Otidsenlig läsning

Walter Benjamin åkte för att bo hos Bertolt Brecht i exil i danska Svendborg under några månader 1934.

Av Benjamins dagbok framgår att de hade intellektuella diskussioner om författare och politik, där Brecht framstår som en självupptagen besserwisser, medan Benjamin artigt noterar Brechts utlåtanden om alla från Vergilius till Kafka.

En kväll så satt Benjamin och läste Marx “Kapitalet” och Brecht kommenterade nöjt att det var bra. Benjamins svar?

I replied that I prefer studying the most talked-about authors when they were out of fashion.

Jag bläddrar lite i Erdmut Wizislas bok om Benjamins och Brechts vänskap, och läser att Brechts fru – Helene Weigel – 1939 bjöd in Benjamin att besöka paret då de bodde på Lidingö. Men det var för dyrt och läget för osäkert. Året efter påbörjade han istället flykten från nazisterna över Spanien som slutade med självmordet i Port Bou.


Anders Rydell i Svenska Dagbladet (kanske betalvägg):

Kulturarv i fel händer är ett farligt vapen. Genom kontroll över hur kulturarvet definieras kan en grupp hävda dominans över minoriteter, rättfärdiga anspråk på landområden och dölja historiska förbrytelser. Kulturarv är nyckeln till att forma ett kraftfullt etnonationalistiskt narrativ.

…samtidigt konstateras i en undersökning av en forskargrupp från flera europeiska länder att man uppskattar att bara 9% av medeltida manuskript från Nederländerna, England, Frankrike, Tyskland, Island och Irland har “överlevt”. Att det ligger någonstans i den trakten har man nog vetat, men det intressanta här är kanske metoden man har använt. Man har lånat en statistik modell från ekologin för att räkna ut förekomster av arter i ett visst område, baserat på observationsdata. Mike Kestemont säger:

“Intuitively, it’s a weird thing to say that a literary work behaves like a species,”


Från en recension av boken _Hidden Hands: The Lives of Manuscripts and Their Makers” av Mary Wellesly (betalvägg):

Wellesley shows that the fate of individual texts often came down to chance, whether they were close to the door during a fire or whether there was a book expert nearby when they were designated for destruction. What we know of the past is the tip of the iceberg mostly obscured by a mixture of malice, carelessness and the passage of time.

Och:

But there were still other lovers of books, Wellesley argues, who obscured more than they illuminated. Wynkyn de Worde’s printing of The Book of Margery Kempe, for example, was the only version that circulated before the full manuscript was found. Just seven pages long, it excises everything that makes the original text so fascinating – Margery’s loud weeping, and her vision of the devil tempting her with penises, among many other things. I was particularly enthralled by Wellesley’s section on the Welsh poet Gwerful Mechain, who wrote “Ode to the Vagina” as well as the more conventional religious verse popular in the late fifteenth century, but was long omitted from editions full of other medieval Welsh poets.


Jenny Högström om ett nytt nummer av tidskriften Essä:

Vad innebär det att vara otidsenlig? Omodern eller föråldrad, enligt SAOB. Det som avviker från det typiska för tidsperioden. I otakt med tiden. Men om man som jag blir galen på samtidens besatthet av samtiden, kan det otidsenliga vara något positivt.

Fläckförlopp

Jag är lite upptagen vid dagboken nuförtiden, så noterar allt fler sådana som ges ut. Idag skrevs om Terézia Moras “dag- och arbetsbok” Fleckenverlauf i Svenska Dagbladet.

”Fleckenverlauf” är en ”dag- och arbetsbok” bestående av korta anteckningar från åren 2014–2020, skrivna med sikte på Moras femtioårsdag i fjol. Många olika slags texter samsas. Reflexioner kring böckernas mödosamma tillkomst står tillsammans med anteckningar om vardagslivet och skrivandets praktik, politiska rapporter, brev, översättningar, litteraturkommentarer och små bilder från Berlin. De sistnämnda är, trots sin mestadels dystra karaktär – mörker, duggregn, trängsel, ovänliga människor – ganska oemotståndliga. Plötsligt blommar allt och blir för en kort tid vackert: lindarna, flädern, syrenerna. Själva titeln är ett gott exempel på Moras förmåga att förena det abstrakta med det konkreta. Fläckarna är anteckningarna som så småningom antyder ett livsförlopp. Men de är också de blåmärken som författaren ådrar sig i cykelolyckorna hon råkar ut för i den kaotiska trafiken och vars förändringar hon följer.

