Jag var på Liljevalchs och såg utställningen “Utopian Bodies — Fashion Looks Forward”, och fastnade för det här citatet av modedesignern Sandra Backlund på en skylt:

För mig är stickning frihet men också den ultimata utmaningen. Jag gillar att man skapar sitt eget material medan man arbetar och att det är matematiskt samtidigt som det tillåter improvisation. Jag bygger plaggen på en provdocka eller direkt på mig själv för att hitta former och silhuetter som skulle vara svåra att bara tänka fram. Jag skissar aldrig utan skapar plaggen medan jag gör dem. Jag använder mig av ett slags tredimensionell kollageteknik där jag utvecklar några enkla grundstenar som jag sedan multiplicerar och sätter ihop på olika sätt tills de bildar ett plagg. Sett ur det perspektivet antar jag att man kan säga att jag jobbar med mode mer som en skulptör än en skräddare.

På bilden dock Viktor & Rolfs exploderande stråhatt.

Ett utdrag från en tankeväckande artikel om vad normkritisk formgivning är, utifrån exemplet med hur tidningen Bang har formgivits:

Vi skapar ytor med förutsättningar för ett undersökande arbete genom att arbeta process- och analysbaserat, i något som vi kallar för villkorad formgivning. Enkelt sammanfattat innebär det att vi använder logik som verktyg och metod, för att konstruera villkor och regler för den yta där vårt arbete uppstår  – att vi skapar ett utrymme för process, där ett regelverk skärper våra perspektiv på processen och gör att vi undviker godtycklig slumpmässighet, samtidigt som det öppnar upp för kreativa frispel inom dess ramar. När regelverket är uppsatt är möjligheterna oändliga. När vi till exempel just kommit igång med att klä vårt första nummer av Bang i form (de första veckorna bestod skisserna endast av våra formuleringar, av text), konstaterade vi lättheten i att formge tidskriften : det var som att plocka frukt. Varje detalj i tidningen är betydelsebärande.

Michael Connellys Gods of Guilt är en av de böcker jag läst i sommar, och det är väl egentligen inte särskilt njutningsfullt, men Carl-Michael Edenborg sätter ändå fingret på något när han beskriver den musikaliska prosan:

Kanske är du kräsen och tycker att Arnold Schönberg är en märkvärdigare och mer utmanande låtskrivare än Louis Armstrong, och troligen har du rätt. Men ändå är det lika troligt att du kommer att flina upp dig och stampa med foten när du hör sångarens raspiga röst.

Du tycker säkert att tradjazz är gubbig och vulgär. Men varje gång du hör ståbasens och virvelns tajta komp och bastubans dunder, dras du med och blir på gott humör, mot din vilja. Ungefär så fungerar Michael Connellys deckare.

Två andra saker är slående också: vilken roll som maten spelar, nästan så att man misstänker att Connelly är sponsrad av de olika matställen i Los Angeles som figurerar; och hur verklighet och fiktion blandas samman när det framgår att det också i bokens värld hänt sig så att den förra “Mickey Haller”-boken — The Lincoln Lawyer — blivit film, och hur det påverkar huvudpersonen.

The Atlantic intervjuar Evan Sharp från Pinterest, och en del intressant kommer upp, bl.a. det här om bakgrunden, som jag inte kände till:

I didn’t have grand plans. I don’t think Ben did either in the beginning. It was just the tool I used in my job. I was in school for architecture and when you’re in school for a creative discipline, so much of what you produce comes out of inspiration from other people. The more you’re exposed to architecturally, the better you can develop your own language out of that history of architectural thought. So I had thousands of images that I had saved in folders on my computer. But they were all named like databasestrings.jpg and I had no idea what any of them were. So Pinterest was a way for me to create a link: let’s bookmark an image so that when I go look at it later, I go to where it came from. This is this architect’s building. This is what it is. And collections are a natural way of organizing that sort of inspiration.

Apropå en tidigare förhoppning: Claude Lanzmanns The Last of the Unjust verkar ha visats på Göteborgs filmfestival, omskriven i en DN-krönika av Susanna Birgersson.

‘Pinochet was tormented by an intense inferiority complex, which he tried to deal with by collecting books,’ said Cristóbal Peña, an investigative journalist whose 2013 book, “The Secret Literary Life of Augusto Pinochet,” explores the evolution of the dictator’s library, which included roughly 50,000 books and has been valued conservatively by rare-book experts at about $3 million.

“A Chilean Dictator’s Secret Book Collection: Heavy on Napoleon, Light on Fiction” – New York Times, 9/1 2014.

Felix Salmons analys av vad som gör Netflix inte särskilt intressant är spot on:

Netflix, then, no longer wants to show me the things I want to watch, and it doesn’t even particularly want to show me the stuff I didn’t know I’d love. Instead, it just wants to feed me more and more and more of the same, drawing mainly from a library of second-tier movies and TV shows, and actually making it surprisingly hard to discover the highest-quality content.