Walter Benjamin åkte för att bo hos Bertolt Brecht i exil i danska Svendborg under några månader 1934.
Av Benjamins dagbok framgår att de hade intellektuella diskussioner om författare och politik, där Brecht framstår som en självupptagen besserwisser, medan Benjamin artigt noterar Brechts utlåtanden om alla från Vergilius till Kafka.
En kväll så satt Benjamin och läste Marx “Kapitalet” och Brecht kommenterade nöjt att det var bra. Benjamins svar?
I replied that I prefer studying the most talked-about authors when they were out of fashion.
Jag bläddrar lite i Erdmut Wizislas bok om Benjamins och Brechts vänskap, och läser att Brechts fru – Helene Weigel – 1939 bjöd in Benjamin att besöka paret då de bodde på Lidingö. Men det var för dyrt och läget för osäkert. Året efter påbörjade han istället flykten från nazisterna över Spanien som slutade med självmordet i Port Bou.
Anders Rydell i Svenska Dagbladet (kanske betalvägg):
Kulturarv i fel händer är ett farligt vapen. Genom kontroll över hur kulturarvet definieras kan en grupp hävda dominans över minoriteter, rättfärdiga anspråk på landområden och dölja historiska förbrytelser. Kulturarv är nyckeln till att forma ett kraftfullt etnonationalistiskt narrativ.
…samtidigt konstateras i en undersökning av en forskargrupp från flera europeiska länder att man uppskattar att bara 9% av medeltida manuskript från Nederländerna, England, Frankrike, Tyskland, Island och Irland har “överlevt”. Att det ligger någonstans i den trakten har man nog vetat, men det intressanta här är kanske metoden man har använt. Man har lånat en statistik modell från ekologin för att räkna ut förekomster av arter i ett visst område, baserat på observationsdata. Mike Kestemont säger:
“Intuitively, it’s a weird thing to say that a literary work behaves like a species,”
Från en recension av boken _Hidden Hands: The Lives of Manuscripts and Their Makers” av Mary Wellesly (betalvägg):
Wellesley shows that the fate of individual texts often came down to chance, whether they were close to the door during a fire or whether there was a book expert nearby when they were designated for destruction. What we know of the past is the tip of the iceberg mostly obscured by a mixture of malice, carelessness and the passage of time.
Och:
But there were still other lovers of books, Wellesley argues, who obscured more than they illuminated. Wynkyn de Worde’s printing of The Book of Margery Kempe, for example, was the only version that circulated before the full manuscript was found. Just seven pages long, it excises everything that makes the original text so fascinating – Margery’s loud weeping, and her vision of the devil tempting her with penises, among many other things. I was particularly enthralled by Wellesley’s section on the Welsh poet Gwerful Mechain, who wrote “Ode to the Vagina” as well as the more conventional religious verse popular in the late fifteenth century, but was long omitted from editions full of other medieval Welsh poets.
Jenny Högström om ett nytt nummer av tidskriften Essä:
Vad innebär det att vara otidsenlig? Omodern eller föråldrad, enligt SAOB. Det som avviker från det typiska för tidsperioden. I otakt med tiden. Men om man som jag blir galen på samtidens besatthet av samtiden, kan det otidsenliga vara något positivt.