Jayne Svenungsson reflekterar över forskningsprogrammet At the End of the World – A Transdisciplinary Approach to the Apocalyptic Imaginary in the Past and Present. Hon beskriver problemet med att olika akdemiska discipliner jobbar sida vid sida snarare än tillsammans, både vad gäller ämnet apokalyptik, men också mer allmänt. Något som det här programmet har velat råda bot på.
Vid en närmare anblick är det dock slående hur tunt rotad merparten av denna litteratur är i den befintliga traditionen av historisk forskning kring apokalyptik. Det akademiska intresset för apokalyptik föddes ingalunda med kalla krigets kärnvapendystopier, än mindre med senare decenniers förnyade undergångsoro. I stället har forskningsområdet en historia som sträcker sig tillbaka till 1800-talet, då bibelvetare först ringade in apokalyptik som en distinkt genre inom antika bibliska och apokryfiska texter. Under 1900-talet växte fältet och med upptäckten av dödahavsrullarna (1946–1947) ökade det historiska källmaterialet markant. Samtidigt utvecklades fältet från ett snävare fokus på apokalyptik som en litterär genre mot ett utforskande av hur apokalyptiken levt vidare genom historien och format människors förväntningar och farhågor.
Nu ska det inflikas att den etablerade historiska apokalyptikforskningen (vilken framför allt involverat discipliner som bibelvetenskap och kyrkohistoria) i sin tur inte varit särskilt utblickande mot de ansatser att gripa sig an apokalyptik som under senare år gjorts inom forskningsfält som politisk filosofi, ekofeminism eller kritiska mediestudier. I själva verket tangerar vi här ett mer generellt problem, nämligen den bristande kommunikationen mellan olika fält av akademisk specialisering. Inom humaniora och samhällsvetenskap gäller detta kanske i synnerhet glappet mellan mer historiska och mer filosofiska discipliner.
Beskrivningen sedan av hur det här programmet tagit sig an frågan om tidens slut eller världens undergång på ett sant transdisciplinärt sätt är lockande och säkerligen framgångsrikt. Det är onekligen just lockande att tänka på ett ämne som har upptagit människor under väldigt lång tid, i det här fallet från början av kristendomen fram till våra dagar. Det måste ju vara värt att studera! Men det får mig ändå att undra – inte på ett negativt sätt – utan mer just vad det innebär att arbeta på tvärsen och vad som motiverar att studera något.
För det första: att studera apokalyptiska skildringar känns för bra för att vara sant. Ämnet bara ligger där som en självklar röd tråd att börja följa och knyta ihop. Apokalyptiskt tänkande här, anno 50 f.Kr., apokalyptisk tänkande där, anno 2023 hos MAGA-rörelsen. Men är inte den röda tråden lite för stark tänker jag. Det vill säga, alla gubbar och gummor, skildrare och akademiker, som genom historien fram till våra dagar har fantiserat, beskrivit, förmedlat vidare, traderat och återuppfunnit apokalypsen, har marinerats i samma kristet teologiska traditioner. Det är förvisso något som verkar vara en medveten begränsning:
Vår ingång är emellertid en annan, då vi valt att avgränsa oss till den bibliskt rotade apokalyptiken och dess verkningshistoria i framför allt den västerländska civilisationssfären. Fördelen med denna snävare ingång är inte bara att den gör ämnet mer hanterbart. Att ta avstamp i den bibliska apokalyptiken gör det också möjligt att följa hur specifika motiv lever vidare och utvecklas genom historien.
Det är ju rimligt, men hur intressant det onekligen än låter, så tycker jag det låter om möjligt ännu mer intressant om ansatsen hade varit att studera "undergångsföreställningar i mer allmän bemärkelse". Vad skulle det ens innebära? Den röda tråden skulle bitvis behöva vara mycket tunn föreställer jag mig, men just därför värd att studera, för att se om den håller.
För det andra: apokalyptiska skildringar är litteratur eller konst. I mina okristna ögon inte konstigare än landskapsmåleri eller dokumentärt fotografi. Jag ögnar de artiklar, kapitel och böcker som hittills har kommit ut av de forskare som är knutna till programmet. Och det finns säkert där, men jag tycker mig ana ett först stort bokstavligt intresse för bilderna som är grundade i teologi eller politik, snarare än att se dem som konstnärliga uttryck. Kanske hade litteratur- eller konstvetare kunnat se tematiken i ett nyktrare ljus, kanske hade till och med författare, konstnärer eller dramatiker kunnat göra det allra mest rättvisa.
Eftersom jag i dagarna har läst färdigt Ian McEwans post-apokalyptiska skildring What We Can Know, som nog handlar om humanioras framtid, som Svenungsson också talar om i sin essä. Jag kanske får återkomma till det.
När jag ska spara de här utan tvekan omogna reflektionerna så slår det mig att det är 27 december, Johannesdagen! Johannes, mostly known for Uppenbarelseboken.