September 2010 Archives
I ett finfint inlägg, som egentligen kommenterar Malcolm Gladwells senaste New Yorker-artikel om bristerna hos Facebook-aktivismen, hyllar Anil Dash "mejk"-rörelsen (se tidigare inlägg) - den mest positiva politiska rörelsen just nu på jordklotet:
More importantly, the jobs that many of us have in 2030 will be determined by young people who attended a Maker Faire, in industries that they've created. There is no other political movement in America today with a credible claim at creating the jobs of the future.
[...]It wasn't the birthers or the truthers who earned the nod for helping shape America's future: It was the makers. Their protests, their sit-ins, take the simple form of making things and sharing them with each other, online and off. The quietness of their ways, the heads-down determination of the scientist instead of the chin-jutting attitude of the street fighter, might make them easy to overlook. But that doesn't mean that it's not a significant and enduring movement. it doesn't mean the will of these millions of people doesn't count, simply because it's expressed in a way that doesn't look like protest did five decades ago.
I en lång New York Times-artikel om Glenn Beck hittar jag begreppet "post-angry", som är väldigt träffande:
WHILE THE RIGHT has traditionally responded to its aggrieved sense of alienation with anger, Beck is not particularly angry. He seems sorrowful; his prevailing message is umbrage born of self-taught wisdom. He is more agonized than mad. He is post-angry.
Behövs det verkligen en 123:e utgåva av Laurence Sternes The Life and Opinions of Tristram Shandy, Gentleman? Sjävklart! tyckte förlaget Visual Editions, och har nu gett ut en stilig utgåva som tar fasta på Sternes formmässiga lekfullhet och överdriver den lätt.
Den så kända "svarta sidan", när Yorik dör, som ser ut så här i originalet...
...har man i den här utgåvan löst genom att trycka texten från tidigare kapitel ovanpå existerande text, så här:
En sida i volym nio, som visar de snirkliga vägar som berättelsen hittils tagit, ser ut så här i originalet...
...och så här i VE-utgåvan:
Se en liten film om underverket:
En lite intressant fotobok: A Series of Unfortunate Events, av Michael Wolf. (via: things mag)
The work "A Series of Unfortunate Events" shows a composition of Google-Street-View pictures, which the photographer has photographed from the screen of his computer. Thus the raw material of Google shots, which had emerged coincidentally, without any author, become his own pictures.The extreme picture details and geographic fade-ins giving the images a totally new meaning and effect.He captures very bizarre, intimate and terrifying moments, which Google catapults into the internet. A burning car, a fallen women, a kissing couple, a man with a weapon and a jumping girl.
Bilden ovan, från Paris, är ju för övrigt en Google Street View-version av Robert Doisneaus klassiska bild.
Nu är jag inte riktigt rätt person att ge mig in i Thente-debatten som rasat idag (lite bakgrund och länkar hittar man bl.a. hos Rasmus Fleischer), efter den tillspetsade krönikan om sociala medier och biblioteken i dagens DN. Jag jobbar på den typen av bibliotek där läsning är nyttig på ett omedelbart sätt då den ska bidra till nationens väl (eller "förbättra människor hälsa" mer konkret i KIs fall). Det finns inget individuellt uppbyggligt eller bildningsmässigt i det hela, vilket gör att man tyvärr, hur mycket man än skulle vilja, inte får delta på Bokmässan. Men å andra sidan betyder nyttigt = Internet idag, och för ett forskningsbibliotek att inte vara progressivt på nätet är att snabbt göra sig oväsentligt, så man får göra intressanta saker.
Ändå kan jag inte låta bli. Jag tycker helt enkelt att Thente, men också till viss deltagarna i P3 Kulturs program om biblioteken, har en rätt inskränkt syn på vad en kulturinstitution som offentligt finansierade bibliotek har för roll i samhället. Att krampaktigt hålla fast vid boken som den slutgiltiga formen för litteratur och berättelser är att göra sig irrelevant, när barn, unga och egentligen alla medborgare behöver hjälp i att förstå dagens kulturella och mediala landskap. Litteratur kommer i alla möjliga former idag, den korsar gränser som aldrig tidigare, från romaner till TV-serier, musikmixar tlll internetmem, dataspel till lyrik. Konvergenskulturen genomsyrar allt, och det vore att avsvära sig sitt ansvar att inte försöka förstå allt det här, och sedan förmedla den kunskapen. Ingen annan i samhället gör det, i synnerhet inte Dagens Nyheter (Det där var onödigt polemiserande, jag är på bättre humör än så - DN är rätt bra på det när jag tänker efter, och Jonas Thente i synnerhet.). Biblioteken försöker i alla fall.
