Gynnsamma alléer

Jag vill verkligen ta fasta på Robin Sloans optimism när han uppmuntrar och nästan kallar mig och andra att bana nya vägar vid sidan av de stora avenyerna (läs: “plattformarna”):

For people who care about creating worlds together, rather than getting rich, the web is the past and the web is the future. What incredible luck, that this open, decentralized “way of relating” claimed a position at the heart of the internet, and stuck fast. The web is limited, of course; frustrating; sometimes maddening. But that’s every creative medium. That’s life.

Robin Sloan, “A Year of New Avenues“, december 2022.

Men jag lyssnar också på Gary Marcus uppskruvade (och bitvis rätt så alarmistiska) tonläge när han skriver:

Nation-states and other bad actors that deliberately produce propaganda, are highly unlikely to voluntarily put down their new arms. Instead, they are likely to use large language models as a new class of automatic weapons, in their war on truth, attacking social media and crafting fake web sites at a volume we have never seen before. For them, the hallucinations and occasional unreliabilities of large language models are not an obstacle, but a virtue.

Gary Marcus, “AI’s Jurassic Park moment“, 10 december 2022.

Även om detta här WordPress knappast kan sägas vara en del av det som Sloan menar att vi ska lämnas bakom oss så är det någonting med den mallade formen som gör att man vill bryta sig loss och mer kunna måla på webben. Att göra något åt det kanske vore att vandra ned för en mer gynnsam allé.

Lakonisk bon ton

David Trotters recension av en ny berättelse av Helen DeWitt och en bok om hennes roman The Last Samurai packar så mycket information, så många relevanta teman och uppslag som vad det verkar rimmar så väl med DeWitts estetik att den närmar sig att vara helt oklanderlig. Eftersom jag nyligen har läst DeWitts korta bok The English Understand Wool så var det extra roligt att upptäcka saker i efterhand som jag kan hänga upp läsningen på (fullständigt “preposterous”/bakvänt: “A preposterous idea is one which positions that which should come after (posterus) in advance of that which should come before (prae-).”

Om den lakoniska stilen:

The laconic must be terse. It is understatement weaponised: a rejoinder that cuts grandiloquence off at the knees as much by what it doesn’t say as by what it does. Plutarch found in the terseness of Spartan diplomacy plenty of ammunition for his own campaign against garrulity. When King Philip II of Macedon sought to intimidate the Spartan leadership by declaring that ‘If I invade Laconia, I shall turn you out,’ their reply was a simple ‘If’. The laconic riposte is a pivot or judo throw that makes use of an opponent’s superior weight and strength in order to tip them off-balance.

Om kopplingen mellan det spartanska/lakoniska och Shannons informationsteori (igen!):

A solution often found to work in contexts which don’t make it easy to establish and maintain a channel of communication – battlefields, for instance – is terseness. Xenophon records in his Hellenica a dispatch sent by the second-in-command of the Spartan fleet after the disastrous sea battle of Cyzicus that roughly translates as ‘ships sunk, admiral dead, survivors starving, no idea what to do next’.

Och om The English Understand Wool:

It’s not giving too much away to say that the final twist in this artful tale involves the use of language not to convey meaning, but to establish and maintain a channel of communication. The English Understand Wool is DeWitt’s most Spartan utterance to date.

Översättargärning

En och annan antik klassiker översatt av Ingvar Björkeson har jag läst, men har aldrig känt till hans bakgrund. Det var därför lite upplysande (hoppingivande?) att lära sig – i samband med hans bortgång – att han debuterade som översättare i 50-årsåldern.

I början av 1980-talet gav Italienska kulturinstitutet litteraturkritikern Ingemar Wizelius i uppdrag att sammanställa en urvalsvolym med dikter och dialoger av den pessimistiske 1800-talspoeten Giacomo Leopardi. Han underrättades, oklart hur, om en tarifferare på SAS som ägnat ett ansenligt stycke fritid åt att fylla skrivbordslådorna med översättningar av italienska poeter. Wizelius ringde upp denne Ingvar Björkeson som strax överlämnade tolkningsutkast av en helt annan kaliber än väntat.

Eric Cullhed, “Inget mindre än en litterär skattkista“, Svenska Dagbladet, 5 december 2022

Det verkar som att han lät sin gärning som översättare tala:

De reflexioner om översättningsarbetet som han vid något tillfälle meddelade i offentligheten fyller knappt ett pappersark.