Skrivarnostalgi

Lite mer om Tamara Shopsins LaserWriter II, från Matthew Kirschenbaum:

LaserWriter II will likely be adored by readers of a certain age, the ones who enjoyed a visceral relationship to the buzzes and whirs that once emanated from their prehistoric home computing systems — reminders that laser printers and disk drives and modems were cyber cool, yes, but also still mechanical, actual machines with moving parts (unlike an iPhone). Eventually, such things pass beyond repair and just become junk, or curios for retro computing nerds and media archaeologists. But in the deep algorithms of the web, a kind of alchemy is possible. Google “laserwriter ii” now, and the first page of listings you’ll see is for the novel rather than the device. The vocation become object has become something else again: the old hardware, now useless landfill, has been reanimated as literature. The printer has become a text.

Skrivarberättelser

Ett lite udda, men samtidigt charmigt grepp som Tamara Shopsin tar i LaserWriter II är när hon låter delarna inuti en tidig generation av laserskrivare att få liv och konversera med varandra under plasthuven. Antropomorfisering är ju ett väl beprövat litterärt trick, men det här är nog första gången som de rörliga delarna i en konsumentpryl får mänskliga egenskaper och förmågor. Vid ett tillfälle utspelar sig följande dialog mellan en transportränna och en skyddsdyna, där rännan berättar om när hen en gång träffade en sensor i ett billarm:

“Vet du, jag träffade en sensor i ett billarm en gång”.
“På riktigt? Vad var det för bil?”, frågar skyddsdynan, och undrar om rännan hittar på det.
“Ahh, det var en Acura Integra”.
“Vilken färg?”
“‘Supersonic blue'”.
“Cool, vill bara föreställa mig den”, säger skyddsdynan nöjt.
“Sensorn berättade om en gång när hon satte igång larmet. Det var kl. 3 på morgonen och en stor cementbil körde förbi Acuran och löste ut henne. Sensorn mådde dåligt direkt, och insåg det var ett misstag. Hon sa till larmet omedelbart, ‘Snälla sluta. Det var en jättestor bil, INTE en inbrottstjuv’. Men larmet fortsatte, han var en idiot. Han blåste på i en halvtimme när plötsligt en man i morgonrock kom fram till bilen. Mannen tog fram sin nyckel och ristade in på taket vid förarsidan. Han ristade in:

‘DITT BILLARM ÄR FÖR KÄNSLIGGT”

När morgonrockskillen gick sa sensorn typ: det räcker, larmet. Man fattar, lugna ner dig. Larmet slutade till slut. 

“Wow”, sa dynan.

“Vänta, det kommer mer. Så billarmet har slutat och solen går upp. Morgonrocksmannen kommer ner, men han har på sig vanliga kläder nu. Kanske är han på väg till jobbet? Han stannar och tittar på bilens tak. Det är dagsljus. Sensorn tänkte, vad fan håller han på med? Då tar mannen fram sin nyckel igen och ristar över ett ‘G'”.

“Han hade stavat fel!”.

Systemisk stress

Matt Webb har noterat två ramverk som blivit inaktuella eller omogna (igen). Det är träffande. Den ena handlar om livshändelser (och risk för ohälsa) och den andra om affärsmodeller (chans för framgång).

Att läsa det här om hur mycket stress som (minst) 18 månader av pandemieffekter fick håren att resa sig på mina armar:

As a society, we are wholly unprepared for what 18 months of pandemic is doing to us. We’ve lost family, lost jobs, turned our lives upside down. Not only are you and I hitting the top of the Holmes-Rahe scale, but everyone we know is too, and besides we’ve barely been able to see them. So no support system. This isn’t just mental health, it’s niggles, sicknesses, and injuries that we won’t even recognise as being a result of pandemic stress. I don’t know what we do about that. …

Rather than giving the person a pep talk, these examples reflect back what you’re hearing and offer specific ways you might help. “What I hear from depressed people is that to have somebody say get over it is not very helpful and actually really annoying,” says Rosen. “It’s more helpful to say, ‘I can see what a hard time you’re having, but I’m going to be here. I’m going to see you through this. You probably don’t believe this, but it will pass. I know it feels really bad.’”

How to help someone with depression.

Andras ögon

Matt Webb kommenterar ett konstprojekt för några år sedan, där ett antal personer levde som vargar:

Bonkers and beautiful – actors in fur suits hanging out in the cold and walking around on all fours. AND YET – if there is a challenge of our time, it is precisely about how to get people to see through the eyes of other people, animals, forests, the atmosphere. How to have common feeling without being identical; to find fellowship and difference both at once.

(Apropå katter).

Strax bakom

Det är ju helt uppenbart att det här spelet inte utspelar sig “genom en katts ögon”, utan snarare att det är genom en “människa” som följer efter en katt strax bakom. Jag vet inte riktigt vad det skulle innebära att se världen genom ögonen på en katt, men det är naturligtvis något imponerade och empatiskapande över fysiken i “Stray”.