Jag har inte ens hört låten, bara tittat på videon utan ljud flera gånger. Charli XCX:s “Forever”. Tydligen är den crowdsourcad med filmsnuttar från fans över hela världen. Möjligen lite gimmick-artat, men att se den här kavalkaden av vardaglighet är rörande.

Hjälper de så värst mycket, de här djurmetaforerna som har använts genom historien för att dela in tänkandet i två kategorier? Jag fastnar för dem i alla fall, och lärde mig idag om den som Freeman Dyson gjorde i ett tal 2008:

Some mathematicians are birds, others are frogs. Birds fly high in the air and survey broad vistas of mathematics out to the far horizon. They delight in concepts that unify our thinking and bring together diverse problems from different parts of the landscape. Frogs live in the mud below and see only the flowers that grow nearby. They delight in the details of particular objects, and they solve problems one at a time. I happen to be a frog, but many of my best friends are birds.

Freeman Dyson, “Birds and Frogs” (PDF)

Sedan tidigare kände jag till den metafor som Isaiah Berlin formulerade för att göra skillnad mellan igelkottar och rävar.

Igelkottar och fåglar är ju helt klart metaforiskt besläktade, liksom grodor och rävar.

Dyson använder sig förresten av Berlin-metaforen i den här recensionen av en samling av Richard Feynmans brev.

Den här bilden och förklaringen från Dan Hill tycker jag är träffande:

The impact of this virus is pitched somewhere between the common cold and the end of capitalism, and no one knows exactly where.

Jag gillar när en får en poetisk överraskning när en “visar sidkälla”, i det här fallet på en random sida av Robin Sloan. Charles Simics dikt “Empire of Dreams”:

On the first page of my dreambook
It’s always evening
In an occupied country.
Hour before the curfew.
A small provincial city.
The houses all dark.
The storefronts gutted.

I am on a street corner
Where I shouldn’t be.
Alone and coatless
I have gone out to look
For a black dog who answers to my whistle.
I have a kind of Halloween mask
Which I am afraid to put on.

Från en corona-“dagbok” av Deborah Levy i The Guardian (ej på nätet vad jag kan se; uppdatering: här är den):

Saturday 4 april
I dreamed that a pangolin walked into my bathroom. A small prehistoric scaly creature unfurled its tongue and licked the slab of Marseille soap (orange blossom) by the shower. I had never heard of a pangolin until it entered the debate as a contender for transmitting the virus to humans.

Jag kom att tänka på ödmjukhet som en intellektuell dygd häromdagen, apropå att det är många som ägnar sig åt epistemiska överträdelser i dessa dagar.

Men så kom jag över en artikel av Freeman Dyson om James Clerk Maxwell (PDF; via: Matt Webb), som när han – Maxwell – presenterade sin teori om elektromagnetiska fält i en föreläsning 1830, gjorde det på ett så ödmjukt och försiktigt sätt att ingen i publiken eller i efterhand förstod hur banbrytande teorin var. Dyson skriver:

The moral of this story is that modesty is not always a virtue. Maxwell and Mendel were both excessively modest. Mendel’s modesty setback the progress of biology by fifty years. Maxwell’s modesty setback the progress of physics by twenty years. It is better for the progress of science if people who make great discoveries are not too modest to blow their own trumpets. If Maxwell had had an ego like Galileo or Newton, he would have made sure that his work was not ignored. Maxwell was as great a scientist as Newton and a far more agreeable character. But it was unfortunate that he did not begin the presidential address in Liverpool with words like those that Newton used to introduce the third volume of his Principia Mathematica, “It remains that, from the same principles, I now demonstrate the frame of the system of the world”. Newton did not refer to his law of universal gravitation as “another theory of gravitation which I prefer”.

Freeman J. Dyson, “Why is Maxwell’s Theory so hard to understand?”

När en bara bläddrar fram en sida och sätter ner fingret:

Den store samlaren Pachinger, Wolfskehls vän, skapade en samling som när det gällde det utstötta och förkomna kunde jämföras med Figdors samling i Wien. Han vet knappast längre vad tingen ska användas till i verkligheten – för sina besökare förklarar han, förutom de ålderdomligaste apparater, användningen av näsdukar, handspeglar etc. Om honom berättas att han en dag när han gick över Stachus böjde sig ned för att plocka upp något han hade letat efter i flera veckor: en feltryckt spårvagnsbiljett som bara hade varit i omlopp under en timme.

Från Walter Benjamins Passagearbetet, översatt av Ulf Peter Hallberg

Pachinger? Wolfskehl? Figdors samling? Bilden ovan lär föreställa den senare.