Konståkning och akvariefiskar

Det här är det mest deprimerande jag läst på länge. Från Erik Almqvists artikel \"Isens ensamhet\" i februari/mars-numret av Filter.

\n

- Jag är väldigt förvirrad just nu. Den senaste tiden har jag inte varit glad. Jag tror att jag är deprimerad. Det har varit så sedan VM 2008: först är det jättemycket med allt och sedan blir jag deprimerad  under sommaren och har ingen glädje i åkningen. Och i år har det varit så mycket skit med allting. Jag har mål, stora mål, men ibland har jag slutat att drömma. Hittar jag inte tillbaka till glädjen lägger jag nog av efter den här säsongen.

\n

Han lutar sig framåt på sängkanten.

\n

- Min tjej kommer och kollar på träningarna ibland. Det hjälper. Då känner jag mig inte så ensam. Jag sätter svårare hopp och gör snyggare piruetter då.

\n

Adrian Schultheiss liv kretsar helt och håller kring konståkningen. Han tränar på morgonen, sedan åker han hem och vilar några timmar innan han åker tillbaka till ishallen för en ny omgång. Kvällarna tillbringar han ibland tillsammans med sin flickvän, som pluggar på universitetet och bor hemma hos sina föräldrar. Hans inrutade schema gör att han inte längre har några andra vänner i Göteborg. Mest umgås han med ett gäng utländska åkare som han träffar på tävlingarna. När han är hemma sitter han mest på sängen och tittar på akvariet. Han älskar sina fiskar och kan studera \"deras beteende\" timmar i sträck.

\n

Som om det inte vore nog med allt annat verkar fiskarna vara sjuka. Han visar mig en lapp som är resultatet av flera timmar framför akvariet där han noggrant antecknat vad fiskarna gör. Där står saker som: \"hostar upp mat\" och \"rycker på kroppen\". Han har också räknat deras andetag: 80-110 per minut istället för 60 som är normalt. Adrian ska ta med listan till en djuraffär för att få hjälp att ställa en diagnos och köpa rätt medicin. Själv misstänker han gälparasiter.

\n