I Ian McEwans We We Can Know spelar diktformen sonettkrans ("Crown of sonnets") en viss roll, en specifik sådan som beskrivs som ett mästerverk men aldrig skrivs ut i romanen. Det är snarare dess tillkomsthistoria och efterliv som spelar roll. Som av en händelse råkade jag få syn på en bok liggandes på jobbet: Och allt blev nytt: en sonettkrans av Kritstina Sjögren.
En uppsats från förra året av Michael Dahnberg undersöker några moderna sonettkransar av svenska poeter (. Så här beskrivs dock formen:
En regelrätt krans utgörs av totalt 15 sonetter, där de första 14 sonetterna bygger på principen att den sista versen i en sonett blir den första versen i den nästföljande. Så fortsätter det till och med den fjortonde sonetten som får den första sonettens första vers som sin egen sista. Sviten avslutas sedan med en ”mästarsonett”, en krona på verket: en sonett bestående av varje första vers i varje tidigare sonett.
Andra historiska kransflätare som nämns är Lady Mary Wroths ”A Crown of Sonnets Dedicated to Love” (1620), John Donnes ”La Corona” (kring 1607), France Prešerens Sonetni venec (1834), Inger Christensens Sommerfugledalen (1991), m.fl. Uppsatsen behandlar Lotta Olssons Den mörka stigen (2003), Olivia Bergdahls Barnet (2019), Mariam Naraghis McSonetter (2021) och Jonas Grens Tävlingsdräkten (2021).