framstå som besynnerlig, ovanlig. Vara insvept i mystik, om så bara som hos gojerna, genom att vara av jungfru född. Man måste framträda på ett nytt sätt, tala annorlunda. Det allra bästa vore om man kom från trakter omöjliga att föreställa sig, varifrån exotiska ord, aldrig smakade rätter eller insupna dofter kommer − myrra, apelsin.

Processer drevs runt om i landet och för att försvara sig skickade judarna efter hjälp från påven, men innan sändebudet hann tillbaka gick svenskarna till angrepp och började plundra städer och byar. Och återigen riktades blickarna mot judarna − de otrogna.

Hösten 1665 nåddes de, tillsammans med varorna från Smyrna, av en nyhet som rörde alla judar i Polen − Messias hade kommit. Var och en som hörde det tystnade omedelbart och försökte föreställa sig innebörden av denna korta lilla mening: Messias har anlänt.

Det sägs också i största hemlighet − som dock sprider sig snabbare än om det bara skulle ha varit en liten hemlighet − att Messias är en kvinna. De som varit nära honom har sett att han har kvinnobröst. Hans rosiga och släta hy doftar som hos en kvinna.

För Sabbatai Zvi hade annullerat alla traditionella judiska helger, Mose budord gällde inte längre utan var ersatta av andra, ännu ej formulerade, vilket gjorde att alla svävade i ovisshet om vad de skulle säga och hur de skulle uppföra sig.

Vad är det för vits att läsa böcker skrivna av människor när hela världen är en bok skriven av Gud, ja, även den leriga vägen längs floden ingår där.

– Hur ser frälsningen ut? frågade hon en gång.

– Återkallad till verkligheten reste sig Majer från boken och lutade ryggen mot kakelugnen. – Det är enkelt, sade han. När den sista gnistan av gudomligt ljus återvänder till källan kommer Messias att uppenbara sig för oss. Alla lagar upphör då att gälla. Uppdelningen upphör mellan kosher och inte kosher, mellan heligt och profant, dag kan inte längre skiljas från natt och skillnaderna mellan man och kvinna försvinner. Bokstäverna i Tora byter plats med varandra så att en ny Tora uppstår, där allt kommer att vara tvärtom. Människokroppen blir lika lätt som själen och uppfylls av nya själar, som just nedstigit från den goda Gudens tron. Därmed upphör även behovet av att äta och dricka, sömnbehovet försvinner och alla begär går upp i rök. I stället för att fortplanta sig förenar sig människorna med de gudomliga namnen. Talmud samlar damm, bortglömd och obehövlig. Allting kommer att stråla av Shechinas ljus.

Senare fann Majer för gott att påminna henne om det allra viktigaste:
– Mellan hjärtat och tungan döljer sig en avgrund, sade han. Kom ihåg det. Det gäller att inte blotta sina tankar, särskilt om du haft oturen att födas till kvinna. Tänk så att de tänker att du inte tänker. Förled dem med ditt sätt att vara. Så måste vi alla göra, i synnerhet kvinnor. Talmudisterna känner till kvinnans styrka men är rädda för den, därför sticker de hål i öronen på småflickor för att försvaga dem. Men inte vi. Vi gör inte sådant, för vi är själva som kvinnor. Vi gömmer oss. Vi spelar dumma, låtsas vara någon annan, som vi inte är. Väl hemma rycker vi loss masken från ansiktet.

Till slut pratar de något slags mischmasch, utan att bekymra sig om varifrån orden kommer; ord är inte adel, man behöver inte rita upp deras stamträd. Ord är köpmän, snabba och användbara, än här, än där.

Och han sade att det finns fyra sorters läsare: svampen, tratten, filtret och sållet. Svampen suger i sig allt, minns mycket men förmår inte urskilja det väsentliga. Tratten tar emot i ena änden, men släpper ut lika mycket i den andra. Filtret släpper igenom vinet men behåller grumset; borde därför inte läsa utan ägna sig åt hantverk istället. Sållet däremot skiljer agnarna från vetet.

