Jag och Per Wirtén har läst och lyssnat på samma saker den senaste tiden (Adam Tooze om John Mearheimer, Ezra Klein med Emma Ashford), om lockelsen hos politiska “realister”. Louis Menands The Free World, som just kommit ut på svenska, skulle kunna läggas till listan. Wirtén viftar i sin spalt för att skingra krigets dimma. Av någon anledning tänker jag mer på luftkonditionerade rum.
Det finns också ett Ezra Klein-avsnitt med Timothy Snyder som är värt att lyssna på, som Karin Pettersson (hennes nyhetsbrev verkar inte ha någon plats på webben att länka till; en grej annars) skriver så här om:
Jag lyssnade på en podd nyligen, jag tror det var den här med Ezra Klein. Hans gäst, Timothy Snyder, talade om att vi i vår tid har så svårt att föreställa oss andra framtider. Att det är något med hur offentligheten fungerar, hur vi blir tvådimensionella och korkade av sociala medier i kombination med den kapitalistiska hegemonin och bristen på alternativa politiska idéer och visioner som gör oss oförmögna att både drömma och tro på något annat. Detta trots att vi vet att framtiden inte kommer att se ut som nu. Jag tror att det stämmer, och jag håller fast vid tanken att den tomheten inte är självklar eller naturlig utan specifik för vår tid.
Via Tobias Hübinette hittar jag antologin “Bilder av ras i svensk visuell kultur“, där det samlas ett antal texter om “hur representationer av ras etablerats, omformulerats och kritiserats i Sverige under tvåhundra år”.
John Markoffs bok om Stewart Brand har kommit, och man kan höra den förra prata om den senare. Har läst en recension. Häromdagen dog förresten Christopher Alexander, författare till böcker som A City Is Not a Tree, A Pattern Language och The Timeless Way of Building.
Ett av mina favoritnyhetsbrev är Dan Hons Things That Have Caught My Attention. Han har nu sammanställt en del av utskicken i en bok.
Epoken tidigmodern (perioden ca 1500-1800) har inte fått fäste hos någon slags svensk allmänhet eller i skolan, men väl inom akademien sedan länge. Harald Gustafsson recenserar en introducerande bok i ämnet och konstaterar:
Det kan kort sagt vara på tiden att den historieintresserade allmänheten görs bekant med det tidigmoderna tidevarvet. Det har onekligen kommit inom historisk forskning och ser inte ut att försvinna än på ett tag.
Fredric Jameson skriver om Olga Tokarczuks Jakobsböckerna, som jag just nu läser med stigande fascination. Jag har förstått att den fysiska boken innehåller kartor och andra artefakter avbildade, men eftersom jag läser e-bokens så känner jag mig lockad att rita kartor och släkträd själv för att försöka skapa ordning i myllret.
For The Books of Jacob takes its place alongside the great postmodern meganovels, Pynchon and Life: A User’s Manual, García Márquez and 2666; and it may be said to rival even New Athens itself, of which the equally historical poet Elżbieta Drużbacka says: ‘This volume is so strangely magical that an endless reading is permitted in which one picks and pecks here and there, always finding interesting matters which furnish multiple pretexts for reflexion on the immensity and complexity of the world, in the awareness that there is no way of knowing it in its entirety, but only by bits and pieces, little details and modest elements of comprehension.’
“Det blir en aning pliktskyldigt [om buddhism och islam], men trots begränsningarna har vi med Høystads bok ett kulturhistoriskt standardverk” och “Bland de få kvinnor Høystad skriver om ägnas filosofen Hannah Arendt det största utrymmet”. Med de begränsningarna kan Martin Høystads ”Själens historia” omöjligen bli ett standarverk.