Den judiske historikern Józef Flawiusz påstår ju att världen skapades på hösten, vid höstdagjämningen. Som argument för sitt påstående anför han att träden i paradiset ju bar frukt; så eftersom äpplet hängde i trädet måste det vara höst… Det ligger något i det. I samma stund slås han av en helt ny tanke: Vad är det för ett argument? Skulle inte vår allsmäktige Herre kunna skapa några stycken extra av en så beskedlig frukt vid behov, oavsett årstid?
Det finns även grupper, ibland hela samhällen, som över huvud taget inte läser, vilkas intellekt gått i ide, som tänker enkelt och rätlinjigt, som djur, bönder med tom blick. Om han var kung skulle han utlysa en obligatorisk läsdag, hela bondeståndet skulle han jaga iväg till böckerna och hela Polen skulle genast få en annan resning.
Han är en människa som inuti ser ut som ett hus med många rum – belamrade med än det ena än det andra. Utifrån ser det ut som en enda byggnad men under taket sticker mångfalden fram. Man vet aldrig vad man har att vänta sig från honom.
Han sätter sig vid bordet, stoppar ner fötterna i vargskinnsskorna som hushållerskan sytt åt honom för att han ska slippa frysa när han sitter orörlig i timtal och skriver. Han tar fram ett papper, vässar pennan, gnuggar de kalla händerna.
Sanningen är den att Nachman är oförmögen att sluta. Det är som en klåda som inte upphör förrän han börjar forma tankarnas kaos till meningar. Pennans raspande lugnar honom. Spåren den lämnar efter sig på pappersarket fyller honom med lika stort välbehag som om han åt de sötaste dadlar eller hade munnen full av turkisk konfekt. Då kommer allt på plats, specificeras, ordnas.
Han har alltid skrivutensilierna med sig: det platta skrinet i trä ser måhända oansenligt ut men innehåller papper av god kvalitet, en bläckflaska, sand i en väl försluten ask, ett antal pennor och en kniv att vässa dem med. Nachman behöver inte mycket, sittande på marken fäller han upp skrinet, som förvandlas till ett litet lågt turkiskt bord, och är beredd att fatta pennan.
Nachman ser hur hans egen bild träder fram bakom Om den allerheligaste Sabbatai Zvi, hans liv och leverne, ur pappersbunten hopsydd med skomakartråd. Han ser sin egen gestalt: Nachman Samuel ben Levi från Busk, spenslig, kort, alldaglig, ändlöst irrande. Det är sig själv han beskriver. Och han har kallat sina anteckningar för rester, stycken lösryckta ur andra, viktigare arbeten. Smulor − det är vad vårt liv består av. Hans skrivande med skrinet i knät som underlag, i vägdammet och under allsköns obekvämlighet är i grund och botten inget annat än tikkun – ett försök att laga världen, stoppa hålen i tyget, fyllt av mönster som övergår i varandra, slingor, bårder och kanter. Det är just så man får se på denna besynnerliga verksamhet. Vissa botar människor, andra bygger hus, åter andra studerar böcker och prövar att kasta om ordningen på orden för att finna deras verkliga innebörd. Och Nachman skriver.
Busks stadsvapen utgörs av en stork som står på ett ben. Så gör också vi som bor i staden, evigt står vi där på ett ben, beredda till flykt, med ett arrende eller ett kontrakt som enda hållpunkt i livet. Runt omkring oss är det vått och sumpigt. Något slags lag och ordning finns det väl, men utan fast grund, grumlig som smutsvatten.
Som bekant rymmer varje generation trettiosex heliga människor och det är tack vare dessa som Gud kan hålla världen vid liv. Helt säkert är att Baal Shem Tov var en av dem.
När en av kabbalisterna en gång frågade Besht om han ansåg att världen var sprungen ur Gud svarade denne glädjestrålande: »Ja visst, hela världen är Gud.« Alla höll belåtet med. »Och det onda?« frågade den andre illmarigt. »Även det onda är Gud«, svarade den godmodige Besht lugnt, men nu steg det bland alla närvarande ett sorl, och strax hörde man zaddikernas och en del andra heliga mäns röster. Så fort det blev diskussion reagerade man med samma häftighet – stolar som vräktes över ända, snyftningar, skrik, hår som slets. Många gånger blev jag vittne till när denna fråga debatterades. Och även i mig fick den blodet att svalla, för hur menade han? Och allt det andra runt omkring, var skulle det räknas in? Till vilken kolumn skulle man hänföra svält, kroppsliga sår, djurslakt, barnkroppar lagda på rad sedan pesten tagit dem? Alltid tycktes det mig då att om man drog ut konsekvenserna av det synsättet så skulle man till slut tvingas medge att Gud har fått nog av oss.
Men det som oftast fångade våra flitiga ögon var alla unga flickor och pojkar, dock inte för vårt eget höga nöjes skull, utan för att vi arbetade med att para ihop ungfolk med varandra. I Nikopol förmedlade vi till exempel uppgiften att det i Ruso fanns en ung, bildad och sympatisk man vid namn – låt säga – Shlomo, och nu letade hans föräldrar efter en trevlig och passande hustru åt honom, gärna med gedigen hemgift. Och i Craiova berättade vi att det fanns en söt och präktig flicka, visserligen utan nämnvärd hemgift men så vacker att man fick gnugga sig i ögonen, och hennes namn är Sara, dotter till kreaturshandlaren Abraham. Och dessa nyheter tog vi med oss vart vi kom, liksom myrorna drar sina stickor och strån till stacken.
