The Pond x 2

Jag läser mig sakta men säkert igenom Dan Fespermans Safe Houses. Det är egentligen ca 65% in i den [spoiler] som existensen av spionnätverket “The Pond” yppas. Lo’ and behold: The Pond fanns ju på riktigt! Hos CIA (som “vann” över The Pond) finns en artikel av historikern Mark Stout om hur den privatfinansierade (bl.a. av Philips) och hemliga organisationen uppstod och senare lades ned. Grundaren – John Grombach – verkar ha varit en riktig spion-player i Europa under och efter 2:a världskriget, och figurerar också i Fespermans roman.

Som av en händelse har jag i dagarna upptäckt australiensiska bandet Pond, som har ett nytt album ute: “Tasmania”.

Mediadiettankar

Funderar på hur en kan upprätthålla en hållbar mediadiet. Jag skulle vilja säga att min strategi under en ganska lång tid har varit glupsk. Det vill säga öppna spjäll, följa mycket och många, filtrera och sålla, hitta mönster, spara och dela. Visst är det tidskrävande och till viss del stressande för det kognitiva systemet. Fast jag ser samtidigt inte att det finns någon väg tillbaka eller ur detta: givet takten i “utgivning” och spridning och den svaga redaktionella kontroll och märkliga incitamensstruktur som det moderna medielandskapet har, så går det bara inte att förlita sig på ett alltför begränsat antal “trovärdiga” eller “kvalitativa” utlopp. Och om en sedan tänker på det mer algoritmiskt rekommenderande flödet så tänker jag att man behöver medvetet svämma över floden av innehåll för att inte hamna i destruktiva förstärkningsloopar. Jag tänker att det finns en övre gräns för hur många jag följer, över vilken algoritmen sätts ur spel och mitt flöde mer kan få fritt utlopp.

Mediadiet 16 februari 2019

One of the most familiar activities of a historian is extracting precious metal from the deep mines of unpublished materials held in archives. But Hobsbawm himself was never an archive hound: his preferred strategy was to read an astonishing range of printed sources in several languages and then produce an original and challenging interpretation out of them. Reflecting in old age on his own practice, he declared: “I would most like to describe myself as a kind of guerilla historian, who doesn’t so much march directly towards his goal behind the artillery fire of the archives, as attack it from the flanking bushes with the Kalashnikov of ideas.”

The Guardian, “Eric Hobsbawm by Richard J Evans review – Marxist intellectual, national treasure“, 15 februari 2019

Vad är Baldwin-receptet? Legeringen av självbiografi, politik och journalistik? 
– Ja, men också inslaget av poesi och lyrik. Det kallas stil, ett ord jag inte riktigt gillar. Det är något större än stil: det handlar om klarhet. Att sätta ihop meningar så att det lyser upp vad man vill säga. Det är många som beundrar Baldwin, men få försöker åstadkomma just det. Folk underskattar betydelsen av att skriva vackert. I akademin fnyser man åt det. Det finns en misstro mot att skriva vackert, som om man försökte gömma något. 

DN, “Ta-Nehisi Coates: ‘Föreställ dig en svart president som öppet erkänner sexuella övergrepp – det är omöjligt’“, 16 februari 2019

Winners Take All doesn’t name it, but what it’s really describing is an institutional crisis in which the political landscape has been cleared of its forces for representation and reformation. Instead, power has been put in the hands of a group that believes trade unions are merely cartels, thinkers are far inferior to “thought leaders” and hell is other people voting.

The Guardian, “Winners Take All by Anand Giridharadas review – superb hate-reading“, 14 februari 2019

Hilmas revansch

Jag tror att det var Joanne McNeil som första gången (i sitt nyhetsbrev All My Stars) berättade om vilken glädje det var att ha Hilma af Klints “Altarbild, nr 1” som skärmsläckare på telefonen:

It fills me with joy each of the hundred thousand times I look at it every day

Sedan jag lade till den själv kan jag bekräfta att den är ett balsam för själen. Jag har också noterat andra som börjat använda den. Tänk en tyst global rörelse där Hilmas mystiska verk letar sig in i allas startsidor och sakta men säkert förvandlar mänskligheten.

Slumpexcerpt

Jerusalem wasn’t a mall, its walls only contained a mall, because given all its gates and security checkpoints, it was more like another airport. A mystical airport. A ruined terminal connecting future and past. More than international, interstellar.

Joshua Cohen, Moving Kings (2017)

Ensamt excerpt

Fick ett till citat från Readwise idag, ur A Meaningful Life:

Lowell and his wife had very few friends and they entertained virtually no one in their apartment except the cleaning woman, who would occasionally be found at the end of the day curled up in Lowell’s Eames chair, sound asleep with the television going full blast and a bottle of Lowell’s gin beside her on the floor.

Spöktecken

Propagerande felaktigheter.

To sum up – in 1978 a series of small mistakes created some characters out of nothing. The errors went undiscovered just long enough to be set in stone, and now these ghosts are, at least in potential, a part of every computer on the planet, lurking in the dark corners of character tables.

Dampkraft, “A Spectre is Haunting Unicode”, 29 juli 2018

New York är Venedig

Kim Stanley Robinson i en intervju, bl.a. om hans New York 2140:

I went to Venice to see how the city works when the streets are canals. And I went to New York often, including to places tourists don’t usually go, like the Cloisters, at the very north end of Manhattan Island – that’s a hill that’s 240 feet above sea level. In a Venetian New York, that would become incredibly valuable real estate. It might be a place for gigantic new skyscrapers. I also went to Hell Gate and Coney Island, places that would be drowned, and to other sections of the Bronx and Brooklyn, checking out what they might be like if they were submerged. Then also, the old Met Life Tower on Madison Square is an architectural imitation of the Campanile in Venice, but about ten times as big. It’s a nice visual joke – you’ve got a Venetian building in New York already, so that was clearly where I needed my characters to live.

Locus, “Kim Stanley Robinson: The Good Anthropocene”, 10 december 2018.