Jag halvläser tre böcker samtidigt som nog får sägas vara i en dark academia-genre.

• The Cartographers av Peng Shepherd – utspelar sig delvis på kartavdelningen på New York Public Library. Huvudpersonen en ung kvinna som specialiserat sig på historiska kartor och vars högsta dröm är att arbeta på nämnda kartavdelning.
  
• The Cloisters av Katy Hays – utspelar sig så här långt på muséet The Cloisters på norra Manhattan. Huvudpersonen en ung kvinna som specialiserat sig på den tidiga renässansen i Italien och vars högsta dröm är att bli en “scholar”.
  
• Babel av R.F. Kuang – utspelar sig vid Oxford-universitetet och en fiktiv institution för översättning. Kanske den mörkaste av dessa tre. Från en recension:
  
  Britain has built its power upon silver bars and the magical powers imparted to them by translation, but in order to maintain that power, Britain needs foreigners and their languages. […] Kuang draws a keen parallel between extracting knowledge and extracting resources, examining the terrible power of systems built on inequality and the uncomfortable experiences of the marginalized within those systems, whether due to race or gender.

Från Suzanne Brøggers En författares dagbok: 2010-2020:

Träffat Else Marie Pade och Karl Ove Knausgård. Den ljusa och den mörka polen. Else Marie, detta kära väsen, vilket lycka det är att träffa henne, en deja vu som hon sa och höll Sølve mot sitt bröst. Else Marie Pade är en ledtstjärna, en antenn. I hennes ljus är brotten bara en ny fas, en ny konstellation, ett nytt kapitel. Smärtsamt?

Suzanne Brøgger, “En författares dagbok: 2010-2020“, 1 maj 2010

Jag var tvungen att kolla upp vem Pade var. Dansk kompositör och pionjär inom elektronisk musik. “Symphonie magnétophonique” skulle jag vilja leta upp och lyssna på. Pade beskriver den så här i en essä:

The sounds were recorded individually, treated electroacoustically and then put together as parts in a score, with their durations edited corresponding to the classic note values. The score, which one can follow like an orchestral score, has the following sections. Morning: alarm clock, polyphonic yawning, tooth brushing (in semiquavers), shower, etc. The sections are separated by the signals of the City Hall clock. Forenoon: traffic sounds, work sounds, a barrel organ and other street music (that was then!). Noon with the changing of the guard and the radio news. Afternoon with shopping, ladies drinking tea, children playing, rush hour and closing time. Evening, with dining and entertainments. Night: sleepers breathing, heartbeats, a light breeze, the natural tone row merging into lark song. Everything has come full circle: a new day begins.

Else Marie Pade, “The Compositional Possibilities Are Endless“, Wire, juni 2017

Alan Jacobs:

I do increasingly feel like that Japanese guy who paints in Excel. 

Alan Jacobs, “the blog as seasoned technology“, 8 december 2022

Wow. Bara wow.

Nobody has shown this to better effect than the Chinese when it comes to digital services. China is the only great power with real independence in the digital realm, and they acquired that independence by shamelessly embracing tech protectionism.

Europeans might look at the outcome of that embrace with horror, and rightly so. China has used its digital sovereignty to institute an authoritarian surveillance and censorship state that no freedom-loving person could ever cheer for. But there’s no denying its unique effectiveness in establishing an internal order built on Chinese norms and laws, however flawed to our eyes (and objective notions of freedom).

Europe should learn from this. Like we’d learn from any foreign power in a power struggle when trying to decide how to come out ahead in the next round.

David Heinemeier Hansson, “European Digital Sovereignty“, 9 december 2022

Jag vill verkligen ta fasta på Robin Sloans optimism när han uppmuntrar och nästan kallar mig och andra att bana nya vägar vid sidan av de stora avenyerna (läs: “plattformarna”):

For people who care about creating worlds together, rather than getting rich, the web is the past and the web is the future. What incredible luck, that this open, decentralized “way of relating” claimed a position at the heart of the internet, and stuck fast. The web is limited, of course; frustrating; sometimes maddening. But that’s every creative medium. That’s life.

Robin Sloan, “A Year of New Avenues“, december 2022.

Men jag lyssnar också på Gary Marcus uppskruvade (och bitvis rätt så alarmistiska) tonläge när han skriver:

Nation-states and other bad actors that deliberately produce propaganda, are highly unlikely to voluntarily put down their new arms. Instead, they are likely to use large language models as a new class of automatic weapons, in their war on truth, attacking social media and crafting fake web sites at a volume we have never seen before. For them, the hallucinations and occasional unreliabilities of large language models are not an obstacle, but a virtue.

Gary Marcus, “AI’s Jurassic Park moment“, 10 december 2022.

Även om detta här WordPress knappast kan sägas vara en del av det som Sloan menar att vi ska lämnas bakom oss så är det någonting med den mallade formen som gör att man vill bryta sig loss och mer kunna måla på webben. Att göra något åt det kanske vore att vandra ned för en mer gynnsam allé.

David Trotters recension av en ny berättelse av Helen DeWitt och en bok om hennes roman The Last Samurai packar så mycket information, så många relevanta teman och uppslag som vad det verkar rimmar så väl med DeWitts estetik att den närmar sig att vara helt oklanderlig. Eftersom jag nyligen har läst DeWitts korta bok The English Understand Wool så var det extra roligt att upptäcka saker i efterhand som jag kan hänga upp läsningen på (fullständigt “preposterous”/bakvänt: “A preposterous idea is one which positions that which should come after (posterus) in advance of that which should come before (prae-).”

Om den lakoniska stilen:

The laconic must be terse. It is understatement weaponised: a rejoinder that cuts grandiloquence off at the knees as much by what it doesn’t say as by what it does. Plutarch found in the terseness of Spartan diplomacy plenty of ammunition for his own campaign against garrulity. When King Philip II of Macedon sought to intimidate the Spartan leadership by declaring that ‘If I invade Laconia, I shall turn you out,’ their reply was a simple ‘If’. The laconic riposte is a pivot or judo throw that makes use of an opponent’s superior weight and strength in order to tip them off-balance.

Om kopplingen mellan det spartanska/lakoniska och Shannons informationsteori (igen!):

A solution often found to work in contexts which don’t make it easy to establish and maintain a channel of communication – battlefields, for instance – is terseness. Xenophon records in his Hellenica a dispatch sent by the second-in-command of the Spartan fleet after the disastrous sea battle of Cyzicus that roughly translates as ‘ships sunk, admiral dead, survivors starving, no idea what to do next’.

Och om The English Understand Wool:

It’s not giving too much away to say that the final twist in this artful tale involves the use of language not to convey meaning, but to establish and maintain a channel of communication. The English Understand Wool is DeWitt’s most Spartan utterance to date.

En och annan antik klassiker översatt av Ingvar Björkeson har jag läst, men har aldrig känt till hans bakgrund. Det var därför lite upplysande (hoppingivande?) att lära sig – i samband med hans bortgång – att han debuterade som översättare i 50-årsåldern.

I början av 1980-talet gav Italienska kulturinstitutet litteraturkritikern Ingemar Wizelius i uppdrag att sammanställa en urvalsvolym med dikter och dialoger av den pessimistiske 1800-talspoeten Giacomo Leopardi. Han underrättades, oklart hur, om en tarifferare på SAS som ägnat ett ansenligt stycke fritid åt att fylla skrivbordslådorna med översättningar av italienska poeter. Wizelius ringde upp denne Ingvar Björkeson som strax överlämnade tolkningsutkast av en helt annan kaliber än väntat.

Eric Cullhed, “Inget mindre än en litterär skattkista“, Svenska Dagbladet, 5 december 2022

Det verkar som att han lät sin gärning som översättare tala:

De reflexioner om översättningsarbetet som han vid något tillfälle meddelade i offentligheten fyller knappt ett pappersark.

Eric Cullhed, “Inget mindre än en litterär skattkista“, Svenska Dagbladet, 5 december 2022

Till min läs- och excerptlista från häromdagen kan jag nog lägga Anders Ekströms artikel i dagens DN (kanske betalvägg): “Universiteten måste bli kämpande demokratier“. Han identifierar i den två tendenser vad gäller universitetens roll: en auktoritär tendens och en autonom tendens. Den senare är önskvärd och det är svårt att säga emot. Hur den senare är beskriven får mig ändå att tänka att det är något som saknas. Kanske handlar det om hur det i ett samhälle där det finns en tydlig “separation of concerns” och varje del liksom kan agera fristående från andra delar (t.ex. universiteten fritt från politiken) ändå måste finnas någon form av överenskommelse eller kontrakt (i vid mening) om att de fristående delarna ändå delar samma verklighet och att till exempel universiteten ägnar sin kunskapsproduktion åt sådant som samhället (återigen, i vid mening, och inte bara de just nu valda politikerna) anser är angeläget (naturligtvis inte kortsiktigt (den här mandatperioden), utan på längre sikt). Jag uttrycker mig naivt här naturligtvis, och det här är en komplex fråga, men jag börjar att pröva lite nu och kanske återkommer.

Sen är det det här med stat och universitet som både lockar och kliar. För nog är det så att det finns gott om exempel på hur stater (både demokratiska och totalitära) har intervenerat kraftfullt för att satsa på forskning och utbildning på ett sätt som har uttalade politiska mål, och som byggt upp starka institutioner på tämligen kort tid (under andra halvan av 1900-talet) som vi nu betraktar som autonoma? Jag tänker kanske i synnerhet på hur USA under andra världskriget, men också hela efterkrigstiden, gjorde avsevärda satsningar på bland annat fysik och teknik (som var helt och hållet sammantvinnat med försvarsindustrin) och biomedicin (sammantvinnat med läkemedelsindustrin). Var den akademiska friheten börjar och statens behov av både uppfinningar, kompetens och ekonomiska konkurrensfördelar slutar tror jag det är svårt att reda ut. Men jag står ödmjuk inför det här och kommer väl borra vidare.