Sugimoto, C. R. and Thelwall, M. (2013), Scholars on soap boxes: Science communication and dissemination in TED videos. Journal of the American Society for Information Science.

This study uses a range of bibliometric (citation) and webometric (usage and bookmarking) indicators to examine TED videos in order to provide insights into the type and scope of their impact. The results suggest that TED Talks impact primarily the public sphere, with about three-quarters of a billion total views, rather than the academic realm. Differences were found among broad disciplinary areas, with art and design videos having generally lower levels of impact but science and technology videos generating otherwise average impact for TED.

Sharon, A. J. och Baram-Tsabari, A. (2013), Measuring mumbo jumbo: A preliminary quantification of the use of jargon in science communication. Public Understanding of Science, January 21, 2013.

Here a standard yardstick for the use of scientific jargon in spoken texts, using a computational linguistics approach, is proposed. Analyzed transcripts included academic speech, scientific TEDTalks, and communication about the discovery of a Higgs-like boson at CERN. Findings suggest that scientists use less jargon in communication with a general audience than in communication with peers, but not always less obscure jargon.

Ännu en fin grej från Arc90: Marksy. Konverterar markup från ditt favoritmarkupspråk till ett annat markupspråk.

Jag tänker på nåt som Umair Haque skrev (apropå det här)…

I mean, really, the mind boggles. Imagine if you can be geo-linked to your genomic data and drone-surveilled. It’s beyond dystopian.

— umair haque (@umairh) February 20, 2013

…när jag läste det här:

The company will use a board of scientific advisors to guide them to the best interpretation programs available. “No one company is in position to interpret the entire genome for its meaning,” says Michael Christman, CEO of the Coriell Institute for Medical Research. “But by having one’s sequence in the gene vault, then the physician will be able to order interpretative engines, analogous to apps for the iPhone,” he says. Doctors could order an app to analyze a patient’s genome for DNA variants linked to poor drug response at one point, and later on, order another for variants linked to heart disease.

The cloud-based workflow could help doctors in different locations take advantage of expert interpretations anywhere, says Christman. “This would allow a doctor who’s at a community clinic in Tulsa, Oklahoma, order an interpretation of breast cancer sequences derived at Sloan Kettering,” he says.

Om berg-och-dalbanans känslomässiga arkitektur, i Domus:

In particular, state-of-the-art steel rollercoasters offer spectacular sequences of hyperboles, parabolas, sinusoids and helicoids that seem to float magically in midair. In addition to all these loops, twists and turns, in some cases new rollercoasters also offer yet more surprises, such as plunging at breakneck speed into underground tunnels, shooting through sudden slits in walls of solid architecture, or riding upside down as in an overturned ski-lift. And thanks to the latest generation of magnetic field engines, today’s wouldbe daredevils can experience crazy accelerations to relish ever higher levels of G-forces.

Bara en kort notis om Michael Hanekes Amour, som jag inte sett, men apropå rum i film:

The filmmaker, who often obsesses over the sound and production design in his films, had complete freedom with the construction of this space. The library and music room was constructed from real oak. In The Hollywood Report, we learn about how specific he was with the design of the space itself. “The crew had to install and reinstall the parquet floor to make sure it creaked just right.” In lieu of shooting on actual locations, Michael Haneke recreated an entire location according to his specifications to create the space he destined for his film.

(Från Interiors).

Idag har jag lärt mig om Judee Sill:

There’s a song called “The Kiss” that has a melody so crystalline and palliative that, if you could drink it, it would probably both cure leprosy and make you accidentally fall in love with the next person you see. And “The Donor” is an eight-minute finale of such blazing power that you sort of just sit there after it’s over, unsure about what you’ve just experienced, full of questions about the kind of person who could successfully shut out the shitiness of the world and make music music that is so thoroughly, faithfully, unapologetically beautiful.

Det är ganska mycket olika saker som gör House of Cards till den bästa TV-serien på länge, men jag tänker att en viktig sak är miljöerna, rummen. Självklart kan The Wire konkurrera här, men de två närliggande serier jag tänker att man kan jämföra med är The West Wing och The Newsroom. Och miljöerna i de två är ju faktiskt inte särskilt fantasieggande: kontor i Vita Huset (men vissa avstickare så klart, men majoriteten av tiden utspelar sig trots allt där) och en dödstråkig TV-studio (eller nån bar så mörk att man knappt ser sin egen hand; Will McAvoys lägenhet är så opersonlig att man undrar om han har något liv utanför studion).

House of Cards däremot har naturligtvis en hel del kontor på The Hill, och i Vita Huset, men också Frank och Clares townhouse, där den viktigaste platsen är fönstret som vetter mot grannen, där macchivelliska ömhetsbevis utbyts över den obligatoriska nattcigaretten (Francis ironiserar över de ordinära grannarna som alltid tänder lampan och går upp kl. 06:45; själva verkar Underwoods aldrig sova, inte en scen utspelar sig i deras sovrum vad jag kan minnas (förutom en, men då med Zoe Barnes); men också källaren där Francis tränar på sin roddmaskin, eller för den delen soffan där han spelar på sin PS3, så okarakteristiskt för en man i hans position.

Claires kontor, med sina vita träpaneler och call center-cubicles, antar jag ska spegla hennes känsloskyla, medan Zoe Barnes sunkiga lya ju blir närmast en existentiell huvudperson i de sista avsnitten.

(En annan sak som gör serien så bra är den realistiska teknikanvändningen, den första på länge: folk använder verkligen teknik, iPhones, iPads, etc, som folk gör i verkligheten! T.o.m. nyhets-start-up:en Sluglines kontor känns realistiska, med senaste Mac-modellerna och bean bags. Förvånansvärt mycket tid spenderas i iOS, men det känns inte alls påklistrat, för vi vet att det är så här det går till. Naturligtvis har en old timer som Francis en Blackberry eller liknande, men så är hans efternamn också Underwood, kanske efter skrivmaskinen).

Francis favorithak, ett soul food-ställe som aldrig verkar ha några andra gäster än han själv och som verkar ha öppet dygnet runt bara för honom, har också en biroll, i synnerhet på slutet, när han blir trängd och hans motståndare invaderar hans väl bevarade hemlighet.

Matt Thomas säger dock något om David Finchers förmåga att göra kunskapsarbete intressant på film:

In a number of Fincher’s films we’re given glimpses of characters doing things like researching, writing, or coding. At some level, the bulk of his films are about characters trying to make sense of information. But such glimpses are by definition fleeting. Fincher does not so much film work as cleverly give the impression of its occurrence.

Han tar med en bild på Zoes arbetsrum hemma i ett tidigt avsnitt, och kommenterar:

Now, Zoe Barnes isn’t really a famous writer, and her workspace has been meticulously constructed by a production designer right down to the garbage, but there’s still something thrilling about getting a peek at it. Sadly, it’s the only peek we get. It’s as if Fincher knows this one look-see can legitimize all the work Zoe does throughout the rest of the series that we never see.

Bara en bild på Vladimir Nabokov, liggandes i min favoritställning, skrivandes på sina kära index-kort.