in Uncategorized

Som en maskin

Jag remote-kollade på James Bridles keynote på The Conference (en handfull svengelska där), som innehöll mycket intressant (som vanligt).

En bit in pratar han om tekniken som används i tennis, cricket och fotboll för att övervaka huruvida bollen är utanför bas- eller mållinjen, Hawk-Eye-tekniken en av dem. Gräsmattorna är sensornätverk mättade på högteknologi, oftast utvecklad för militära ändamål – infraröda kameror, bild- och ljudigenkänningsteknologi, m.m. Han gör den självklara poängen att grafiken vi ser så klart inte visar hur det “faktiskt” ser ut, utan allt är baserat på algoritmiska förutsägelser, men som omger sig med en aura av att representera verkligheten.

Så läste jag idag hos The Guardian om forskning på just cricketspelare och hur deras ögonrörelser säger något om vilka beslut som slagmännen fattar för att träffa bollen. Även om de små ögonrörelser vi hela tiden gör (tre stycken s.k. sackader, fixeringar i sekunden) är bland de snabbaste som människokroppen kan uppbåda, så hänger de inte med när bollen kommer i 120 Kmh.

Forskningen visar att cricketspelare – kanske som de avancerade datorkamerorna – använder sina ögonrörelser för att förutspå var bollen kommer att hamna – de duktiga spelarna förekommer bollens rörelse genom fixeringar, till och med så pass att de till och med kan se när den träffar slagträt – “…expertise results in being able to predict more accurately where the cricket ball is going to be in the future.”

All of these sorts of predictive movements provide the brain with more information about what’s going on around you, which in turn gives you a little bit more time to prepare and adjust your own movements. In the case of expert cricketers, even having a few hundredths of a second to adjust the orientation of their wrists could mean the difference between a boundary and a catch.

Write a Comment

Comment