Det här får nog sägas vara en bra recension, hur Kristina Lindquist både lyfter fram Lena Anderssons styrkor (humor mestadels), men också låter den kritiska udden göra mest skada (halmgubbevärlden hon bygger upp).
Jag får känslan av att Lena Andersson närmast betraktar den tid hon lever i som en personlig förolämpning. Det indignerade tilltalet balanseras dock av en humor som ofta framstår som hennes starkaste kort. Som när hon betraktar en infantil annons från en nätbokhandel och ”får intrycket att svenska folket nyss har alfabetiserats” eller konstaterar att duktiga folkpartister ”med alla rätt på provet” skulle kunna fungera som ett perfekt smörjmedel mellan moderater och socialdemokrater. Lena Andersson är genuint rolig när hon klagar på hippievälde och hellre ser jorden dränkas av klimatförändringarna än går med i ett matlag. I en tid när alla som kan sätta stor bokstav och punkt genast utnämns till ”stilister” är det dessutom välgörande att faktiskt läsa en verklig sådan.
Man kan också läsa Sheila Heti skriva mer uppskattande om Lena Andersson efter att “Egenmäktigt förfarande” har kommit ut på engelska, eller så hoppar man över det och läser istället Hetis essä/tal där hon prövar hypotesen att det inte är värt att träffa människor.
Mike Davis fullständigt hoppar av ilska i sin bekväma stol, och kan inte motstå lite gammal hederlig revolutionsromantik:
We are living through the nightmare edition of ‘Great Men Make History’. Unlike the high Cold War when politburos, parliaments, presidential cabinets and general staffs to some extent countervailed megalomania at the top, there are few safety switches between today’s maximum leaders and Armageddon. Never has so much fused economic, mediatic and military power been put into so few hands. It should make us pay homage at the hero graves of Aleksandr Ilyich Ulyanov, Alexander Berkman and the incomparable Sholem Schwarzbard.
Davis hänvisar bl.a. till Thomas Pikettys råd till Väst (gammal hederlig pre-nyliberal socialdemokrati) för att stå emot? vinna över? Kina, så jag läste ett blogginlägg (i “Le blog de Thomas Piketty”) från förra sommaren:
More generally, there is a need to promote a new economic model based on the sharing of knowledge and power at all levels, in business as well as in international organizations. Neoliberalism, by handing over power to the richest and weakening public power, in the North as well as in the South, has in reality only strengthened the Chinese model, as indeed has the pathetic Trumpist or Modist neo-nationalism. It is time to move on.
Puh! Piketty har skrivit en kort bok, som verkar sammanfatta hans tidigare tegelstenar.
Jag visste inte att Douglas Coupland hade skrivit en biografi över Marshall McLuhan, men fick veta av Noah Brier:
McLuhan was super religious, and the argument Coupland lays out, which jibes pretty well with that Playboy quote, is that he stuffed all those feelings inside him in order to explore (probe) the world of media more effectively. Part of what makes him so readable today is that his books aren’t full of predictions that never came true or strongly worded moral warnings about the downfall of society. On one hand, you can read a lot of what he said as vague enough to be true at any time. But that’s not how I (and lots of others) see it. Rather, to me, he’s still relevant because he was looking at these concepts—media, communication, technology—in their purest sense.
Bästsäljarboksindustrin är naturligtvis en…industri, men trots det så finns det något hantverksmässigt över den faktiska bokproduktionen, som den här ‘artikeln’ om skapandet av Marlon James nya bok “Moon Witch, Spider King” ger känslan av.
Det finns en termlista för hållbar utveckling, under uppbyggnad. Linnea Hanell berättar om hur och varför.
Skaparen av den moderna ljudboken – Duvall Hecht – har dött.