Det kommer förmodligen aldrig att hända, men frestelsen är stor att läsa den nya översättningen av Martin Heideggers Sein und Zeit. När jag gjorde det första gången, som en del av en kurs på Stockholms universitet, minns jag det som en rätt lustfylld kamp med vokabulären och strukturen. Så här i efterhand förstod jag nog rätt lite av vad jag läste, men kompenserade genom att läsa sekundärlitteratur (alltid en risky business), och jag inbillar mig att jag skulle läsa den med några slags nya ögon så här tjugo år senare.
Det var Hans Ruin som ledde kursen då, och så här skriver han i dagens DN apropå Jim Jakobssons nya översättning:
Att läsa Heidegger kräver onekligen att man släpper greppet om SAOL, och sätter en del av skolgrammatiken i friläge. Men det som gör boken till en så bestående klassiker är att den – till skillnad från andra samtida dadaistiska språkexperiment – faktiskt är så grundlig. Den tar ansvar för vart och ett av sina nydanande uttryck, den visar varför de behövs och hur de hänger samman med helheten. Som Jakobsson också lyfter fram i sitt kunniga efterord är boken inte alls så svår som sitt rykte. Den har en tydlig inre systematik och en pedagogisk struktur.