»Messias kommer att vara god innerst inne men hans klädnad usel.«
»Gud skapade alltsamman av en slump och drog sig sedan tillbaka. Det är det som är den stora hemligheten. Messias kommer i tystnad, när världen ligger begravd i det djupaste mörker och elände, i ondska och lidande. Han kommer att bli betraktad som en brottsling, det har profeterna förutspått.«
Jag kände i den stunden att jag skulle bli den kommande länken i den långa kedja av invigda som sträcker sig över generationer och tar sin början någonstans före Sabbatai, före Abulafia, före Shymon bar Jochaj, före, före… i tidernas mörker, och att den kedjan, trots att den ibland sjunker ner i gyttja, trots att den överväxes av gräs och begravs under krigens ruiner, likväl fortlever och växer vidare in i framtiden.
Det brukar heta att ingen blir profet i sitt eget land, man måste i någon mening komma utifrån, från främmande land, dyka upp än här, än där, framstå som besynnerlig, ovanlig. Vara insvept i mystik, om så bara som hos gojerna, genom att vara av jungfru född. Man måste framträda på ett nytt sätt, tala annorlunda. Det allra bästa vore om man kom från trakter omöjliga att föreställa sig, varifrån exotiska ord, aldrig smakade rätter eller insupna dofter kommer − myrra, apelsin.
Processer drevs runt om i landet och för att försvara sig skickade judarna efter hjälp från påven, men innan sändebudet hann tillbaka gick svenskarna till angrepp och började plundra städer och byar. Och återigen riktades blickarna mot judarna − de otrogna.
Hösten 1665 nåddes de, tillsammans med varorna från Smyrna, av en nyhet som rörde alla judar i Polen − Messias hade kommit. Var och en som hörde det tystnade omedelbart och försökte föreställa sig innebörden av denna korta lilla mening: Messias har anlänt.
Det sägs också i största hemlighet − som dock sprider sig snabbare än om det bara skulle ha varit en liten hemlighet − att Messias är en kvinna. De som varit nära honom har sett att han har kvinnobröst. Hans rosiga och släta hy doftar som hos en kvinna.
För Sabbatai Zvi hade annullerat alla traditionella judiska helger, Mose budord gällde inte längre utan var ersatta av andra, ännu ej formulerade, vilket gjorde att alla svävade i ovisshet om vad de skulle säga och hur de skulle uppföra sig.
Vad är det för vits att läsa böcker skrivna av människor när hela världen är en bok skriven av Gud, ja, även den leriga vägen längs floden ingår där.
– Hur ser frälsningen ut? frågade hon en gång.
– Återkallad till verkligheten reste sig Majer från boken och lutade ryggen mot kakelugnen. – Det är enkelt, sade han. När den sista gnistan av gudomligt ljus återvänder till källan kommer Messias att uppenbara sig för oss. Alla lagar upphör då att gälla. Uppdelningen upphör mellan kosher och inte kosher, mellan heligt och profant, dag kan inte längre skiljas från natt och skillnaderna mellan man och kvinna försvinner. Bokstäverna i Tora byter plats med varandra så att en ny Tora uppstår, där allt kommer att vara tvärtom. Människokroppen blir lika lätt som själen och uppfylls av nya själar, som just nedstigit från den goda Gudens tron. Därmed upphör även behovet av att äta och dricka, sömnbehovet försvinner och alla begär går upp i rök. I stället för att fortplanta sig förenar sig människorna med de gudomliga namnen. Talmud samlar damm, bortglömd och obehövlig. Allting kommer att stråla av Shechinas ljus.
Senare fann Majer för gott att påminna henne om det allra viktigaste:
– Mellan hjärtat och tungan döljer sig en avgrund, sade han. Kom ihåg det. Det gäller att inte blotta sina tankar, särskilt om du haft oturen att födas till kvinna. Tänk så att de tänker att du inte tänker. Förled dem med ditt sätt att vara. Så måste vi alla göra, i synnerhet kvinnor. Talmudisterna känner till kvinnans styrka men är rädda för den, därför sticker de hål i öronen på småflickor för att försvaga dem. Men inte vi. Vi gör inte sådant, för vi är själva som kvinnor. Vi gömmer oss. Vi spelar dumma, låtsas vara någon annan, som vi inte är. Väl hemma rycker vi loss masken från ansiktet.
Till slut pratar de något slags mischmasch, utan att bekymra sig om varifrån orden kommer; ord är inte adel, man behöver inte rita upp deras stamträd. Ord är köpmän, snabba och användbara, än här, än där.
Och han sade att det finns fyra sorters läsare: svampen, tratten, filtret och sållet. Svampen suger i sig allt, minns mycket men förmår inte urskilja det väsentliga. Tratten tar emot i ena änden, men släpper ut lika mycket i den andra. Filtret släpper igenom vinet men behåller grumset; borde därför inte läsa utan ägna sig åt hantverk istället. Sållet däremot skiljer agnarna från vetet.
Men om man hade kunnat markera människornas rörelser på en sådan karta skulle det ha visat sig att vandrarna lämnade efter sig de mest kaotiska spår, föga angenäma för ögat. Sicksackmönster, vindlande spiraler, förvridna ellipser − beviset på att det rört sig om affärsresor, pilgrimsvandringar, handelsexpeditioner, släktbesök, flykt och längtan.