Till min läs- och excerptlista från häromdagen kan jag nog lägga Anders Ekströms artikel i dagens DN (kanske betalvägg): “Universiteten måste bli kämpande demokratier“. Han identifierar i den två tendenser vad gäller universitetens roll: en auktoritär tendens och en autonom tendens. Den senare är önskvärd och det är svårt att säga emot. Hur den senare är beskriven får mig ändå att tänka att det är något som saknas. Kanske handlar det om hur det i ett samhälle där det finns en tydlig “separation of concerns” och varje del liksom kan agera fristående från andra delar (t.ex. universiteten fritt från politiken) ändå måste finnas någon form av överenskommelse eller kontrakt (i vid mening) om att de fristående delarna ändå delar samma verklighet och att till exempel universiteten ägnar sin kunskapsproduktion åt sådant som samhället (återigen, i vid mening, och inte bara de just nu valda politikerna) anser är angeläget (naturligtvis inte kortsiktigt (den här mandatperioden), utan på längre sikt). Jag uttrycker mig naivt här naturligtvis, och det här är en komplex fråga, men jag börjar att pröva lite nu och kanske återkommer.
Sen är det det här med stat och universitet som både lockar och kliar. För nog är det så att det finns gott om exempel på hur stater (både demokratiska och totalitära) har intervenerat kraftfullt för att satsa på forskning och utbildning på ett sätt som har uttalade politiska mål, och som byggt upp starka institutioner på tämligen kort tid (under andra halvan av 1900-talet) som vi nu betraktar som autonoma? Jag tänker kanske i synnerhet på hur USA under andra världskriget, men också hela efterkrigstiden, gjorde avsevärda satsningar på bland annat fysik och teknik (som var helt och hållet sammantvinnat med försvarsindustrin) och biomedicin (sammantvinnat med läkemedelsindustrin). Var den akademiska friheten börjar och statens behov av både uppfinningar, kompetens och ekonomiska konkurrensfördelar slutar tror jag det är svårt att reda ut. Men jag står ödmjuk inför det här och kommer väl borra vidare.