Linda Boström Knausgård besöker IKEA i Red Hook på ett kliché-artat sätt, men ett citat sticker ut:

“He is really caring about his children, but he was bored being a full-time parent. He thought that he would like it, but he really didn’t. He would act like he was dying when I got home from work. The idea that he could not physically bear to spend time with his baby, that his writing was the only important thing—it hurt me.”

“Linda Boström Knausgård’s Post-‘Struggle’ IKEA Trip“, New Yorker, 6 januari 2020

The Syllabus är en lite lustig sajt, åtminstone är dess distributionsform det: PDF. En gång i veckan skickar dess redaktörer en eller flera PDF:er med länkar till artiklar, filmer, podcasts, m.m., enligt några grova teman: konst & idéer, social rättvisa, teknologi, etc. Den här beskrivningen av vad de gör låter förvisso lite passivt-aggressiv i det senare ledet:

We unearth, polish, and promote the hidden gems that go unnoticed in today’s cacophony of ceaseless notifications, absurd listicles, and surveillance-soaked clickbait. 

Ibland har de gäst-“flanörer” som sammanställer artiklar m.m. på ett givet tema. Nu senast var det Holly Herndon och Mat Dryhurst på vad som verkar vara temat artificiell intelligens och musik.

Quanta Magazine är duktiga på att hyfsat lättillgängligt berätta om den senaste forskningen inom olika vetenskapsfält där beräkningar spelar stor roll – jag vet inte om jag beskriver det rätt nu. Det står att de bevakar matematik, fysik, biologi och datavetenskap. Men det är nog mest av det teoretiska slaget. Hursomhelst så läste jag en artikel om hur matematikens grunder håller på att omformuleras, lett av en Jacob Lurie och efterföljare Artikeln innehåller så mycket bra saker om vad det innebär att ställa allt på ända inom vetenskapen:

Mathematicians are still grappling with both the magnitude of Lurie’s ideas and the unique way in which they were introduced. They’re distilling and repackaging his presentation of infinity categories to make them accessible to more mathematicians. They are performing, in a sense, the essential work of governance that must follow any revolution, translating a transformative text into day-to-day law. 

Quanta Magazine, “With Category Theory, Mathematics Escapes From Equality“, 10 oktober 2019

Om hur alla måste komma ikapp:

Lurie’s work was hard to swallow in other ways. The volume of material meant that mathematicians would need to invest years reading his books. That’s an almost impossible requirement for busy mathematicians in midcareer, and it’s a highly risky one for graduate students who have only a few years to produce results that will get them a job.

Ett par stycken utdrag från två olika nyhetsbrev jag läste idag, och som fastnade. Först Venkatesh Rao på temat tid, framtid och teknologi:

Stepping back, I think it is important to understand innovation as the process of literally inventing time itself. The mark of success is that the present starts to feel dead, like the past, and the beachhead of the future in the present, let’s call it a Gibsonian temporal colony, feels like a portal for getting back into the present. So it’s almost like there’s been a time shift and you’ve been shifted back into the past and you have to step through a portal to get back to the present. There is a sense of inevitability to your experience of the new technology, and a sense of derealization — things seeming not quite real — in your continued experience of existing incumbent technologies.

Och så Dan Hon:

I feel like it’s one thing to say that we live in an Information Age or an Information Economy but honestly it feels more like we live in 99% of a Electronic Filing Cabinet Economy and 1% of an Information and Data-Informed Decision Making Economy.

Jag läser en artikel om och med livs- och karriärcoachen Megan Hellerer, som tydligen var den som hjälpte Alexandria Ocasio-Cortez att hitta sin väg. Och ja, det förekommer astrologi i artikeln. Men, men…! Det var nånting i det här avsnittet som resonerade i mig:

Hellerer counseled her [AOC] in the virtues of “directional versus destinational thinking,” which she explains with corny but helpful metaphors: On a road trip, instead of picking a place to end up, pick merely east or west. Instead of hitting goals, think of “warmer or colder” steps. Warmer, for Ocasio-Cortez, was going to community-board meetings. Then it was volunteering for the 2016 Bernie Sanders campaign and taking time off work to go to Flint, Michigan, and then Standing Rock Indian Reservation, and after that getting the call from the PAC Brand New Congress, which would ask her to run for the NY-14 congressional seat. 

Nyhetsbrevsgenren har börjat hitta sina egna former nu. I alla fall i den typ av personliga nyhetsbrev som jag prenumererar på. Här är några observationer jag gjort:

1. Inledningen får gärna geografiskt situera skribenten. Till exempel inleder Warren Ellis alltid sitt brev med ”Hello out here from the Thames Delta”. Utöver att påminna om att varje utskick är just personligt och därmed knutet till var skribenten befinner sig, så vill det gärna andas unicitet och att mailet har färdats distanser, som forna tiders brevkorrespondens.

2. Användningen av bilder och illustrationer tar sig gärna formen av lösryckta historiska bilder – kanske har de hittats i en skattjakt i något digitalt arkiv från något bibliotek eller museum. Bilderna är i princip frikopplade från innehållet och utgör närmast poetiska kommentarer. Robin Sloan gör det här väldigt bra, och kombinerar historiska fynd med bilder från anime-filmer. Anime-estetiken är generellt nyhetsbrevskompatibelt.

3. Avslutningen får gärna vara en liten lista över länkar till intressant läsning på andra ställen, och det är ofta här i alla fall jag hittar . Här kan exemplifieras med ”Why is this interesting?”, som ju har ett tema av ”intressant” karaktär i varje utskick, men ibland är det ”intressanta” lagom ”intressant” för mig, men då kan en alltid scrolla längst ned för att ofta hitta något man kan ⌘-klicka på för att öppna i en tabb för att kanske, möjligen, läsa senare.

Nigel Slaters kokböcker tilltalar mig något enormt. I synnerhet de här senaste två utgåvorna av Greenfeast, en för vår/sommar och en för höst/vinter. Recepten är så enkla, beskrivningarna av dem likaså. Formgivningen är så enhetlig att det känns som att man vill laga och äta sig igenom dem systematiskt, från sida 1 till slutet. Att rätterna är så enkla, med så få ingredienser, gör att man gärna vill laga flera av dem samtidigt – något som jag minns att Slater uppmuntrar till. Gärna serverade i skålar.

Namnen på rätterna är egentligen bara listningar av de 2-4 viktigaste ingredienserna, vilket adderar till att varje rätt blir ett litet poem, eller zen-buddhistisk koan.

Den abstrakta kalligrafin av Tom Kemp ger det hela en japansk känsla, fast utan att maten har någon särskild asiatisk touch.

Han har en intressant bakgrund, Tom Kemp.