Men om man hade kunnat markera människornas rörelser på en sådan karta skulle det ha visat sig att vandrarna lämnade efter sig de mest kaotiska spår, föga angenäma för ögat. Sicksackmönster, vindlande spiraler, förvridna ellipser − beviset på att det rört sig om affärsresor, pilgrimsvandringar, handelsexpeditioner, släktbesök, flykt och längtan.

Veckoläsning och -lyssning 24 mars 2022

Jag och Per Wirtén har läst och lyssnat på samma saker den senaste tiden (Adam Tooze om John Mearheimer, Ezra Klein med Emma Ashford), om lockelsen hos politiska “realister”. Louis Menands The Free World, som just kommit ut på svenska, skulle kunna läggas till listan. Wirtén viftar i sin spalt för att skingra krigets dimma. Av någon anledning tänker jag mer på luftkonditionerade rum.

Det finns också ett Ezra Klein-avsnitt med Timothy Snyder som är värt att lyssna på, som Karin Pettersson (hennes nyhetsbrev verkar inte ha någon plats på webben att länka till; en grej annars) skriver så här om:

Jag lyssnade på en podd nyligen, jag tror det var den här med Ezra Klein. Hans gäst, Timothy Snyder, talade om att vi i vår tid har så svårt att föreställa oss andra framtider. Att det är något med hur offentligheten fungerar, hur vi blir tvådimensionella och korkade av sociala medier i kombination med den kapitalistiska hegemonin och bristen på alternativa politiska idéer och visioner som gör oss oförmögna att både drömma och tro på något annat. Detta trots att vi vet att framtiden inte kommer att se ut som nu. Jag tror att det stämmer, och jag håller fast vid tanken att den tomheten inte är självklar eller naturlig utan specifik för vår tid.

Via Tobias Hübinette hittar jag antologin “Bilder av ras i svensk visuell kultur“, där det samlas ett antal texter om “hur representationer av ras etablerats, omformulerats och kritiserats i Sverige under tvåhundra år”.

John Markoffs bok om Stewart Brand har kommit, och man kan höra den förra prata om den senare. Har läst en recension. Häromdagen dog förresten Christopher Alexander, författare till böcker som A City Is Not a Tree, A Pattern Language och The Timeless Way of Building.

Ett av mina favoritnyhetsbrev är Dan Hons Things That Have Caught My Attention. Han har nu sammanställt en del av utskicken i en bok.

Epoken tidigmodern (perioden ca 1500-1800) har inte fått fäste hos någon slags svensk allmänhet eller i skolan, men väl inom akademien sedan länge. Harald Gustafsson recenserar en introducerande bok i ämnet och konstaterar:

Det kan kort sagt vara på tiden att den historieintresserade allmänheten görs bekant med det tidigmoderna tidevarvet. Det har onekligen kommit inom historisk forskning och ser inte ut att försvinna än på ett tag. 

Fredric Jameson skriver om Olga Tokarczuks Jakobsböckerna, som jag just nu läser med stigande fascination. Jag har förstått att den fysiska boken innehåller kartor och andra artefakter avbildade, men eftersom jag läser e-bokens så känner jag mig lockad att rita kartor och släkträd själv för att försöka skapa ordning i myllret.

For The Books of Jacob takes its place alongside the great postmodern meganovels, Pynchon and Life: A User’s Manual, García Márquez and 2666; and it may be said to rival even New Athens itself, of which the equally historical poet Elżbieta Drużbacka says: ‘This volume is so strangely magical that an endless reading is permitted in which one picks and pecks here and there, always finding interesting matters which furnish multiple pretexts for reflexion on the immensity and complexity of the world, in the awareness that there is no way of knowing it in its entirety, but only by bits and pieces, little details and modest elements of comprehension.’

Hur man fenomenologiserar.

“Det blir en aning pliktskyldigt [om buddhism och islam], men trots begränsningarna har vi med Høystads bok ett kulturhistoriskt standardverk” och “Bland de få kvinnor Høystad skriver om ägnas filosofen Hannah Arendt det största utrymmet”. Med de begränsningarna kan Martin Høystads ”Själens historia” omöjligen bli ett standarverk.