Fredrik Wass frågar:
Det var länge sedan jag slutade titta på statistiken för den här bloggen - det skulle vara alldeles för deprimerande. Men jag borde helt klart börja skaffa mig egna, personliga, mätpunkter. En gång i tiden försökte jag posta 5 inlägg om dagen, jag försökte med veckoteman, jag försökte anlita en medbloggare, jag har otaliga gånger försökt byta verktyg för det hela, som om det skulle hjälpa. Jag tänker mycket kring mitt eget bloggande, men tyvärr blir det inte mycket mer - uppslag går om intet, i brist på intellektuell uthållighet. Jag ägnar mig åt Drive-By-Twittering, men vågar knappt kolla på bit.ly-statistiken för hur många som faktiskt klickar på länkarna. Andefattigt, hjärtlöst, opersonligt. Jag bokmärker en massa, alltid med tanken att "det här skulle man kunna göra något av", men så dyker alltid något nyare och mer intressant upp, och skjuter ner det väsentliga i kön. It has to change.Hur tänker du kring bloggandet? Har du en uttalad strategi med frekvensmål, trafikmål eller andra mätpunkter, eller ser du det mer som en bonus om du orkar få ut några inlägg överhuvudtaget?
Ben Terrett gjorde nyligen ett upprop för att ta det tillbaka: "So let's bring it back. Let's make blogging great again. Come on, we can do it." Av princip vägrar jag att titta tillbaka hur det var 2004, nostalgi ligger inte för mig, men jag sympatiserar med intentionen.
Ju mer man tänker på det, desto mer framstår The Windup Girl som "affärslittatur", snarare än science-fiction - en värld utan olja, ihoptryckt när man inte längre kan resa, där en dieselbil ses som en astronomisk lyx, GMO-företag håller världen i ett struptag och japanska magnater framställer genetiska kloner för sitt eget behag.
Mark Bernstein tycker också det:
But there is much to admire in this book that embraces the tumult and complexity of business, rejecting the simplistic master narratives that animate so much business writing and almost all of the (remarkably scarce) current fiction about the world of work. People plan carefully here, and their planning goes up in flames or is discarded by a capricious government regulator or an inattentive assembly-line worker, and tomorrow we try again.
Säkerligen inspirerade av Dubai vill stadsplanerare i södra Sudan omforma två av sina städer, Juba och Wau, så att de liknar de populära afrikanska djuren noshörning och giraff, respektive.
Chris Blattman kommenterar:
The shaded area in the rhino's nether region is "rural socialized housing". Ouch.
John Miltons Paradise Lost ska tydligen bli film. Tänkt regissör är Alex Proyas, skriver Galleycat. Han är kanske mest känd för The Crow, Dark City och I, Robot.
En ny iPad-app, med syfte till att underlätta fokuserat skrivande, har en lite fin funktion. Högst upp visar den en uppskattninng av hur lång tid det tar att läsa texten man håller på att skriva. Placera markören någonstans i texten och den visar hur långt man tidsmässigt borde ha kommit. 18 sekunder borde det tagit dig att läsa det här.
Man undrar lite hur en sån här begärskarta skulle se ut idag (klicka för större version)?
Hos Ptak Science Books kan man läsa om Herman F. Brandt, som för att undersöka "okulär fixering", på 1940-talet utvecklade en kamera som mätta ögats rörelser, för att göra den där typen av "eye tracking"-studier som används i våra dagar för att studera hur folk t.ex. läser på skärm.
Warburg-institutets bibliotek är hotat kunde man nyligen läsa hos New York Review of Books. Det vid University of London baserade biblioteket, som består av historikern Aby Warburgs samling verkar vara ett synnerligen intressant bibliotek (350 000 volymer) , som består av verk som spårar antikens inflytande på europeisk civilisation. Samlingen räddades undan nazisterna och kom till England där det fram tills nu hyst forskare och intresserade av ämnet.
Det mest fascinerande verkar vara organisationsprincipen, som Aby Warburg själv satte ihop, som man i artikeln beskriver så här:
Här är en bild som representerar klassifikationsschemat:The library is designed not simply to make information rapidly accessible--as a search engine might--but to shape and channel scholarly investigations. Any sustained trip into the Warburg stacks will bring the reader not only to the books he or she is looking for, but also to their unexpected "good neighbours." Magic and science, religion and philosophy, Christianity and Judaism appear in close proximity--and challenge the reader both to trace webs of unexpected connections and to find the points of radical disjunction. Look for the history of astronomy and you will find primary and secondary sources, learned treatises and popular almanacs--texts, tables, and images that range in origin from the ancient Near East to the present--and the vast literature of astronomy's unruly sister discipline, astrology, as well. On the shelves of the institute, the reader experiences the coincidence of opposites.
Allra sist i New Yorker-artikeln om Mark Zuckerberg nämns hans "imperial tendency" och hans klassiska favoritverk Aeneiden. Självklart finns en Facebook-variant på Vergilius verk:
Anders Mildner skriver t.ex. i dagens SvD om fördelarna med att myndigheter öppna upp sina datakällor:
Vinsterna skulle inte bara visa sig i form av fler företag och öppningar för entreprenörer som kan skapa tjänster som är värdefulla för oss, utan också öka insynen och möjliggöra sann delaktighet i byggandet av morgondagens samhälle.
