Det här stycket från en recension av den sista volymen i den svenska översättningen av Nietzsches samlade verk provocerar något enormt:
I än högre grad när sanningsdomänen inskränks ytterligare till ”evidensbaserad forskning” (vips så kan alla humanister mönstras ut) det vill säga till den forskning som ”bevisats” ha rätt eftersom den följer sina egna lagar. Nietzsche skulle fnysa åt den grötmyndigheten. Varför skulle det förkortade språket ha större sanningshalt än, tja, filosofin? Eller konsten? Eller naturen? Är det inte just det naturbehärskande förnuftet, i sin evidensbaserade inskränkthet, som har lett oss fram till det ekologiska haveri vi står inför?
Den fetstilade aningslösheten! Men framför allt, vad menar Sven Anders Johansson att vi ska göra nu, när teknik och vetenskap är a) orsaken till att vi har en förståelse för den planetära situationen och risken, och b) verktygen, metoderna och den systematiska kunskapen för hur vi ska räta upp balansen? Jag menar nu inte nån slags teknokratisk solutionism, utan väldigt grundläggande bevis för hur läget är och vad vi ska göra. Jag är övertygad om att de humanister som nämns med ett slags omvänt förakt (är de med vilja inte en del av lösningen?) mycket väl både är och kan bli/vara en del av en rörelse på väg mot lösningar. Men den typen av reaktionär humanism som Johansson ger uttryck för hör hemma någon annanstans. Jag är övertygad om att det finns en mer intressant läsning av Nietzsche, som antingen är historiserande (sätter in i den med Nietzschesamtida diskussionen om vetenskap och filosofi) eller anammande (t.ex. att det vore rimligare med en accelererande scientism än den här sortens nostalgi om en tid innan vetenskapen). * Rant slut *