Jag tror att de vanligaste värdeorden som används av mig här på bloggen är “intressant” och “fin”. Det är ju helt i linje med bloggandets modus operandi för mig, men det är ju faktiskt inte särskilt givande för läsaren i det långa loppet. Men nu faller det sig så att litteraturkritikern Sianne Ngai har skrivit en bok om våra samtida estetiska omdömen, Our Aesthetic Categories: Zany, Cute, Interesting, där hon analyserar varför det tokiga, gulliga och intressanta är så typiskt samtida sätt att beskriva våra estetiska upplevelser, och dessutom nästan de enda sätten att fälla värdeomdömen.
Det ligger förmodligen något i det här, som författaren till en läsvärd (och intressant!) artikel om boken:
To deem something “interesting” is to promise to return to it. It’s a judgment that doesn’t really say anything, beyond forestalling that judgment, like a […] “sticky note” amid an endless wash of data. At its most thoughtful, calling something “interesting” might be an expression of indeterminacy, a placeholder for a future conversation. But more often than not, it’s just conversational filler, something dropped in when you don’t feel like judging at all.
Håller helt med ang intressant. det är vad man säger när man egentligen skulle vilja stanna upp och gräva djupare i något. både i form av mer information och i djupare tolkning, men istället vet man att man skyndar vidare, då ingen information av det här slaget rubbar de invanda mönstren, även om de fulla konsekvenserna av den skulle kunna göra det. så, vad ska jag göra av denna information? kanske tweet artikeln? 🙂 <— sätter ironisk smiley för att slippa ta konsekvenserna av denna insikt.