...och Peter Krantz, öppet data-förespråkare bakom opengov.se, säger så här i intervju hos inUseful:
I dag är det väldigt många som har kompetensen och hårdvaran, för du behöver egentligen bara en laptop och programmeringskompetens för att kunna bygga något på data.
It's all good, men det känns som att frågan samtidigt måste fokusera på hur man använder datat, inte bara på själva tillgången. Det här är något som togs upp häromdagen av Michael Gurstein, expert inom ämnet "community informatics", när han pekade på problemet med en "data divide", där det finns risk att de som har verktygen och kunskapen att analysera data gör det till sin egen fördel, på andras bekostnad. Han nämner t.ex. ett fall i indiska Bangalore, där tillgängliggörandet av information om landrättigheter ledde till att redan välbesuttna kunde använda informationen för att förskansa sig ännu mer land, och kunde styra utvecklingen.
Ett stycke som det här fick ReadWriteWeb att sätta rubriken "How Open Data is Used Against the Poor":
...men det handlar ju egentligen bara att kunna ha två bollar i luften: tillgång och användning måste båda främjas.This is not to suggest that processes of computerization inevitably lead to such outcomes but rather to say that in the absence of efforts to equalize the playing field with respect to enabling opportunities for the use of newly available data, the end result may be increased social divides rather than reduced ones particularly with respect to the already poor and marginalized.
Mikael Fløysand har gjort ett förslag till grafisk profil för det nya Nye Deichmanske biblioteket/kulturhuset i Oslo, som studentarbete vid Westerdals School of Communication. (via: @brainpicker och Below The Clouds). Det är riktigt stiligt, från webbplats till bokpåse. Jag gillar i synnerhet den gulnade pappersfärgen - varför vänta, liksom? Anteckningsblocken är Field Notes:iga. Visitkorten är särskilt smarta, där framsidan bildar den escherska blocklogotypen (det påminner lite om de här satellitbildvisitkorten):
Två stycken asteroider passerade jorden, hyfsat nära idag, innanför månens bana. Om jorden skulle träffas av en lite större variant, på en sisådär 500 km i diameter, skulle det gå så här:
James Bridle är bokförläggare, driver Bookkake, ett slags snällare, engelskt, Vertigo, som ger ut erotisk litteratur. Han har nu också gett ut The Iraq War, tolv volymer som samlar alla ändringar gjorda på Wikipedia-artikeln om Irak-kriget mellan december 2004 och november 2009. Det är en ganska fin allegori över vad historieskrivning är - ett ändlöst fram och tillbaka om vad sanningen är.
Han funderar en del kring bokframtid också.
I ett föredrag på webbkonferensen dConstruct i helgen pratade han om "värdet av ruiner", som jag rekommenderar dig att lyssna på.
Robin Nagle är soparbetare i New York, men hon är också antropolog, och "anthropologist-in-residence" hos New Yorks Department of Sanitation. The Believer har en fascinerande intervju med henne, där hon pratar om synen på sopor och människorna som jobbar med det - ett av de mest nödvändiga yrkena som man helst inte pratar om.
Det ena är en tunnelbanekarta över de viktigaste människorna inom västerländsk vetenskap från 1500-talet och framåt, linjerna är discipliner. Skapad av Crispian Jago. Klicka för större version.
Det andra är en atlas över arkitektens möjlighetshorisont, hittad hos finska OK Do.
Självklart planerar man redan för att bygga ett presidentiellt bibliotek över Barack Obama. Hawaii och Illinois (Chicagos Hyde Park) bråkar om vem som ska få äran, kan man läsa. Jag säger Hawaii, vid en beach, speedos på.
Vill man köra budget-varianten kan man införskaffa Cooking for Geeks: Real Science, Great Hacks, and Good Food, av Jeff Potter. Utgiven på O'Reilly, som ju vanligtvis ger ut databöcker av olika slag, garanterar det en gedigen geekighet vid spisen. New Yorkers bokblogg recenserar den:
Förhoppningsvis kommer Lisa Förare Winbladhs och Malin Sandströms Matmolekyler snart ut och konkurrerar med dessa volymer.Also fascinating are the secret tricks Potter intersperses throughout the book. For example, meat can be tenderized by putting it in a papaya, which "contains an enzyme, papain, that acts as a meat tenderizer by hydrolyzing collagen." (Side note: "Pound-for-pound collagen is stronger than steel.") And you should always whisk your egg whites in a copper bowl rather than in a stainless-steel bowl (and never in a plastic a bowl) because the goal of whisking egg whites is to trap air bubbles in a mesh of denature proteins. So when you whisk in a copper bowl, the "copper ions interact with the proteins in the egg whites and make it a more stable foam," giving you those perfect meringue peaks.
www.flickr.com |
Jag heter Erik Stattin och det här är min blogg. Jag skriver om digital kultur, ungefär. Du får gärna tipsa mig om saker. Kontakta mig på erik.stattin@gmail.com. Jag är mymarkup på Twitter och Delicious.