Ett lite udda, men samtidigt charmigt grepp som Tamara Shopsin tar i LaserWriter II är när hon låter delarna inuti en tidig generation av laserskrivare att få liv och konversera med varandra under plasthuven. Antropomorfisering är ju ett väl beprövat litterärt trick, men det här är nog första gången som de rörliga delarna i en konsumentpryl får mänskliga egenskaper och förmågor. Vid ett tillfälle utspelar sig följande dialog mellan en transportränna och en skyddsdyna, där rännan berättar om när hen en gång träffade en sensor i ett billarm:
“Vet du, jag träffade en sensor i ett billarm en gång”.
“På riktigt? Vad var det för bil?”, frågar skyddsdynan, och undrar om rännan hittar på det.
“Ahh, det var en Acura Integra”.
“Vilken färg?”
“‘Supersonic blue'”.
“Cool, vill bara föreställa mig den”, säger skyddsdynan nöjt.
“Sensorn berättade om en gång när hon satte igång larmet. Det var kl. 3 på morgonen och en stor cementbil körde förbi Acuran och löste ut henne. Sensorn mådde dåligt direkt, och insåg det var ett misstag. Hon sa till larmet omedelbart, ‘Snälla sluta. Det var en jättestor bil, INTE en inbrottstjuv’. Men larmet fortsatte, han var en idiot. Han blåste på i en halvtimme när plötsligt en man i morgonrock kom fram till bilen. Mannen tog fram sin nyckel och ristade in på taket vid förarsidan. Han ristade in:
‘DITT BILLARM ÄR FÖR KÄNSLIGGT”
När morgonrockskillen gick sa sensorn typ: det räcker, larmet. Man fattar, lugna ner dig. Larmet slutade till slut.
“Wow”, sa dynan.
“Vänta, det kommer mer. Så billarmet har slutat och solen går upp. Morgonrocksmannen kommer ner, men han har på sig vanliga kläder nu. Kanske är han på väg till jobbet? Han stannar och tittar på bilens tak. Det är dagsljus. Sensorn tänkte, vad fan håller han på med? Då tar mannen fram sin nyckel igen och ristar över ett ‘G'”.
“Han hade stavat fel!”.