Mot en enhetlig formell beskrivning av beatboxing-framföranden

De är ganska spöklika, de här små filmerna producerade i ett forskningsprojekt som vill försöka förstå den anatomiska grunden för “human beatboxing”, eller “[the] paralinguistic articulatory phonetics underlying an emerging genre of vocal performance” som man också kan kalla det. Filmerna är realtids-magnetröntgen-filmer av en persons beatboxande.

I en artikel (PDF) kan man läsa mer om bl.a. hur beatboxing bäst noteras (notationeras?), se avsnitt IV, “TOWARDS A UNIFIED FORMAL DESCRIPTION OF BEATBOXING PERFORMANCE”.

[via: Metafilter]

Vad gör dom idag?

En artikel i PNAS med rubriken “Mars 520-d mission simulation reveals protracted crew hypokinesis and alterations of sleep duration and timing” väckte min nyfikenhet. Tydligen har man så realistiskt som möjligt på marken simulerat en resa till Mars för sex personer under 520 dagar i isolering. Om jag förstår det rätt så har man faktiskt låst in (frivilligt) sex personer i en 550 kubikmeter stor rymdfarkostliknande byggnad i Ryssland, i sjutton månader!

Mer här.

Patina

Nu är jag verkligen ingen pappersboksnostalgiker, men det är en viss skillnad.

Willy Kyrklunds Mästaren Ma, EPUB-fil renderad i Readmill för iPhone. Från Litteraturbanken.

Willy Kyrklunds Mästaren Ma, tryckt 1952. Från Antikvariat Morris i Södertälje.

InstaMori

Det här är bara en idé (lite influerat av en lös fråga, och kanske av ett tidigare inlägg): tänk dig en slags bildtjänst à la Instagram, men där kvaliteten på bilderna sakta men säkert försämras, eller rättare sagt, bilderna förändras, bryts ner, löses upp, förfaller. Kanske får de vattenskador. Det skulle vara som att sätta ett filter, men med en klocka på. Du får sätta halveringstiden själv: det här fotot ska inom ett år ha tappat sina färger, det här ska förkolnas inom en månad, osv, osv. Förändringen sker gradvis. Det skulle bli som en slags memento mori, och det skulle tvinga oss att gå tillbaka och titta på bilder oftare, eftersom de snart kommer att försvinna.

Apropå det: läs om digitalt förfall.

Bedragar-syndromet

Huh, lärde mig idag att det finns en närmast medicinsk beteckning på det man ofta känner. Vad kännetecknar “bedragar-syndromet“?

1. Tron att man lurat andra att överskatta ens egna förmågor.

2. Tillskriver personlig framgång till andra faktorer än ens egen förmåga eller intelligens, såsom tur, extra arbete, karisma eller en utvärderares felbedömning.

3. Rädsla för att avslöjas som en bedragare.

Den sista punkten leder dessutom till ångest, brist på självförtroende och annan psykologisk nöd.

Fritt hämtat från artikeln “Perceived Inadequacy: A Study of the Imposter Phenomenon among College and Research Librarians“, College & Research Libraries (pre-print).

Genomindustrin

Den kinesiska “genom-industrin” är värd att bevaka, i synnerhet BGI-Shenzhen – tidigare Beijing Genomics Institute. Ett reportage i MIT Technology Review presenterar fakta som är värt att tugga på:

Om storskalig sekvensering:

In 2010, with the aid of a $1.58 billion line of credit from China Development Bank, BGI purchased 128 state-of-the-art DNA sequencing machines for about $500,000 apiece. It now owns 156 sequencers from several manufacturers and accounts for some 10 to 20 percent of all DNA data produced globally. So far, it claims to have completely sequenced some 50,000 human genomes—far more than any other group.

Om arbetsförhållandena:

The institute employs 4,000 people, as many as a midsize university—1,000 in its bioinformatics division alone. Like Zhao, most are young—the average age is 27—and some sleep in company dormitories. The average salary is $1,500 a month.

A quirky, informal logic governs BGI. That has made it a puzzle to observers; it’s very different from hierarchical Chinese institutions, where credentials and connections can matter most.

Om datamängden:

According to BGI, its machines generate six terabytes of data each day.

Om amerikansk avundsjuka och protektionism (apropå att BGI vill köpa ett amerikanskt företag):

[Illumina CEO Jay] Flatley cautioned that the Chinese, until now dependent on U.S. machinery, could dominate next-generation technology—and that they could even somehow make “nefarious” use of American DNA data flowing through their computer servers by the terabyte.

I hjärtat på superdatorn

Filmen ovan – en av vinnarna i Sciences tävling om bästa vetenskapliga visualisering från 2012 – presenterar Alya Red, ett oerhört detaljrikt simulerat hjärta skapat av forskare vid Barcelona Supercomputing Center.

För att simulera den komplexa aktiviteten i ett mänskligt hjärta har man en av världens snyggaste (men bara världens 36:e snabbaste, enligt en lista) superdatorer, Mare Nostrum: