En artikel som Ingela tipsar om – “Gitarrkillen som försvann” – resonerar med det jag skrev häromsistens:

Mycket tyder på att det inte är gitarrocken som har dött utan att alla andra genrer har exploderat.

Jag fastnade tydligen för ‘the extinction symbol’ för ca 6 år sedan, men i ärlighetens namn vet jag inte om jag uppfattade symboliken med timglaset i mitten. Tyckte mest att den hade något i sin enkla, närmast anarkistiska, estetik. Hur som helst så får man inte månfaldiga den och sälja den till andra, något som Jason Kottke funderar över det rimliga i.

Min uppfattning om genrer inom musik är förvirrad, eller har åtminstone blivit allt mer rörig med åren. Det kan också bero på att – i takt med att tiden går och att retromanin blir allt mer utbredd – genre är överspelat.

Jag har den senaste tiden lyssnat en hel del på tre artister: Mitski, Nilüfer Yanya och Cherry Glazerr. Det är musik bortom genre.

Julia Galefs försök att kartlägga den ‘memrymd’ som har sitt säkerliga ursprung vid San Francisco-bukten är tankeväckande, inte minst med tanke på hur brett och vitt dess idéer/memer har spridit sig och muterat över hela världen. Det går säkerligen inte att isolera uppkomsten av de här idéerna till ett specifikt geografiskt område, men det gör ändå något med min förståelse av hur de här idéerna faktiskt hänger ihop.

(Uppmärksammades på den här kartan apropå en omarbetning av den, gjord av David McCandless).

Many people active in the data hoarding community take pride in tracking down esoteric files of the kind that often quietly disappear from the internet—manuals for older technologies that get taken down when manufacturers redesign their websites, obscure punk show flyers whose only physical copies have long since been pulled from telephone poles and thrown in the trash, or episodes of old TV shows too obscure for streaming services to bid on—and making them available to those who want them.

Gizmodo, “Delete Never: The Digital Hoarders Who Collect Tumblrs, Medieval Manuscripts, and Terabytes of Text Files“, 4 mars 2019

Några böcker som ges ut inom kort, och som fångat mitt intresse:

• Siri Hustvedt, Memories of the Future
• Taylor Jenkins Reid, Daisy Jones & The Six: A Novel
• John Lanchester, The Wall: A Novel
• Joanne McNeil, Lurking: How a Person Became a User
• Tim Maughn, Infinite Detail: A Novel
• Robert Caro, Working

Via kottke.org lär man känna boken Empires of the Weak: The Real Story of European Expansion and the Creation of the New World Order, och ett utdrag från NYT-recensionen gör att man blir nyfiken:

Still, as a critique of prevailing modes of thinking about global politics, “Empires of the Weak” succeeds admirably. The history of international relations has focused too much on the most unrepresentative period of the last millennium — the century and a half in which Europe dominated the world. This weighting of the scales has skewed our understanding of global politics and the importance of the West. Sharman’s is a far richer story and one that perhaps more accurately reflects today’s global rebalancing.

New York Times, “When Asia Ruled the World”, 28 februari 2019

Jag läser mig sakta men säkert igenom Dan Fespermans Safe Houses. Det är egentligen ca 65% in i den [spoiler] som existensen av spionnätverket “The Pond” yppas. Lo’ and behold: The Pond fanns ju på riktigt! Hos CIA (som “vann” över The Pond) finns en artikel av historikern Mark Stout om hur den privatfinansierade (bl.a. av Philips) och hemliga organisationen uppstod och senare lades ned. Grundaren – John Grombach – verkar ha varit en riktig spion-player i Europa under och efter 2:a världskriget, och figurerar också i Fespermans roman.

Som av en händelse har jag i dagarna upptäckt australiensiska bandet Pond, som har ett nytt album ute: “Tasmania”.

Hilma af Klint-kulten blev inte så långvarig. Nu har jag den här som bakgrundsbild istället:

Illustration av Thibaud Hérem, hittad hos It’s Nice That.