Det här är ju inte alls mitt område (designforskning), men förslagen som Dan Lockton kommer med är intressanta för fler ämnesområden inbillar jag mig. Upprinnelsen är en enkät om hur praktiserande designers (i brist på ett bättre ord) använder sig av den akademiska litteraturen. Om de överhuvud taget får tag på den så klart, eftersom så mycket befinner sig bakom betalvägg för den som är utanför akademien. Många är därför utlämnade åt att bara läsa abstracts, och eftersom dessa ofta är skrivna på ett tätt och ofta ogenomträngligt akademiskt språk, föreslår Lockton att man som forskare ska ägna mer tid åt att skriva concretes, dvs. skriva en kort och så tydlig som möjlig sammanfattning på vilket sätt dina resultat har praktiska implikationer. Hur kan teorin omsättas i praktik?
What could a designer do with your insights? Or maybe make a video. Either way, put it in practical language. Don’t assume that everyone reading is familiar with everything you are. This is not a conventional abstract, but something designed to be useful to a practitioner. Let’s call them Concretes. See them as an integral part of writing a paper in the same way as writing the abstract. If you think your work doesn’t have practical implications, think harder. How could your theory be useful to someone actually working in design?
Inom medicinsk forskning är detta ju inte heller alltför vanligt, snarare förlitar man sig på att (den allt mer försvinnande kvalitativa) vetenskapsjournalistiken ska göra detta jobb, men det har sina problem. Därför är det glädjande att se att den ganska nystartade open access-tidskriften eLife publicerar populärvetenskapliga “digests” av sina artiklar. De är inte alls okomplicerade, men ändå med ett språk som gör att en bildad och intresserad läsekrets utan expertis kan förstå (här är ett exempel).
(eLife ägnar sig för övrigt åt en hel del tekniska innovationer i sin publiceringsplattform, något man kan få en titt på i en presentation av Ian Mulvany).