Fnissigt chockerande

Hur detaljrikt teckenuppsättningen emoji är får man lära sig mer om i Jennifer Daniels nyhetsbrev “Did Someone Say Emoji?“. I det senaste utskicket berättar hon om den senaste uppdateringen av tangentbord i diverse operativsystem (det är roligt hur releaser av teckenuppsättningar numera är en grej), och särskilt om faktumet att det nu finns två emojis föreställande anstikte-med-hand-över-munnen, men med den lilla detaljen att det ena ansiktet har ögonen öppna och den andra med ögonen stängda. Det är underbart hur det nu går att skilja på mikro-uttrycken “vara chockerad” och att “fnissa”.

Stenografi

Läser i ett tidigare använt exemplar av Sven Lindqvists En underjordisk stjärnhimmel och undrar över stenografin:

Läsning 8 mars 2022

Det här får nog sägas vara en bra recension, hur Kristina Lindquist både lyfter fram Lena Anderssons styrkor (humor mestadels), men också låter den kritiska udden göra mest skada (halmgubbevärlden hon bygger upp).

Jag får känslan av att Lena Andersson närmast betraktar den tid hon lever i som en personlig förolämpning. Det indignerade tilltalet balanseras dock av en humor som ofta framstår som hennes starkaste kort. Som när hon betraktar en infantil annons från en nätbokhandel och ”får intrycket att svenska folket nyss har alfabetiserats” eller konstaterar att duktiga folkpartister ”med alla rätt på provet” skulle kunna fungera som ett perfekt smörjmedel mellan moderater och socialdemokrater. Lena Andersson är genuint rolig när hon klagar på hippievälde och hellre ser jorden dränkas av klimatförändringarna än går med i ett matlag. I en tid när alla som kan sätta stor bokstav och punkt genast utnämns till ”stilister” är det dessutom välgörande att faktiskt läsa en verklig sådan.

Man kan också läsa Sheila Heti skriva mer uppskattande om Lena Andersson efter att “Egenmäktigt förfarande” har kommit ut på engelska, eller så hoppar man över det och läser istället Hetis essä/tal där hon prövar hypotesen att det inte är värt att träffa människor.

Sheila Heti på omslaget till Bookforum

Mike Davis fullständigt hoppar av ilska i sin bekväma stol, och kan inte motstå lite gammal hederlig revolutionsromantik:

We are living through the nightmare edition of ‘Great Men Make History’. Unlike the high Cold War when politburos, parliaments, presidential cabinets and general staffs to some extent countervailed megalomania at the top, there are few safety switches between today’s maximum leaders and Armageddon. Never has so much fused economic, mediatic and military power been put into so few hands. It should make us pay homage at the hero graves of Aleksandr Ilyich Ulyanov, Alexander Berkman and the incomparable Sholem Schwarzbard.

Davis hänvisar bl.a. till Thomas Pikettys råd till Väst (gammal hederlig pre-nyliberal socialdemokrati) för att stå emot? vinna över? Kina, så jag läste ett blogginlägg (i “Le blog de Thomas Piketty”) från förra sommaren:

More generally, there is a need to promote a new economic model based on the sharing of knowledge and power at all levels, in business as well as in international organizations. Neoliberalism, by handing over power to the richest and weakening public power, in the North as well as in the South, has in reality only strengthened the Chinese model, as indeed has the pathetic Trumpist or Modist neo-nationalism. It is time to move on.

Puh! Piketty har skrivit en kort bok, som verkar sammanfatta hans tidigare tegelstenar.


Jag visste inte att Douglas Coupland hade skrivit en biografi över Marshall McLuhan, men fick veta av Noah Brier:

McLuhan was super religious, and the argument Coupland lays out, which jibes pretty well with that Playboy quote, is that he stuffed all those feelings inside him in order to explore (probe) the world of media more effectively. Part of what makes him so readable today is that his books aren’t full of predictions that never came true or strongly worded moral warnings about the downfall of society. On one hand, you can read a lot of what he said as vague enough to be true at any time. But that’s not how I (and lots of others) see it. Rather, to me, he’s still relevant because he was looking at these concepts—media, communication, technology—in their purest sense.

