Så här i början på året faller man lätt in i kalendertänk och hur det kommande året kan planeras. Det blir att jag faller in i en förutsägbar serie av jobba (vår)-ledig (sommar)-jobba (höst)-ledig (jul). Nya mentala modeller behövs!

Jag fastnade för en bild i Claire L. Evans utskick hur ursprungsbefolkningar norr om polcirkeln har delat in året i säsonger relaterat till de specifika förutsättningarna där. Här det sibiriska evenifolkets minneskarta för ett år:

(Jag föll ner lite i ett kaninhål för att lokalisera källan för bilden. ChatGPT kunde bara hitta “Tugolukov 1969: 92-93” i bilden, vilket tog mig vidare (via Anna’s Archive) till boken Leaving Footprints in the Taiga Luck, Spirits and Ambivalence among the Siberian Orochen Reindeer Herders and Hunters av Donatas Brandišauskas från 2017, där bilden ovan kommer ifrån. Enligt den kommer den från boken Sledopyty verkhom na oleniakh från 1969 av en V.A. Tugolukov, men sen gav jag upp.)

…och samtidigt (apropå) kom jag att tänka på uttrycket “to chew the scenery” (Dorothy Parkers tydligen), det vill säga “spela över”. “Att tugga på sceneriet” är ju något som termiter gör (bävrar också tänker jag)? Antingen är detta tuggande helt orelaterat, eller så försöker Farber omdefiniera vad knaprande innebär och att det är något annat än att spela över (som han ju skriver att Lee Marvin gör, jämfört med John Wayne).

I en intervju (apropå hans nya roman Brooklyn Crime Novel) säger Jonathan Lethem:

I like this characterization very much, but I’m not sure I ever thought about ‘scales of information’, so much as I freed the voice of the book to conduct a kind of inquiry that was by its nature obsessive, burrowing, gnawing. Yes, I’m thinking of “termite artistry,” but also that Columbo kind of persistence in investigation—picking up a cigarette butt and putting it in the pocket of a trenchcoat, then going to a bar and putting the cigarette butt up on the bar and staring at it through the duration of four drinks…

Dan Fox/Keep All Your Friends, “Issue 34: Jonathan Lethem’s Not-Quite-Last Interview“, 17 december 2023

Jag blev tvungen att kolla upp vad “termitkonst” är/kommer ifrån och jag gissar att det är en uppfinning av konstnären/filmkritikern Manny Farber i en essä med titeln “White Elephant Art vs. Termite Art” i Film Culture, 1962-63. Så här skriver han:

A peculiar fact about termite tapeworm-fungus-moss art is that it goes always forward eating its own boundaries, and, likely as not, leaves nothing in its path other than the signs of eager, industrious, unkempt activity.

Manny Farber, “White Elephant Art vs. Termite Art”, Film Culture, nr.27 (Winter 1962-63)

Han exemplifierar med Helan & Halvan, men också med John Wayne i The Man Who Shot Liberty Valance:

In an Arizona town that is too placid, where the cactus was planted last night and nostalgically cast actors do a generalized drunkenness, cowardice, voraciousness, Wayne is the termite actor focusing only on a tiny present area, nibbling at it with engaging professionalism and a hipster sense of how to sit in a chair leaned against the wall, eye a flogging overactor (Lee Marvin).

Jag ska hålla utkik efter termitkonstnärer.

Jag läser om filmen Maestro efter att nyligen ha sett den, och apropå Tár, något jag ibland tänkt (utan att egentligen veta så mycket om vilken roll en dirigent har för en symfoniorkester):

Both these actors flatter themselves, though; a harsher truth lies in how most orchestras play many of these passages beautifully no matter who’s holding the baton.

Tim Reilly, “Waving or Drowning: On Bradley Cooper’s “Maestro”“, Los Angeles Review of Books, 28 december 2023.

Jag har dock Alice Farnhams In Good Hands: The Making of a Modern Conductor på en väldigt lång läslista.

(Jag har inställt på min telefon att den ska ta en skärmdump när man dubbelknackar på baksidan (iOS: Settings / Accessibility / Touch / Back Tap). Ibland händer det av misstag.)

Det kom lite som en överraskning att Nick Harkaway (född Nicholas Cornwell) är son till John le Carré (född David Cornwell). Jag läste den förres Titanium Noir (gillade) i somras och har tidigare försökt med Gnomon (fastnade inte, men kanske ska göra ett nytt försök). Det är först nu när Nick H börjat nämna det i sitt nyhetsbrev – idag apropå att han skriver på en le Carré/George Smiley-uppföljare – som poletten har trillat ner.

Ett Missiverna på övertid skickades häromdagen, från Rojava till Kastlösa.

(Det kanske ser ut som att det har gått ut jättemånga missiv sedan sist pga högre löpnummwr men det beror på att jag importerade arkiv från TinyLetter.)

Året var 1803, William och Dorothy Wordsworth vandrade i Skottland tillsammans med Samuel Coleridge. Vid en gruvby såg de på avstånd vad som kanske var deras första syn av en ångdriven maskin:

When we drew nearar [writes Dorothy Wordsworth] we saw, coming out of the side of the building, a large machine or lever, in appearance like a great forge-hammer, as we supposed for raising water out of the mines. It heaved upwards once in half a minute with a slow motion, and seemed to rest to take breath at the bottom, its motion being accompanied with a sound between a grown and jike. There would have been something in this object very striking in any place, as it was impossible not to invest the machine with some faculty of intellect; it seemed to have made the first step from brute matter to life and purpose, showing its progress by great power. William made a remark to this effect, and Coleridge observed that it was like a giant with one idea.

Journals of Dorothy Wordsworth, 19 augusti 1803

(Coleridge verkar också ha gillat sin sägning, då han återanvände den för att beskriva sin kompis Thomas Clarkson som var helt upptagen av att avskaffa slaveriet.)