Jag läser en artikel om och med livs- och karriärcoachen Megan Hellerer, som tydligen var den som hjälpte Alexandria Ocasio-Cortez att hitta sin väg. Och ja, det förekommer astrologi i artikeln. Men, men…! Det var nånting i det här avsnittet som resonerade i mig:

Hellerer counseled her [AOC] in the virtues of “directional versus destinational thinking,” which she explains with corny but helpful metaphors: On a road trip, instead of picking a place to end up, pick merely east or west. Instead of hitting goals, think of “warmer or colder” steps. Warmer, for Ocasio-Cortez, was going to community-board meetings. Then it was volunteering for the 2016 Bernie Sanders campaign and taking time off work to go to Flint, Michigan, and then Standing Rock Indian Reservation, and after that getting the call from the PAC Brand New Congress, which would ask her to run for the NY-14 congressional seat. 

Nyhetsbrevsgenren har börjat hitta sina egna former nu. I alla fall i den typ av personliga nyhetsbrev som jag prenumererar på. Här är några observationer jag gjort:

1. Inledningen får gärna geografiskt situera skribenten. Till exempel inleder Warren Ellis alltid sitt brev med ”Hello out here from the Thames Delta”. Utöver att påminna om att varje utskick är just personligt och därmed knutet till var skribenten befinner sig, så vill det gärna andas unicitet och att mailet har färdats distanser, som forna tiders brevkorrespondens.

2. Användningen av bilder och illustrationer tar sig gärna formen av lösryckta historiska bilder – kanske har de hittats i en skattjakt i något digitalt arkiv från något bibliotek eller museum. Bilderna är i princip frikopplade från innehållet och utgör närmast poetiska kommentarer. Robin Sloan gör det här väldigt bra, och kombinerar historiska fynd med bilder från anime-filmer. Anime-estetiken är generellt nyhetsbrevskompatibelt.

3. Avslutningen får gärna vara en liten lista över länkar till intressant läsning på andra ställen, och det är ofta här i alla fall jag hittar . Här kan exemplifieras med ”Why is this interesting?”, som ju har ett tema av ”intressant” karaktär i varje utskick, men ibland är det ”intressanta” lagom ”intressant” för mig, men då kan en alltid scrolla längst ned för att ofta hitta något man kan ⌘-klicka på för att öppna i en tabb för att kanske, möjligen, läsa senare.

Nigel Slaters kokböcker tilltalar mig något enormt. I synnerhet de här senaste två utgåvorna av Greenfeast, en för vår/sommar och en för höst/vinter. Recepten är så enkla, beskrivningarna av dem likaså. Formgivningen är så enhetlig att det känns som att man vill laga och äta sig igenom dem systematiskt, från sida 1 till slutet. Att rätterna är så enkla, med så få ingredienser, gör att man gärna vill laga flera av dem samtidigt – något som jag minns att Slater uppmuntrar till. Gärna serverade i skålar.

Namnen på rätterna är egentligen bara listningar av de 2-4 viktigaste ingredienserna, vilket adderar till att varje rätt blir ett litet poem, eller zen-buddhistisk koan.

Den abstrakta kalligrafin av Tom Kemp ger det hela en japansk känsla, fast utan att maten har någon särskild asiatisk touch.

Han har en intressant bakgrund, Tom Kemp.

För någon månad sedan letade sig mina små AirPod-lurar sig ur mina byxfickor, förmodligen på en tunnelbanevagn på Gröna linjen på väg mot kanske Skarpnäck. Det var då jag märkte hur de där lurarna har blivit en så oumbärlig del av min sensoriska upplevelse i publika miljöer och i hem-miljö. Det fanns liksom inget val annat än att hitta närmsta Apple-hökare för att kvittera ut en ny vit ask (och, ja, punga ut den där dryga tusenlappen). Så fort som möjligt.

Jag tänker på hur lurarna blivit en nästan fastväxt del av mina öron, och i förlängningen min hjärta, när jag läser ett ett år gammalt inlägg om “AirPods som plattform” av en Jordan Cooper.

It might sound strange, but through a few conversations with friends, I have come to believe the dark horse platform might actually be Apple’s Airpods. I believe Airpods now have about 40 million users, and the growth curve looks pretty good to me. Granted, Airpods as a platform, is not nearly as expressive or dynamic as say virtual reality, but they are here and now and I believe unlock a few new primitives on which very valuable applications can be built.

Jordan Cooper, “Airpods As The Next Platform (And The Native Applications Therein)“, 29 augusti 2018.

…och där spekuleras om möjligheter till sociala applikationer såsom ett friktionsfritt gående och pratande med ‘vänner’ (här tror jag att samtidens lust till röstbaserad synkron kommunikation överskattas) eller kommunikation kring ‘musik’ (samlyssna och -sjunga, dela musik, etc)

Själv skulle jag kunna tänka mig mer av passiv-kommunikation – små lätta röstinstruktioner för att hitta vägen, både bokstavligt och bildligt. Något som främjar ett slags auditivt sneglande.

Uppdatering: precis efter att jag postat det här så ser jag en nyhet om att det kommer en ny version av AirPods, med bl.a. de här detaljerna, som visar tecken på det jag efterfrågar:

Finally, the AirPods Pro have a few other more minor features including an ear tip fit test to figure out which size is best, voice controls via Siri, audio sharing that will let multiple users listen to the music on the same Apple device, and a dictation feature that will read out incoming texts or messages.

Gizmodo, “Apple Announces AirPods Pro With Noise-Cancellation, Coming on October 30th“, 28 oktober 2019.

En liten uppdatering till: en auditiv snegling är ju en viskning.

Jag råkade googla ordet gallimaufry (tydligen nämnt här tidigare) och slås av alla underbara synonymer och relaterade ord:

agglomerate, agglomeration, alphabet soup, assortment, botch, clutter, collage, crazy quilt, farrago, grab bag, gumbo, hash, hodgepodge, hotchpotch, jambalaya, jumble, jungle, litter, macédoine, medley, mélange, menagerie, miscellanea, miscellany, mishmash, mixed bag, montage, motley, muddle, olio, olla podrida, omnium-gatherum, pastiche, patchwork, patchwork quilt, potpourri, ragbag, ragout, rummage, salad, salmagundi, scramble, shuffle, smorgasbord, stew, tumble, variety, welter, detritus, notions, oddments, odds and ends, sundries, accumulation, aggregate, aggregation, conglomerate, conglomeration, catchall, admixture, alloy, amalgam, blend, combination, commixture, composite, compound, fusion, intermixture, mix-up, bollix, chaos, confusion, disarrangement, disarray, disorder, dog’s breakfast [chiefly British], mess, morass, shambles
imbroglio, knot, snarl, tangle

Every drowned, unwanted or lost object is precious to Maiklem, who reveals, as she takes us downriver from Richmond to the Estuary, a preternatural sympathy for the broken, mud-caked and out of context. When, during one of her daybreak larking stints, she finds a body, “arms outstretched, her long hair spread out like a soft halo”, she feels not horror but fellowship: “I was the first to be with her after her final and most private moment.” A custodian of the past, Maiklem’s relation to the life of the river is personal rather than scientific. She sees the Thames as the home of her forebears and the medium of their messages. Alert to the ethics of ownership, she collects only those treasures that the museums reject, but engraved wedding rings are thrown back into the water: Maiklem does not want their sadness in her life.

“Mudlarking by Lara Maiklem review – lost and found on the River Thames“, The Guardian, 16 augusti 2019