För fem år sedan nämnde jag kort arkitekten Lebbeus Woods, som jag egentligen vet alldeles för lite om, men vars fantasi- och fasansfulla skisser alltid har fascinerat mig. Så här skrev jag, apropå den då aktuella frågan om ett nytt stadsbibliotek i Stockholm:

“…hans genialska plan att torrlägga Hudson och East-floderna i New York för att verkligen bygga ett Lower Manhattan, liksom nedsänkt under den nuvarande ön, kommer ju att bli verklighet förr eller senare.”

Det ironiska är att jag idag hörde talas om att Woods hade dött, och att han skulle ha gjort det i sviterna av stormen Sandy på just Manhattan – i en slags negativ version av visionen ovan – men det senare visade sig inte stämma. Han ska ha dött i sömnen.

Här är fortfarande BLDGBLOGs intervju med Lebbeus Woods.

McSweeney’s har fyra stycken nära-framtids-berättelser om hur det kommer att fungera när allt är kvantifierbart i lifehacking/personlig informatik-anda:

She figured out Ben, her co-worker, well, whenever he was next to her, her Threshold Anxiety Level went south immediately, even when her overbearing supervisor was around. The data indicated this wasn’t just some loose correlation. I mean she started digging into data from five years back when Ben joined the office. The trend line was clear. Her TAL went down whenever Ben was around. At her annual LIFE REIMAGINED retreat with her circle of life-hacker girlfriends, she crowdsourced the decision. The data, again, was indisputable. Then came the lock-in. She met with our Life Coach/MD. He had determined that unless she could keep her TAL low, she would shave at least 10 years off of what he’d determined was her Optimized Potential Life Span. It was me or 10 more years of life with Ben.

Den spanske konstnären Alejandro Guijarro har rest runt till några av världens mest prestigefulla fysiklabb och tagit bilder på svarta tavlor i olika faser av klarsynthet, som han nu ställer ut på ett galleri i London. [via: The Atlantic]. “De är godtyckliga ögonblick i det rastlösa livet för ett objekt, satt i ständig rörelse”. Ett exempel:

En annan favorit, tagen ur ett annat sammanhang – filmen “A Serious Man” – är den här:

Freeman Dyson recenserar boken Why Does the World Exist?: An Existential Detective Story i New York Review of Books. Den verkar intressant och består av intervjuer med en rad framstående samtida filosofer, som alla får svara på den grundläggande frågan om varför det finns något istället för intet. Det som fastnade för mig var Dysons avslutande reflektion över vilken roll dessa filosofer spelar i dagens samhälle jämfört med sina föregångare (min emfas):

Holt’s philosophers belong to the twentieth and twenty-first centuries. Compared with the giants of the past, they are a sorry bunch of dwarfs. They are thinking deep thoughts and giving scholarly lectures to academic audiences, but hardly anybody in the world outside is listening. They are historically insignificant. At some time toward the end of the nineteenth century, philosophers faded from public life. Like the snark in Lewis Carroll’s poem, they suddenly and silently vanished. So far as the general public was concerned, philosophers became invisible.

Det första belägget för verbet “to retrofit” är, enligt OED, från 1949, med betydelsen:

To provide (something) with a component or feature not fitted during manufacture; to add (a component or feature) to something that did not have it when first constructed.

Här är ett fint exempel på det från bokvärlden:

En favorit-instruktionsfilm, av Tom Sachs (nämnd tidigare) om hur man bäst sopar ett golv:

…och apropå typografi och det förra inlägget så måste jag bara få posta Frank Oceans senaste essä här, eftersom den är en så fin övning (prövning, essay) i typografi:

Typografen Carolina Laudon om Trajanuskolonnen:

Men faktum är att Trajanus harmoni kommer från de händer som skapade den. En utformning där ingen bokstav blev den andra lik. Inte ens om man ställer de arton versala A:na bredvid varandra är de lika varandra. Det är det mänskliga bidraget som vi anser är så vackert och harmoniskt.