Det bästa i ”Fleckenverlauf” är ändå anteckningarna om författandets villkor och om Moras arbetsmetoder, och kommentarerna till böckerna. Hennes långsiktiga skaparkraft är imponerande. Medan hon fullbordar den romantrilogi, som tills vidare är hennes huvudverk, skriver hon sig i dagboken vidare och kan vid dess slut konstatera att hon nu vet hur hennes fyra följande böcker ska se ut. Det är ett privilegium att få följa hennes samtal med sig själv och överväganden kring gestalter, tematik och miljöer i böckerna. Framför allt blir det klart hur lite författaren ”vet” innan arbetet kommer igång, och hur många och subtila trådarna är mellan olika aspekter av verket. En diffus aning utvecklas till en fyllig karaktär, till synes oberoende av författarens medvetna ansträngningar. Vissa motiv kräver sina miljöer; ändras ett måste plötsligt allt bli annorlunda. Moras självkritik är obönhörlig. ”Mellanböcker” vill hon inte veta av. Hon ser sitt författarskap som ett bygge: finns det ett svagt element någonstans försvagas hela strukturen.

”Fleckenverlauf” ger en god inblick i Terézia Moras diktade värld och vardag