Dom är ena riktiga publikfriare, arkitekterna i holländska MVRDV. Hus som egentligen är länkbete. Till exempel har vi biblioteket som är format som ett bokberg i Spijkenisse:

…men också den här besläktade byggnaden i Schijndel:

…som ju ser ut som att man glasat in ett gammalt tegelhus, men faktum är att fasaden består av ett kollage av gamla bilder på gamla hus, nu tryckta på glas. Dezeen säger: “The actual windows and doors don’t line up with the printed images, so entrances look like they pass through brick walls and windows appear as semi-transparent blobs.”

Dokumentären “The Great Book Robbery” (trailer ovan) berättar den tragiska historien om hur ett 70 000-tal böcker rensades ut från palestinska bibliotek och hem under kriget 1948. Jag kände inte till detta, men självklart är idéer innanför bokpärmar ett offer i krig. [via: The Economist – Prospero]

Isländske modedesignern Sruli Rechts arkitektoniska plagg, uppbyggda i lager av valnötsträ, är något utöver det vanliga.

[via: Dezeen]

Det nu uppmärksammade initiativet (“That little ball of fluff you own is a natural born killer”) att på Nya Zealand sakta men säkert utrota katter på ön ger ekon av Walter Berglunds tirader i Jonathan Franzens “Freedom”, där han går så långt att kalla dem “the sociopaths of the pet world, a species domesticated as an evil necessary for the control of rodents and subsequently fetishized the way unhappy countries fetishize their militaries”.

Regi: Katarzyna Kijek / Przemysław Adamski

Innan Instagram fanns TextAmerica. Jag hade nästan glömt det, men det var det första stället som jag kunde maila (tror jag, kanske skickade jag MMS (om någon minns det)) en bild till en e-postadress och den publicerades mer eller mindre omedelbart på webben. Det gjordes med fördel från en mobiltelefon med kamera, men jag minns inte riktigt vilken sorts kamera jag hade då. Det då gällande namnet för den här verksamheten var “moblogging”. När jag rotar i “arkivet” ser jag att det finns en snapshot från 7 juli 2003 (bilden här bredvid), alltså snart 10 år sedan. Jag har något svagt minne av att de ströp möjligheten för folk utanför USA att posta bilder (kan minnas fel), vilket gjorde att jag gick över till att posta bilder från mobilen hos TypePad istället (definitivt via e-post). TextAmerica stängdes ned i december 2007.

Maria Popova (Brain Pickings, etc) är något av en hjälte:

If something interests me and is both timeless and timely, I write about it. Much of what is published online is content designed to be dead within hours, so I find most of my material offline. I gravitate more and more towards historical things that are somewhat obscure and yet timely in their sensibility and message. We really need an antidote to this culture of “if it’s not Google-able, it doesn’t exist”. There’s a wealth of knowledge and inspiration offline, ideas still very relevant and interesting.

(Från intervju i The Guardian)

Jag tror att de vanligaste värdeorden som används av mig här på bloggen är “intressant” och “fin”. Det är ju helt i linje med bloggandets modus operandi för mig, men det är ju faktiskt inte särskilt givande för läsaren i det långa loppet. Men nu faller det sig så att litteraturkritikern Sianne Ngai har skrivit en bok om våra samtida estetiska omdömen, Our Aesthetic Categories: Zany, Cute, Interesting, där hon analyserar varför det tokiga, gulliga och intressanta är så typiskt samtida sätt att beskriva våra estetiska upplevelser, och dessutom nästan de enda sätten att fälla värdeomdömen.

Det ligger förmodligen något i det här, som författaren till en läsvärd (och intressant!) artikel om boken:

To deem something “interesting” is to promise to return to it. It’s a judgment that doesn’t really say anything, beyond forestalling that judgment, like a […] “sticky note” amid an endless wash of data. At its most thoughtful, calling something “interesting” might be an expression of indeterminacy, a placeholder for a future conversation. But more often than not, it’s just conversational filler, something dropped in when you don’t feel like judging at all.

Roberto Calasso är en intressant författare, men tyvärr finns bara hans Kadmos och Harmonias bröllopsfest översatt till svenska. Här är lite från en artikel hos The New Yorker:

Calasso has created a much discussed original genre for these books, which are neither fiction or nonfiction but a dense pastiche of myth, biography, criticism, philosophy, history, and minutiae, studded with quotations and woven together by Calasso’s unflagging vision until they take on a kind of organic life of their own. Rather than exploring ideas, his books invoke spirits—of places, cultural periods, personalities. Although they seem to deal with wildly heterogeneous subjects, each book is linked to the others by its ample, universalist style—with a Cecil B. DeMille-size cast of artists, thinkers, hangers-on, and divinities large and small—and recurrent themes.