Brlø

Berlin verkar fortfarande ha en viss dragningskraft (trots Fotografiska), att döma av antalet fack- och skönlitterära böcker som tar staden som sitt ämne eller skådeplats. Jag läser recensioner (i TLS – 1 och 2 – båda bakom betalvägg) av två nya fackböcker: John Kampfners In Search of Berlin: The Story of a Reinvented City och Roman Utkins Charlottengrad: Russian culture in Weimar Berlin. Av dessa två verkar den senare vara mest intressant:

In what is perhaps the most groundbreaking chapter Utkin attempts to make visible the Russian experience of Berlin’s sexual emancipation. During his two-year sojourn in the city the writer Andrei Bely described it as a place of the “most perverse abominations”, “a bourgeois Sodom” where “hundreds of homosexual and lesbian cafés operate openly”. […]

For the sexual minorities of the Russian emigration Berlin, despite still criminalizing homosexuality, offered an early opportunity for more open selfexpression. Utkin uncovers a previously unseen cache of the correspondence between the poet Sergei Nabokov (brother of the more famous author) and Prince Dmitry Shakhovskoy, who would go on to become the Orthodox Archbishop of San Francisco, which offers a revelatory, if highly coded, glimpse of the former’s experience of “queer exile”. Paired with this is a welcome look at the poet Vera Lourié’s lesbian memoir Letters to You, which appeared in print only in 2014 and gives a somewhat franker treatment of the subject.

Bryan Karetnyk, “Barrack, zoo, living hell?“, TLS, 5 januari 2024.

Här några andra böcker om eller som utspelar sig i Berlin från den senaste tiden/åren som jag har noterat: Berlin: Life and Loss in the City That Shaped the Century av Sinclair McKay, The Undercurrents: A Story of Berlin av Kirsty Bell*, Berlin av Bea Setton, Y/N av Esther Yi och Sojourn av Amit Chaudhuri.

* Det var i den här jag lärde mig om ursprunget till namnet Berlin och dess skamfyllda historia:

Berlin was not named after the bear it later adopted as its mascot, but after the Slavic name for swamp: brlø. This etymology is a two-fold source of shame: firstly, the admission of the city’s Slavic roots, when all things east were considered uncivilized, and the dynastic claims of the Hohenzollern monarchs were emphasized instead. Secondly, the swamp, both geographically and metaphorically, is bad news. Stinking and heavy, a swamp conceals filth. To the upright Prussian mentality, obsessively concerned with the hygienic removal of bodily fluids, the swamp is the worst possible state. Swamps, floods, morasses, mire, slime and pulp were all anxiety producing substances that cast fear into the Prussians’ erect, soldierly morals, according to Klaus Theweleit in Male Fantasies.

Kirsty Bell, The Undercurrents: A Story of Berlin, 2022, loc. 756.

Av en slump

Lite mer kalendrar, men nu mest av en slump eftersom det dök upp en i min läsning av Christopher M. Gleasons American Poly: A History – om den polyamorösa “rörelsens” moderna historia, inledningsvis i boken om dess rötter i diverse nyhedniska rörelser, i synnerhet gruppen Church of All Worlds och dess grundare Oberon Zell-Ravenheart. Här dock om Robert Graves påhittade keltiska trädkalender med 13 månader (vi verkar vara i “Björk”/”Birch” nu) och. :

Graves’s The White Goddess (1948) was an ambitious tome arguing that a pre-Christian tradition of goddess worship was usurped by the emergence of a rigid and patriarchal Christianity. Graves also presented a pre-Christian Celtic seasonal cycle represented by the goddess’s sacred tree astrological calendar. Later neo-Pagans adapted various versions of this notion to restructure their calendar according to festivals correlating with seasonal equinoxes and solstices. While some scholars have argued that Graves completely fabricated his “tree calendar,” its appropriation, particularly in America, was often based on the fervent desire to throw off the cultural shackles of Christianity and revive its pagan predecessor in its place.

Christopher M. Gleason, American Poly: A History, 2023, loc. 498.

Ett utsnitt från The White Goddess om trädalfabetet och nån slags säsongsbaserad kalender:

Kalenderkropp

Så här i början på året faller man lätt in i kalendertänk och hur det kommande året kan planeras. Det blir att jag faller in i en förutsägbar serie av jobba (vår)-ledig (sommar)-jobba (höst)-ledig (jul). Nya mentala modeller behövs!

