Parasiter i protokollen

I en krönika i New York Times innan jul pratar David Brooks om "protokollsamhället":

In the 19th and 20th centuries we made stuff: corn and steel and trucks. Now, we make protocols: sets of instructions. A software program is a protocol for organizing information. A new drug is a protocol for organizing chemicals. Wal-Mart produces protocols for moving and marketing consumer goods. Even when you are buying a car, you are mostly paying for the knowledge embedded in its design, not the metal and glass.

ColaLife är ett exempel på hur existerande protokoll kan parasiteras för goda ändamål: genom att sticka ner "hjälpodar" eller "sociala produkter" (innehållandes t.ex. hygienprodukter som behövs i tredje världen-länder) i Coca Cola-backar hoppas man kunna utnyttja de fantastiska kanaler som Coca Colas distributionsnät i fattiga länder innebär.

(Jag var tvungen att kolla upp var ordet "protokoll" kommer ifrån, och det är från grekiskans protokolla, betydandes före och lim, och betecknade den första delen i en papyrusrulle, som limmats fast (och ofta revs av före användning), där det ofta framgick vem som producerat rullen, och när - ett försättsblad helt enkelt).