Bästsäljarboksindustrin är naturligtvis en…industri, men trots det så finns det något hantverksmässigt över den faktiska bokproduktionen, som den här ‘artikeln’ om skapandet av Marlon James nya bok “Moon Witch, Spider King” ger känslan av.

Det finns en termlista för hållbar utveckling, under uppbyggnad. Linnea Hanell berättar om hur och varför.

Skaparen av den moderna ljudboken – Duvall Hecht – har dött.

Otidsenlig läsning

Walter Benjamin åkte för att bo hos Bertolt Brecht i exil i danska Svendborg under några månader 1934.

Av Benjamins dagbok framgår att de hade intellektuella diskussioner om författare och politik, där Brecht framstår som en självupptagen besserwisser, medan Benjamin artigt noterar Brechts utlåtanden om alla från Vergilius till Kafka.

En kväll så satt Benjamin och läste Marx “Kapitalet” och Brecht kommenterade nöjt att det var bra. Benjamins svar?

I replied that I prefer studying the most talked-about authors when they were out of fashion.

Jag bläddrar lite i Erdmut Wizislas bok om Benjamins och Brechts vänskap, och läser att Brechts fru – Helene Weigel – 1939 bjöd in Benjamin att besöka paret då de bodde på Lidingö. Men det var för dyrt och läget för osäkert. Året efter påbörjade han istället flykten från nazisterna över Spanien som slutade med självmordet i Port Bou.


Anders Rydell i Svenska Dagbladet (kanske betalvägg):

Kulturarv i fel händer är ett farligt vapen. Genom kontroll över hur kulturarvet definieras kan en grupp hävda dominans över minoriteter, rättfärdiga anspråk på landområden och dölja historiska förbrytelser. Kulturarv är nyckeln till att forma ett kraftfullt etnonationalistiskt narrativ.

…samtidigt konstateras i en undersökning av en forskargrupp från flera europeiska länder att man uppskattar att bara 9% av medeltida manuskript från Nederländerna, England, Frankrike, Tyskland, Island och Irland har “överlevt”. Att det ligger någonstans i den trakten har man nog vetat, men det intressanta här är kanske metoden man har använt. Man har lånat en statistik modell från ekologin för att räkna ut förekomster av arter i ett visst område, baserat på observationsdata. Mike Kestemont säger:

“Intuitively, it’s a weird thing to say that a literary work behaves like a species,”


Från en recension av boken _Hidden Hands: The Lives of Manuscripts and Their Makers” av Mary Wellesly (betalvägg):

Wellesley shows that the fate of individual texts often came down to chance, whether they were close to the door during a fire or whether there was a book expert nearby when they were designated for destruction. What we know of the past is the tip of the iceberg mostly obscured by a mixture of malice, carelessness and the passage of time.

Och:

But there were still other lovers of books, Wellesley argues, who obscured more than they illuminated. Wynkyn de Worde’s printing of The Book of Margery Kempe, for example, was the only version that circulated before the full manuscript was found. Just seven pages long, it excises everything that makes the original text so fascinating – Margery’s loud weeping, and her vision of the devil tempting her with penises, among many other things. I was particularly enthralled by Wellesley’s section on the Welsh poet Gwerful Mechain, who wrote “Ode to the Vagina” as well as the more conventional religious verse popular in the late fifteenth century, but was long omitted from editions full of other medieval Welsh poets.


Jenny Högström om ett nytt nummer av tidskriften Essä:

Vad innebär det att vara otidsenlig? Omodern eller föråldrad, enligt SAOB. Det som avviker från det typiska för tidsperioden. I otakt med tiden. Men om man som jag blir galen på samtidens besatthet av samtiden, kan det otidsenliga vara något positivt.