Sean Paul considered neurologically harmful

Oliver Sacks Musicophilia är utmärkt läsning om hjärnan. Fylld av fallbeskrivningar av det ena konstigare fallet än det andra - plötsliga musikaliska förmågor som uppstår efter en hjärnskada, eller förmågor som kvarstår trots att alla annan form av kommunikation har slagits ut (läs t.ex. artikeln om Clive Wearing), musikalisk avsmak, absolut gehör, musikaliska savanter, musikaliska hallucinationer, synestesier, fingerförlamning hos pianister, den mystiska Williams syndrom, osv. Allting med lättfattliga vetenskapliga förklaringar och referenser till forskningen, men också med personliga reflektioner och Sacks livshistoria inbakad. 

En liten blind fläck är dock populärmusiken. Nästan alla exempel och patienter som tas upp handlar om klassisk musik, och man undrar ju om det är någon skillnad på hur hjärnan uppfattar annan sorts musik. Det närmaste man kommer är i ett kapitel om rytm, där en The Grateful Dead-konsert får agera exempel på hur musik kan orsaka masshypnos.

Kom att tänka på det när jag läste om kvinnan som fick allvarliga epileptiska anfall när hon lyssnade på Sean Paul:

Her suspicions were confirmed on a visit to the Long Island medical center last February, when she played Paul's hit "Temperature" on her iPod for doctors. Soon after, she suffered three seizures.

Uppdatering: en artikel från 1957 om musikframkallad epilepsi: Daly, D. D. & Barry, M. J., "Musicogenic epilepsy: Report of three cases". Psychosom. Med. 19: 399-408.