Eric Cullhed, “Inget mindre än en litterär skattkista“, Svenska Dagbladet, 5 december 2022

Lite mer universitet

Till min läs- och excerptlista från häromdagen kan jag nog lägga Anders Ekströms artikel i dagens DN (kanske betalvägg): “Universiteten måste bli kämpande demokratier“. Han identifierar i den två tendenser vad gäller universitetens roll: en auktoritär tendens och en autonom tendens. Den senare är önskvärd och det är svårt att säga emot. Hur den senare är beskriven får mig ändå att tänka att det är något som saknas. Kanske handlar det om hur det i ett samhälle där det finns en tydlig “separation of concerns” och varje del liksom kan agera fristående från andra delar (t.ex. universiteten fritt från politiken) ändå måste finnas någon form av överenskommelse eller kontrakt (i vid mening) om att de fristående delarna ändå delar samma verklighet och att till exempel universiteten ägnar sin kunskapsproduktion åt sådant som samhället (återigen, i vid mening, och inte bara de just nu valda politikerna) anser är angeläget (naturligtvis inte kortsiktigt (den här mandatperioden), utan på längre sikt). Jag uttrycker mig naivt här naturligtvis, och det här är en komplex fråga, men jag börjar att pröva lite nu och kanske återkommer.

Sen är det det här med stat och universitet som både lockar och kliar. För nog är det så att det finns gott om exempel på hur stater (både demokratiska och totalitära) har intervenerat kraftfullt för att satsa på forskning och utbildning på ett sätt som har uttalade politiska mål, och som byggt upp starka institutioner på tämligen kort tid (under andra halvan av 1900-talet) som vi nu betraktar som autonoma? Jag tänker kanske i synnerhet på hur USA under andra världskriget, men också hela efterkrigstiden, gjorde avsevärda satsningar på bland annat fysik och teknik (som var helt och hållet sammantvinnat med försvarsindustrin) och biomedicin (sammantvinnat med läkemedelsindustrin). Var den akademiska friheten börjar och statens behov av både uppfinningar, kompetens och ekonomiska konkurrensfördelar slutar tror jag det är svårt att reda ut. Men jag står ödmjuk inför det här och kommer väl borra vidare.

I textens vingård

L.M. Sacasas gör ett uppriktigt att förstå en viss negativ attityd till läsning, bland annat utifrån följande citat från Sam Bankman-Fried:

“I’m very sceptical of books. I don’t want to say no book is ever worth reading, but I actually do believe something pretty close to that, ” explains SBF. “I think, if you wrote a book, you fucked up, and it should have been a six-paragraphy blog post.”

Citat från “Reading As Counter-Practice” av L.M. Sacasas, 1 december 2022.

Efter att ha vecklat ut lite olika typer av läsning och attityder till det, så nämner han (via Jacques Ellul) synen på läsning (och annat) som en teknik, som något som kan göras mer eller mindre effektivt och vars syfte i huvudsak är informationsöverföring. Det ligger nog något i det och Sacasas konstaterar nog korrekt att den här synen är mer utbredd än den erkänns, och därmed borde tas på större allvar. Andra attityder kan vara läsa för njutning eller läsa för empati.

Nu läser nog förmodligen både jag och Sacasas in för mycket i det här lilla citatet, men jag undrar om det inte är värt att överväga om det inte handlar om en annan attityd: läsning versus handling. Man kan läsa, eller man kan agera. Det senare har ju Bankman-Fried gjort, med råge och misslyckats kapitalt (hehe). Det är dock en attityd som är svårare att bemöta, eftersom den ställer två “sysslor” av en högre ordning mot varandra och där det kan vara svårt att försvara värdet hos läsning över huvud taget.

(Sacasas nämner en bok av hans husgud Ivan Illich – In the Vineyard of the Text – som verkar handla om läsningssysslans uppkomst; nedladdad)

“die zuckende, heisse, chaotische Urschrift”

Jag råkar se att ett manuskript av Johannes Keplers hand är till salu (utrop mellan 4 och 6 miljoner kronor), och att det har tillhört Stefan Zweigs samling av originalmanuskript. I det här specifika fallet ingick det i hans samling uppsättning av blad från Kepler som sedan har spridits till olika ägare.

