Farkas och Schou argumenterar på ett övertygande sätt för att de föreslagna botemedlen mot postsanningen mycket väl kan vara mer skadliga än den påstådda sjukdomen. Att anklaga befolkningen för naivitet riskerar att leda till elitstyre. Att vända sig till rent teknologiska lösningar för att råda bot på spridningen av falska nyheter och osanningar kan hindra politiska svar på allmänhetens missnöje. Att sätta forskningen på piedestal riskerar att förstärka upfattningen att det till största del är eliten och de mäktiga institutionerna som äger sanningen. Farkas och Schou betonar i stället vikten av att bejaka en syn på politiken som oundvikligen konfliktfylld och att se den kreativa potentialen i samhälleliga meningsskiljaktigheter.