Jag försöker läsa en text av Anna Kornbluh – ett utdrag från hennes bok Immediacy, or, The Style of Too Late Capitalism – och jag märker att jag börjar kämpa med att förstå. Det är ett makalöst krångligt språk, men jag är samtidigt inte säker på att det inte behöver vara det (dubbel negation, jag vet). Här är ett random utdrag som ger ett smakprov:

In metabolizing the authentication of situated knowing, the elevation of personal experience, the suspicion of grand narratives, the transposition of politics into ethos, and the promotion of auto-ethnography across disciplines, Harcourt consummates his enterprise: to empty out the speculative, convocative, and generalizing dimensions of critique. He then arrives at rationalized auto-manifestation as the new immediacy style of theory—or rather, of anti-theory.

Anna Kornbluh, “Against Anti-theory”, e-flux Notes, 9 februari 2024.

Det går ju uppenbarligen att läsa Immediacy och fokusera på dessa sakinnehåll och argumentationslinje(r), vare sig de(t) håller eller inte, vilket Grace Byron gör hos LARB.

Jag är lite av en sucker för bra pappersprodukter, i synnerhet anteckningsböcker och kalendrar. Så vad gör man om man läser en rekommendation om “tidlösa japanska anteckningsböcker”, specifikt från tillverkaren Stalogy? Man kollar naturligtvis om svenska nätbutiken Komadori har dem! Och naturligtvis har de (eller Robin, som driver butiken) det! Liksom en massa annat fint i papper. Alltid snabba leveranser och som bonus en liten påse genmaicha. Kolla in utbudet, lägg en beställning! Tyvärr verkar 5 års-dagböckerna från Midori vara slut, men kanske kommer det in igen.

Jag börjar läsa Nathan Hills roman Wellness, som inleds med en man och kvinna som observerar varandra genom fönstren till sina respektive lägenheter, båda omedvetna om att den andre tittar. Det är ingen stor grej och blåser snart över. Men det frustrerande är att jag är helt säker på att jag påbörjat en annan roman för kanske ett halvår sen inleds på samma sätt. Jag kommer inte på vilken det är!

Benjamin Breens bok Tripping on Utopia: Margaret Mead, the Cold War, and the Troubled Birth of Psychedelic Science verkar spännande. Från en recension:

“Tripping on Utopia” makes the convincing case that [Margaret] Mead and her cohort were key players in the first wave of psychedelic science, which began not in the 1960s but in the 1920s. “Timothy Leary and the baby boomers did not usher in the first psychedelic era,” Breen writes. “They ended it.”

New York Times, “Could LSD Have Achieved World Peace? Ask Margaret Mead“, 16 januari 2024.

Breen sammanställer utmärkta nyhetsbrevet Res Obscura.

Bokomslag gör ju ganska mycket för att väcka intresse. Under samma tur till Söderbokhadeln fastnade jag för de här:

Jag besökte Söderbokhandeln och fastnade för en en bok av en Fern Freud pga lite roligt att den handlade om födosök/foraging. Släkt med Sigmund, visade det sig: Sigmund->Ernst->Lucian->David->Fern.

Katie Crutchfields sångröst, men framför allt hennes sätt att frasera när hon sjunger, är som balsam för själen. Här är en ny låt…

…men den som alltid får mig att trilla dit är “Fire”:

Den här när hon sjunger med Jess Williamson får mig alltid på bra humör:

Berlin verkar fortfarande ha en viss dragningskraft (trots Fotografiska), att döma av antalet fack- och skönlitterära böcker som tar staden som sitt ämne eller skådeplats. Jag läser recensioner (i TLS – 1 och 2 – båda bakom betalvägg) av två nya fackböcker: John Kampfners In Search of Berlin: The Story of a Reinvented City och Roman Utkins Charlottengrad: Russian culture in Weimar Berlin. Av dessa två verkar den senare vara mest intressant:

In what is perhaps the most groundbreaking chapter Utkin attempts to make visible the Russian experience of Berlin’s sexual emancipation. During his two-year sojourn in the city the writer Andrei Bely described it as a place of the “most perverse abominations”, “a bourgeois Sodom” where “hundreds of homosexual and lesbian cafés operate openly”. […]

For the sexual minorities of the Russian emigration Berlin, despite still criminalizing homosexuality, offered an early opportunity for more open selfexpression. Utkin uncovers a previously unseen cache of the correspondence between the poet Sergei Nabokov (brother of the more famous author) and Prince Dmitry Shakhovskoy, who would go on to become the Orthodox Archbishop of San Francisco, which offers a revelatory, if highly coded, glimpse of the former’s experience of “queer exile”. Paired with this is a welcome look at the poet Vera Lourié’s lesbian memoir Letters to You, which appeared in print only in 2014 and gives a somewhat franker treatment of the subject.

Bryan Karetnyk, “Barrack, zoo, living hell?“, TLS, 5 januari 2024.

Här några andra böcker om eller som utspelar sig i Berlin från den senaste tiden/åren som jag har noterat: Berlin: Life and Loss in the City That Shaped the Century av Sinclair McKay, The Undercurrents: A Story of Berlin av Kirsty Bell*, Berlin av Bea Setton, Y/N av Esther Yi och Sojourn av Amit Chaudhuri.

* Det var i den här jag lärde mig om ursprunget till namnet Berlin och dess skamfyllda historia:

Berlin was not named after the bear it later adopted as its mascot, but after the Slavic name for swamp: brlø. This etymology is a two-fold source of shame: firstly, the admission of the city’s Slavic roots, when all things east were considered uncivilized, and the dynastic claims of the Hohenzollern monarchs were emphasized instead. Secondly, the swamp, both geographically and metaphorically, is bad news. Stinking and heavy, a swamp conceals filth. To the upright Prussian mentality, obsessively concerned with the hygienic removal of bodily fluids, the swamp is the worst possible state. Swamps, floods, morasses, mire, slime and pulp were all anxiety producing substances that cast fear into the Prussians’ erect, soldierly morals, according to Klaus Theweleit in Male Fantasies.

Kirsty Bell, The Undercurrents: A Story of Berlin, 2022, loc. 756.