Att lägga till “deep” framför något välbekant skänker det en aire av samtid, innovation och mystik. “Deep learning”, “deep state” och idag såg jag “deep tech” refereras till i en artikel om att Daniel Ek kommer investera kapital i europeiska “moonshots” (ett annat populärt signalord):

“And I will do so by funding so-called moonshots focusing on the deep technology necessary to make a significant positive dent, and work with scientists, entrepreneurs, investors and governments to do so,” he added.

[Bara en platshållare för ett framtida inlägg]

Det är bra att bli påmind om att böcker förr i tiden (vi pratar nu renässans och tidig-modern tid, i böckernas barndom) faktiskt lästes högt i så hög utsträckning, till och med så att det liksom det höga läsandet liksom var läsning.

Irina Dumitrescu recenserar ett par böcker på det här temat i London Review of Books.

It is easy to overlook how loud premodern education was. Most of our evidence for more than a thousand years of teaching consists of books, and, to the modern way of thinking, books are objects used silently. That this was not the usual way of doing things for much of Western history is now better known, though still difficult fully to understand.

What’s clear is that reading was, for most people, a fundamentally social act. This remained true in the millennium following Augustine. Meals at Benedictine monasteries were accompanied by a reading; the listening monks and nuns were expected to use signs if they wanted someone to pass the salt.

Det är spännande att tänka på att den typografi vi tar för given i böcker idag (enkla punkter, komman, kolon och semikolon) egentligen är en slags notation för höguppläsning och dramatisering.

Modern English is punctuated to help readers understand the grammatical structure of a sentence. In the 16th century, this way of using marks was in its infancy. In most cases, texts were ‘pointed’ to help the reader speak the sentence with the right rhythm. A comma indicated a short pause, a colon cued a slightly longer pause, and the period a full stop. Printers understood the necessity of good pointing, and would revise editions to improve the rhythm.

Det här är också en intressant detalj som man skulle vilja veta mer om:

As Matthew Rubery points out in his history of audiobooks, The Untold Story of the Talking Book (2016), silent readers often imagine voices sounding out the words, and the muscles used for speaking move in minuscule, barely detectable ways as they read.

Ibland stöter man på en udda formulering som bara genom avsaknaden av en artikel får en att haja till och liksom se på verkligheten annorlunda. Som i titeln på boken ovan som jag fick syn på idag. “Vad är landskap?”. Inte “Vad är ett landskap?”, eller “Vad betyder landskap?”. Det är som att man skulle vilja översätta den till “Vad landskapar?”, som ett verb, och genast blir det en ögonöppnande fråga.

På samma sätt kan man öppna upp ett tankerum genom att byta ut ett “är” mot ett “var”, som t.ex. i frågan “Vad var Covid-19?” mitt i brinnande pandemi.

Jag har inte ens hört låten, bara tittat på videon utan ljud flera gånger. Charli XCX:s “Forever”. Tydligen är den crowdsourcad med filmsnuttar från fans över hela världen. Möjligen lite gimmick-artat, men att se den här kavalkaden av vardaglighet är rörande.

Hjälper de så värst mycket, de här djurmetaforerna som har använts genom historien för att dela in tänkandet i två kategorier? Jag fastnar för dem i alla fall, och lärde mig idag om den som Freeman Dyson gjorde i ett tal 2008:

Some mathematicians are birds, others are frogs. Birds fly high in the air and survey broad vistas of mathematics out to the far horizon. They delight in concepts that unify our thinking and bring together diverse problems from different parts of the landscape. Frogs live in the mud below and see only the flowers that grow nearby. They delight in the details of particular objects, and they solve problems one at a time. I happen to be a frog, but many of my best friends are birds.

Freeman Dyson, “Birds and Frogs” (PDF)

Sedan tidigare kände jag till den metafor som Isaiah Berlin formulerade för att göra skillnad mellan igelkottar och rävar.

Igelkottar och fåglar är ju helt klart metaforiskt besläktade, liksom grodor och rävar.

Dyson använder sig förresten av Berlin-metaforen i den här recensionen av en samling av Richard Feynmans brev.

Den här bilden och förklaringen från Dan Hill tycker jag är träffande:

The impact of this virus is pitched somewhere between the common cold and the end of capitalism, and no one knows exactly where.