Flyg aldrig

Jag spenderar nyårsdagen med att läsa en skräckinjagande artikel i Vanity Fair om den där mitt-i-luften-flygkraschen i Brasilien, som ägde rum i september 2006. En brasiliansk Boeing 737 störtade rakt ner i Amazonas, alla 154 människor dog. Privat-jeten man krockade med på 11 000 meters höjd klarade sig med en bruten vingspets, man landade hyfsat säker 25 minuter senare. Man vill aldrig sätta sig i ett flygplan igen.

Jag minns att jag läste en av passagerarnas berättelse när det begav sig:

With the window shade drawn, I was relaxing in my leather seat aboard a $25 million corporate jet that was flying 37,000 feet above the vast Amazon rainforest. The 7 of us on board the 13-passenger jet were keeping to ourselves.  Without warning, I felt a terrific jolt and heard a loud bang, followed by an eerie silence, save for the hum of the engines.

...och hur blindande fort det går när två projektiler som flyger 800 km/h rakt mot varandra möts.

Det verkar ha varit en serie av missöden i luften som resulterade i olyckan, till viss del mänskliga fel, men också en övertro på tekniken, och framför allt ett överlöd av teknik och gränssnitt som domnade av annars vakna sinnen. Till exempel hanterade de amerikanska piloterna en laptop, en digitalkamera (!) och ett nytt och okänt flygmanövreringssystem på en och samma gång, alla med lika outgrundliga funktioner och subtila varningssystem. Att det automatiska kollisionsvarningssystemet var satt ur funktion märkte man till exempel inte, förrän det var för sent.

(Vem som faktiskt var skyldig till olyckan lär det bråkas om mellan USA och Brasilien en lång tid framöver; mer här och här).