Jag såg Margarethe von Trottas film Hannah Arendt tidigare i år och tyckte om den, kanske mest för att jag lärde mig mer om Eichmann-rättegången och Arendts rapporter från rättegången (först serialiserat i The New Yorker och sedan i bokform som Eichmann in Jerusalem) och den kontrovers som uppstod i samband med det. Mark Lilla skriver dock i en längre artikel i The New York Review of Books om dess tveksamma moral, om man får kalla det så. Kanske bäst sammanfattat i det här stycket:

When left-wing radicalism was at its violent peak in the 1970s the following false syllogism became common wisdom: Nazi crimes were made possible by blind obedience to orders and social convention; therefore, anyone who still obeys rules and follows convention is complicit with Nazism, while anyone who rebels against them strikes a retrospective blow against Hitler. For the left in that period the Holocaust was not fundamentally about the Jews and hatred of Jews (in fact, anti-Semitism was common on the radical left). It was, narcissistically, about Germans’ relation to themselves and their unwillingness, in the extreme case, to think for themselves. Von Trotta’s Hannah Arendt shares that outlook.

Hela artikeln rekommenderas för den som vill få en fördjupning om Arendt och Eichmann efter att ha sett filmen.

En andra artikel av Lilla kommer att handla om Claude Lanzmanns dokumentärfilm från i år, The Last of the Unjust, som beskrivs så här:

At the center of it is a remarkable interview he conducted in 1975 with Benjamin Murmelstein, the Jewish elder of Theresienstadt who survived the war. Murmelstein worked closely with Eichmann for seven years and saw through his camouflaging techniques; he even witnessed Eichmann helping to destroy a Viennese synagogue on Kristallnacht. Yet Murmelstein was also a master of the gray zone, a survivor among survivors whose reputation was anything but pristine. Lanzmann’s film plunges us into that zone and reveals more than perhaps even he realizes.

Jag hoppas Lanzmanns film kommer att gå att se på en svensk biograf eller liknande.

Nya saker jag lyssnat på under september månad. Fetstilat sånt jag gillat extra mycket.

• Neko Case, The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight, The More I Love You.
• Sampha, Dual.
• Janelle Monáe, The Electric Lady.
• Factory Floor, Factory Floor.
• The 1975, The 1975.
• Dent May, Warm Blanket.
• Holograms, Forever.
• Glynnaestra, Grumbling Fur.
• John Wizards, John Wizards.
• CHVRCHES, The Bones Of What You Believe.
• Au Revoir Simone, Move in Spectrums.
• The Internet, Feel Good.
• Lilla Namo, Tuggare utan gränser.
• Poliça, “Chain My Name“.
• Chela, “Romanticize“.
• Lemonade, “Skyballer“.
• Chlöe Howl, “How Proud“.

Nya saker jag lyssnat på under augusti månad. Fetstilat sånt jag gillat extra mycket.

• The Polyphonic Spree, Yes, It’s True.
• Moderat, II.
• Kaah, Matcha din look.
• Washed Out, Paracosm.
• Dawn of Midi, Dysnomia.
• Earl Sweatshirt, Doris.
• Julianna Barwick, Nepenthe.
• Julia Holter, Loud City Song.
• Zola Jesus, Versions.

Det första Missiverna-brevet har gått ut, och eftersom att jag misstänker att ni nio personer som prenumererar hittills har hittat det här, så kan jag tipsa om att det kan ha fastnat i din skräppostkorg (pga massivt länkande).

Jag tror jag startar ett nyhetsbrev. Anmäl dig för att få ett brev i veckan med 10+ länkar som du kanske inte sett någon annanstans. Det första kommer på torsdag.

I Freeman Dysons recension av Ray Monks Robert J. Oppenheimer-biografi (nämnd här tidigare) ger han följande förklaring till varför Oppenheimer aldrig blev någon stor vetenskapsman:

The real tragedy of Oppenheimer’s life was not the loss of his security clearance but his failure to be a great scientist. For forty years he put his heart and soul into thinking about deep scientific problems. With the single exception of the collapse of massive stars at the end of their lives, he did not solve any of these problems. Why did he not succeed in scientific research as brilliantly as he succeeded in soldiering and administration? I believe the main reason why he failed was a lack of Sitzfleisch. Sitzfleisch is a German word with no equivalent in English. The literal translation is “Sitflesh.” It means the ability to sit still and work quietly. He could never sit still long enough to do a difficult calculation. His calculations were always done hastily and often full of mistakes. In a letter to my parents quoted by Monk, I described Oppenheimer as I saw him in seminars:

He is moving around nervously all the time, never stops smoking, and I believe that his impatience is largely beyond his control.