Zweig känner jag inte till så väl och i synnerhet inte det här samlandet. Jag hittar den här beskrivningen i en artikel från 1950-talet:

Zweig felt that Autographensammlung was a rather inadequate term for his collection; he preferred to call it a Werkschriftensammlung. […] This concept of Werkschriften is typical of Zweig’s attitude toward collecting. He was not so much interested in the corrected, finished, clean copy that the poet sent to the printer, but in the very first draft of a work, “die zuckende, heisse, chaotische Urschrift”, replete with corrections and thus indicating the struggle for optimum expression, which most intimately shows the creative mind at work. […]

Rather than wishing to own the first draft of an author’s best or best-known work, Zweig wanted the one that showed the artist at the most inspired, most intense, most critical point of creativeness.

Harry Zohn, “Stefan Zweig as a Collector of Manuscripts“, The German Quarterly, 25(3), 1952 (May, 1952), s. 182-191

Cyberntetikdekolonisering

Lite apropå strukturalistiska sammanträffanden stöter jag på en ny bok som kanske berättar en mer sammanhängande historia om strukturalism och informationsteori, antropologi och cybernetik: Code: From Information Theory to French Theory av Bernard Dionysius Geoghegan. Verkar inte vara utgiven riktigt än.

In Code Bernard Dionysius Geoghegan reconstructs how Progressive Era technocracy as well as crises of industrial democracy and colonialism shaped early accounts of cybernetics and digital media by theorists including Norbert Wiener, Warren Weaver, Margaret Mead, Gregory Bateson, Claude Lévi-Strauss, Roman Jakobson, Jacques Lacan, Roland Barthes, and Luce Irigaray.

Tråcklar medelst citat

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av de här artiklarna jag har läst på sistone om vetenskap/forskning och universitetens historiska, nuvarande och framtida roll, men kanske finns det en röd tråd. Det blir en radda citat bara tills vidare:

This influential conception of the relations between science and society helped underwrite what has become known as the “knowledge deficit model” of science communication. The model posits an asymmetric relation between scientists and the public: non-scientists are seen as passive recipients of scientific knowledge, which they should accept more or less uncritically according to the dispensations of scientific experts. […]

In the end, the knowledge deficit model fails because it views public trust and acceptance of science primarily as an epistemic problem—a matter of too little knowledge. What we need instead are approaches that respect equally important moral and political factors in shaping the relationship between science and society. Social trust in science must be earned and cultivated, and this process depends as much on power as on knowledge. Even in an ideal case, no amount of consensus about scientific facts or the mechanisms of knowledge production will eliminate disagreement about the policies we should pursue as a democratic society—a political and moral question that inevitably impinges on values.

Catarina Dutilh Novaes & Silvia Ivani,The Inflated Promise of Science Education“, Boston Review (6 september 2022)

Om historiska och eventuellt framtida omvandlingar:

The next phase of the evolution of science will necessarily involve the reconciliation of its exploratory and authoritative elements. This will require changes both at the level of scientific practice and public understanding. […]

At the level of scientific practice, we should expect vast changes in institutions. Some scientific fields and subfields should continue to claim authority. Others, however, should disclaim it partly or completely. […] In some cases, the best solution might be to break a field into multiple separate and rarely interacting components, thereby preventing premature consensus. In other cases, it may be necessary to introduce many different gradations of acceptance and authority.

Geoff Anders, “The Transformations of Science“, Palladium (10 oktober 2022)

Om man inte orkar läsa Michela Massimis uppenbart upplysande bok Perspectival Realism (öppen tillgång) så duger Philip Kitchers recension gott och väl:

Appreciating the cogency of what past decades have taught, she affirms that all knowledge is situated; scientists cannot find any Archimedean point or achieve the “view from nowhere.” Their research is undertaken from perspectives. But she sees the plurality of perspectives as crucial to the production of reliable knowledge. Her task is to understand how this works, how some kinds of cognitive achievement—knowledge, understanding, an ability to steer intervention—are possible across perspectives. […]

Does Perspectival Realism provide the antidote to Antivax? Like science itself, it is no magic bullet, but it certainly provides immediate relief for the simplest arguments—those that see scientific success as an all-or-nothing affair. Science isn’t infallible, Massimi shows, but it isn’t incorrigible, either. The best it can offer are hard-won, if incomplete and tentative, successes. Science grows through the interaction of diverse perspectives.

