Anti

Nej, jag tror inte vi kan ha både och. There, I said it.

Jag har läst några svar (t.ex. Inga Lundéns) på Christer Hermanssons debattartikel om hur biblioteken infantiliseras och bibliotekarieyrket avintellektualiseras, och alla intar en försvarsställning som är alltför rotad i dagens verklighet: vi kan ha både och, både skönlitteraturen och dataspelen. Vi kan erbjuda innerliga samtal om böcker och samtidigt erbjuda ett urval av vad vi tror folk vill ha (ett litet urval spel, t.ex.). Våra satsningar på att vara också där de mest bemedlade kulturintresserade är idag, på nätet, vill så långt som möjligt replikera det vi gjort i 100 år.

Det är inga små maktanspråk Christer Hermansson har när han försvarar en av samhällets mest befästa bastioner: boken, läsandet, biblioteket, litteraturen. Ohotad står den där och mättas av pengar, inflytande och självhävdelse, medan de illiterata massorna väljer nya arenor för mer givande upplevelser.

Det handlar nu om att bejaka en av de starkaste sociala krafterna sedan ångmaskinen (eller nåt), och biblioteken kan ruttna inifrån med sina bokprat for all I care. Driftigare intellekt kommer att ersätta dom (biblioteken) med mer blod- och syrefyllda institutioner.

Den extroverta Internetkulturen är det smutsigaste en hedervärd kulturarbetare kan befatta sig med. Skaparna för Internet, för de vilka det inte längre finns någon gräns mellan att läsa och skriva, är det intellektuella arbetets trasproletariat, utan inflytande och ständigt föraktade, och god forbid att biblioteken skulle stå på de svagas sida. No, låt oss istället göda de etablerade förlagen och deras estetiska godtycke. Låt oss inte engagera oss i frågan om hur kreativitet kan främjas bortom vad som kan rymmas mellan två pärmar, och experimentera med hur kvalitet kan beräknas (varför inte?) in this day and age när allt finns tillgängligt. Det handlar inte om att erbjuda  gånga tiders codex-berättande i migrerade former (vi har e-böcker!), utan om att finna var man berättar idag (tänk om det visar sig att Wikipedia egentligen är en roman, att Jimbo Wales egentligen orkestrerat en ny version av Finnegan's Wake?).

Att ställa sig bakom dessas (trasproletariatet, remember?) önskningar och behov är långt mer främjande av demokrati och medborgarinflytande än att upplåta folkbibliotekens lokaler för nån utställning om var det nya parkeringshuset ska stå i stan.

Den framväxande spelkuturen slår underifrån och har inga försvarare i den etablerade kulturvärlden. Nya, och mer kraftfulla, sociala former, växer fram som visar upp mer tecken på att vara intellektuellt givande än en bokcirkel, med sitt befästande av normer och estetiska regler, någonsin varit.

Och nej, jag tror inte heller biblioteken ska vara en kvalitetens väktare ens på de digitala verkens marknad. Mångfald ska vara ledstjärnan, och man behöver ge upp sina maktanspråk på att veta bäst, och i slutänden agera tjänare åt de stora mediehusen. En bibliotekarie ska vara och rota i det absoluta slutet av den där långa svansen alla har pratat om, nu när han/hon (yo?) inte längre behöver bry sig om de där förbannade hyllorna.

Förlåt, det var inte meningen att bli upprörd. Kanske överdriver jag lite också.