Jag remote-kollade på James Bridles keynote på The Conference (en handfull svengelska där), som innehöll mycket intressant (som vanligt).

En bit in pratar han om tekniken som används i tennis, cricket och fotboll för att övervaka huruvida bollen är utanför bas- eller mållinjen, Hawk-Eye-tekniken en av dem. Gräsmattorna är sensornätverk mättade på högteknologi, oftast utvecklad för militära ändamål – infraröda kameror, bild- och ljudigenkänningsteknologi, m.m. Han gör den självklara poängen att grafiken vi ser så klart inte visar hur det “faktiskt” ser ut, utan allt är baserat på algoritmiska förutsägelser, men som omger sig med en aura av att representera verkligheten.

Så läste jag idag hos The Guardian om forskning på just cricketspelare och hur deras ögonrörelser säger något om vilka beslut som slagmännen fattar för att träffa bollen. Även om de små ögonrörelser vi hela tiden gör (tre stycken s.k. sackader, fixeringar i sekunden) är bland de snabbaste som människokroppen kan uppbåda, så hänger de inte med när bollen kommer i 120 Kmh.

Forskningen visar att cricketspelare – kanske som de avancerade datorkamerorna – använder sina ögonrörelser för att förutspå var bollen kommer att hamna – de duktiga spelarna förekommer bollens rörelse genom fixeringar, till och med så pass att de till och med kan se när den träffar slagträt – “…expertise results in being able to predict more accurately where the cricket ball is going to be in the future.”

All of these sorts of predictive movements provide the brain with more information about what’s going on around you, which in turn gives you a little bit more time to prepare and adjust your own movements. In the case of expert cricketers, even having a few hundredths of a second to adjust the orientation of their wrists could mean the difference between a boundary and a catch.

Det Långa Nuets Klocka har nämnts här tidigare. I en intervju hos The Appendix med Alexander Rose från The Long Now Foundation hittar jag följande anekdot:

CH: There’s a story that I know that people at The Long Now Foundation talk a lot about that seems really useful; it’s the one that Danny Hillis brought up when he first introduced his idea of the ten thousand-year clock about New College at Oxford.

AR: Yeah, the story went, [that] when New College was built in the [fourteenth century], it was the ‘new college’ at the time. It wasn’t until 500 years later in the 1800s when these big oak beams that went across the main dining hall were inspected and people realized that they’d become a bit rotted and infested with beetles. And they didn’t quite know what to do, because you couldn’t buy lumber like this in Europe anymore: the commercial forests had all been harvested.

It wasn’t until they spoke to the school forester who said “Oh, yeah, we have the trees that you planted.” And it turned out that when the school was built, there was also a grove of oak trees that had been planted that 500 years later could be harvested for exactly that purpose.

Mer översättningar:

På engelska har just Giacomo Leopardis Zibaldone givits ut, ett för mig helt okänt verk som många tydligen håller högt. Det består av en “pyttipanna” av anteckningar, reflektioner och idéer om liv, litteratur och vetenskap, skrivna under perioden 1817-1832. Den engelska utgåvan är ca 2500 sidor tjock och är resultatet av ett översättningsprojekt vid Birmingham University som löpt under sju års tid.

Hos The Guardian intervjuas en av redaktörerna för utgåvan:

“It has been very, very challenging because it’s a very long text – huge, full of quotations in Greek Latin, French, Spanish, English,” said co-editor Franco D’Intino, professor of modern Italian literature at La Sapienza University in Rome.

“One cannot master all that Leopardi mastered – that’s the point. There is so much that he could understand that you cannot because you are not an encyclopaedic man of the 18th or 19th century. He was a genius, and I am not!”

Makalöst att man kan köpa den för 387 spänn hos Bokus.

Se också:

• “En gallimaufry“, 2010-07-12
• “‘En man att räkna med’“, 2012-11-14