Philip Kitcher, “Windows on Reality“, Boston Review (12 september 2022)

Om boken Elite Capture: How the Powerful Took Over Identity Politics (And Everything Else) av Olúfẹ́mi Táíwò, även om citaten handlar om annat:

The undercommons is located in the university—more generally, in the swarm of relations and systems we could call “academia” or “intellectual life”—but is not a physical place; rather, it is a “downlow lowdown maroon community of the university … where the work gets done, where the work gets subverted, where the revolution is still black, still strong.” […]

Moten and Harney [i boken The Undercommons från 2013] insist that this is radical work: work that aims at, and helps achieve, the abolition of the structures of evil that organize the university, and the modern world more generally. The undercommons aspires both to their abolition and the construction of new and more loving forms of life.

Nicholas Whittaker, “Elite Capture“, The Point Magazine (18 oktober 2022)

Och så en platshållare för att jag borde läsa Michael Nielsen och Kanjun Qius “A Vision of Metascience”, som kanske kan knytas till den röda tråden, men kanske blir den här delen mer ljusrosa:

In this essay we sketch a vision of how the social processes of science may be rapidly improved. In this vision, metascience plays a key role: it deepens our understanding of which social processes best support discovery; that understanding can then help drive change.

Michael Nielsen och Kanjun Qiu, “A Vision of Metascience: An Engine of Improvement for the Social Processes of Science“, The Science++ Project (18 oktober 2022)

Strukturalistiska sammanträffanden

När den franske antropologen Claude Levi-Strauss (med begränsad erfarenhet av studier i fält, men desto fler timmar på New York Public Library (och under namnet Claude L. Strauss, för att inte förväxlas med jeansmärket)) bodde i New York så artade det sig så att han bodde i en lägenhet i samma hus som en annan Claude. Shannon. Den förra funderade ut strukturalismen och den senare informationsteorin. De verkar inte ha haft så mycket varandra att göra, kanske hejade på varandra i trappuppgången.

Någon som däremot influerade Levi-Strauss var Roman Jakobson, vars lingvistiska teorier om språkliga strukturer låg till grund för hans idéer om släktskapskapssystem. Båda var på flykt undan nazisterna och fann ett intellektuellt hem vid New School for Social Research.

Det här leder mig till en artikel av Bengt Jangfeldt om Roman Jakobsons vistelse i Sverige året innan han flydde vidare till USA. I maj 1941 tog Jakobson och hans fru – Svatava Jakobson – en båt från Göteborg mot New York. Med på båten var Ernst Cassirer och hans fru – Toni Cassirer. Ernst hade varit professor i filosofi vid Göteborgs universitet i några år efter att ha flytt från Hamburg undan nazisterna. De såg sig nödgade att fly vidare, när kriget närmade sig Sverige.

Så här beskriver Toni Cassirer båtresan (citat i Jangfeldts artikel):

“The conversation lasted […] nearly the whole fortnight of the passage and was extremely exciting and rewarding for both scholars. Whether it was stormy or not, whether the mines were dancing before us or not, whether the war news were positive or not — the two scholars were discussing their linguistic problems with the greatest enthusiasm”

Också…

Mrs Cassirer also recalls that on the second day the ship was stopped by the Germans who wanted to check the identity of the passengers. Cassirer and his wife were Swedish citizens and passed the control without difficulties, but the Jakobsons were stateless. When the German officers realized that Jakobson was a Russian refugee, however, he and his wife were allowed to continue.

Jag vet inte vart jag vill kommer det här. Kanske bara ge en lite putt åt den där artikeln av Jangfeldt, om någon i framtiden skulle få för sig att söka efter mer information om detta. Det finns säkerligen beskrivet mer noggrant och med mer kontext någon annanstans.

(Kedjan av influenser och sammanträffanden orsakades av några korta meningar i Louis Menands bok The Free World).

Lots of copies keeps stuff safe

Peter Gainsford går igenom kvarhängande och under seklerna självförstärkande myter om det antika biblioteket i Alexandra. Huvudpoängen är att det som huserades i Alexandria knappast var unikt. Det var däremot det som fanns vid nationalmuseet i Rio de Janeiro, som brann 2018:

The fire at the National Museum of Brazil in 2018 destroyed mountains of unique recordings of indigenous languages, irreplaceable archives of extinct languages, and physical artefacts. When a copy of a book gets burned, it can always be replaced if people care. But much of what was lost that day was lost for good. The fire of Rio de Janeiro was far more destructive than the incidents at Baghdad or Alexandria.