Om man bortser från det praktiska med att prångla ut en demokratikanon så tycker jag inte att det är någon dum idé att försöka sammanställa en. Men i det här stycket i Birgitta Ohlssons motion skiner en klassmarkerad elitism igenom så pass mycket att attraktionen försvinner för mig:
För många som har vuxit upp i akademikerhem är det självklart att känna till suffragetternas kamp för kvinnors rösträtt, Torgny Segerstedts motstånd mot nazismen eller amerikanska oavhängighetsförklaringens betydelse för demokratins framväxt. Men genom att skapa en demokratikanon kan man göra dessa idéer tillgängliga för alla, oavsett storleken på föräldrarnas bokhylla hemmavid.