Lite mer om “Detroit”

Har funderat lite mer på David Broadys kritik av “Detroit”, och kom fram till att den kändes lite orättvis – dvs att en anklagelse om amoralitet kan riktas mot vilken filmregissör som helst, i synnerhet om det handlar om framställningen av våldsamma handlingar. Det kan naturligtvis vara olika grader av amoralitet, beroende på hur framställningen ser ut, men så länge vi talar om en fiktiv framställning, utan pretentioner på att vara en dokumentär skildring, så blir regissören alltid en person utan en viss grad av moral när hen väljer att framställa avskyvärda handlingar utan att själv riskera något bakom kameran.

Men Angelica Jade Bastien skriver lite mer i detalj om vad som gör filmen förkastlig. Först om dess aningslöshet om vilken plats upploppen i Detroit har i den afro-amerikanska erfarenheten:

“Detroit” is ultimately a confused film that has an ugliness reflected in its visual craft and narrative. Bigelow is adept at making the sharp crack of an officer’s gun against a black man’s face feel impactful but doesn’t understand the meaning of the emotional scars left behind or how they echo through American history. “Detroit” is a hollow spectacle, displaying rank racism and countless deaths that has nothing to say about race, the justice system, police brutality, or the city that gives it its title.

Men också estetiskt:

What leaves the film feeling grotesque and even a bit exploitative is its soullessness. I’ve had a theory for some time that you can determine how well a film will handle its black characters based purely on how it’s shot. Black skin tones vary widely, but here they’re often ashen, sickly, and lacking the complexity they deserve.