Jag fastnade för en bild i Claire L. Evans utskick hur ursprungsbefolkningar norr om polcirkeln har delat in året i säsonger relaterat till de specifika förutsättningarna där. Här det sibiriska evenifolkets minneskarta för ett år:

(Jag föll ner lite i ett kaninhål för att lokalisera källan för bilden. ChatGPT kunde bara hitta “Tugolukov 1969: 92-93” i bilden, vilket tog mig vidare (via Anna’s Archive) till boken Leaving Footprints in the Taiga Luck, Spirits and Ambivalence among the Siberian Orochen Reindeer Herders and Hunters av Donatas Brandišauskas från 2017, där bilden ovan kommer ifrån. Enligt den kommer den från boken Sledopyty verkhom na oleniakh från 1969 av en V.A. Tugolukov, men sen gav jag upp.)

Tugga på scenerierna

…och samtidigt (apropå) kom jag att tänka på uttrycket “to chew the scenery” (Dorothy Parkers tydligen), det vill säga “spela över”. “Att tugga på sceneriet” är ju något som termiter gör (bävrar också tänker jag)? Antingen är detta tuggande helt orelaterat, eller så försöker Farber omdefiniera vad knaprande innebär och att det är något annat än att spela över (som han ju skriver att Lee Marvin gör, jämfört med John Wayne).

Termitkonst

I en intervju (apropå hans nya roman Brooklyn Crime Novel) säger Jonathan Lethem:

I like this characterization very much, but I’m not sure I ever thought about ‘scales of information’, so much as I freed the voice of the book to conduct a kind of inquiry that was by its nature obsessive, burrowing, gnawing. Yes, I’m thinking of “termite artistry,” but also that Columbo kind of persistence in investigation—picking up a cigarette butt and putting it in the pocket of a trenchcoat, then going to a bar and putting the cigarette butt up on the bar and staring at it through the duration of four drinks…

Dan Fox/Keep All Your Friends, “Issue 34: Jonathan Lethem’s Not-Quite-Last Interview“, 17 december 2023

Jag blev tvungen att kolla upp vad “termitkonst” är/kommer ifrån och jag gissar att det är en uppfinning av konstnären/filmkritikern Manny Farber i en essä med titeln “White Elephant Art vs. Termite Art” i Film Culture, 1962-63. Så här skriver han:

A peculiar fact about termite tapeworm-fungus-moss art is that it goes always forward eating its own boundaries, and, likely as not, leaves nothing in its path other than the signs of eager, industrious, unkempt activity.

Manny Farber, “White Elephant Art vs. Termite Art”, Film Culture, nr.27 (Winter 1962-63)

Han exemplifierar med Helan & Halvan, men också med John Wayne i The Man Who Shot Liberty Valance:

In an Arizona town that is too placid, where the cactus was planted last night and nostalgically cast actors do a generalized drunkenness, cowardice, voraciousness, Wayne is the termite actor focusing only on a tiny present area, nibbling at it with engaging professionalism and a hipster sense of how to sit in a chair leaned against the wall, eye a flogging overactor (Lee Marvin).

Jag ska hålla utkik efter termitkonstnärer.

Maestro

Jag läser om filmen Maestro efter att nyligen ha sett den, och apropå Tár, något jag ibland tänkt (utan att egentligen veta så mycket om vilken roll en dirigent har för en symfoniorkester):

Both these actors flatter themselves, though; a harsher truth lies in how most orchestras play many of these passages beautifully no matter who’s holding the baton.

Tim Reilly, “Waving or Drowning: On Bradley Cooper’s “Maestro”“, Los Angeles Review of Books, 28 december 2023.

Jag har dock Alice Farnhams In Good Hands: The Making of a Modern Conductor på en väldigt lång läslista.

Undertext

(Jag har inställt på min telefon att den ska ta en skärmdump när man dubbelknackar på baksidan (iOS: Settings / Accessibility / Touch / Back Tap). Ibland händer det av misstag.)

Polett nedtrillad

Det kom lite som en överraskning att Nick Harkaway (född Nicholas Cornwell) är son till John le Carré (född David Cornwell). Jag läste den förres Titanium Noir (gillade) i somras och har tidigare försökt med Gnomon (fastnade inte, men kanske ska göra ett nytt försök). Det är först nu när Nick H börjat nämna det i sitt nyhetsbrev – idag apropå att han skriver på en le Carré/George Smiley-uppföljare – som poletten har trillat ner.