Så svårt kan det vara

När det gäller ledarskapsidéer och -litteratur så letar jag efter det kontraintuitiva och anti-hegemoniska (och självklart sådant som förstärker mina egna värderingar och styrkor) – så en artikel med rubriken “The best leaders aren’t optimists” (via: Alf Rehn) väckte mitt intresse, och i synnerhet boken Multipliers som den bygger på. Optimism hos ledare och “det här ska nog ordna sig”- eller “hur svårt kan det vara”-inställningar verkar vara ett ideal för ledare och chefer, och jag använder mig av det själv, och tror kanske att det är en viktig förmåga eller inställning. Därför lite intressant att i den där artikeln läsa om optimism som en “diminishing”/förminskande strategi:

When you’re so hopeful that things will work out, you can unintentionally eliminate the possibility that things might not work out. And that can make employees afraid to take risks or make mistakes because they know their boss is so convinced success is possible.

Roundup

Alla min öppna tabbar, 1 maj 2018:

Musiklåtar

En långhelg med lite tid över för att lyssna på något annat än podcasts på väg till jobbet har betytt att jag lyssnat på några nya musiklåtar. Jag drogs in i Kanye-universat och den här dialogen med T.I. som han släppte häromdagen – “Ye vs. the People” (text) – är kanske inte tidlös, men den kommer att vara emblematisk för det politiska läget när en tittar tillbaka om några år. Om man bortser från Kanyes politiska aningslöshet så är det onekligen fascinerande att iscensätta den här inre dialogen, på samma sätt som hans twitterkonto är ett slags kreativ tankeprocess som inte liknar någon annans. Nu är ju den här låten säkert bara ett brottstycke från det, eller de, album som kommer senare, så det återstår väl att se på vilken sida av rimlighet som Kanye kommer att stå. Jag blev också påmind om en låt rätt långt ner på The Life of Pablo – “No More Parties in L.A.“. DJ Kozes “Pick Up” är en retrodänga som en kan drömma sig bort och tillbaka till. De två låtarna från Jon Hopkins kommande album – “Emerald Rush” och “Everything Connected” – knastrar fint, precis som Janelle Monáes “Pynk” (med Grimes) är klar som vatten.

(Alla länkar till Spotify)

F is for Fake

Vinland-kartan ska definitivt bestämmas vara fake, bl.a. med hjälp av RTI = Reflectance Transformation Imaging:

This will allow also a detailed perspective of the texture so that even the ink can be studied for its thickness and variation across the map. The analyses will also include reflectance transformation imaging (RTI), which is a technique that measures the color and shape of surface objects through lighting techniques from different angles. This helps to reveal hidden surface features such as marks or other information. Additional analysis will include x-ray fluorescence spectroscopy (XRF) that can be used to show the spatial distribution of elements across different parts of the map or within areas of the map’s surface. The distribution of elements can help to demonstrate what type of instrument, and if it existed in the 15th century, created the map.

Också: “‘Catastrophe’: French museum discovers half of its collection are fakes“:

But an art historian brought in to reorganise the museum following the recent acquisition of around 80 paintings, found that nearly 60% of the entire collection was fake.

Varje år som jag betalar den där dryga tusenlappen för hostingen av den här bloggen, så tänker jag att jag borde komma igång med att skriva här igen (eller excerpta och länka skulle faktiskt räcka). Jag undrar vilken sorts motivation jag skulle behöva för att göra det, om man bortser från min inre motivation att jag vill göra det? Det har tidigare funkat bra med en slags mekanisk målsättning – “skriva” varje dag under en period t.ex., eller som med Missiverna (som jag också skulle vilja ta upp igen) – 1 gång i veckan, 10 grejer.

Sömniga bläckfiskar

Snitsigt formulerat av Paul Ford:

[T]he big tech companies that have arisen are exhausting, lumbering gold-thirsty kraken that swim around with sour looks on their face wondering why we won’t just give them all our gold and save the time. With every flap of their terrible fins they squash another good idea in the interest of consolidating pablum into a single database, the better to jam it down our mental baby duck feeding tubes in order to make even more of the cognitive paté that Silicon Valley is at pains to proclaim a delicacy.

Minnespalats

Craig Mod berättar (i sitt nyhetsbrev) om en tio dagar lång, tyst, meditationsretreat i Japan, och om hur han börjar bygga ett minnespalats:

Each day, for ten days, I slowly populated the rooms of the house I grew up in — one in which I was just able to squeeze out ten distinct spaces. And so I came to be the owner of a house with a skanking planters peanut man,0 a computer that shoots spaghetti from its floppy disc drive, Aziz Ansari making a pizza, a human-sized game of Operation next to a roaring fireplace, two beautiful little blue birds flitting about a bedroom, a grandfather gently placing a blade into his stomach, the Vitruvian Man with glowing hands and head, the Insane Clown Posse high-fiving Pico Iyer.

In hindsight, I’m grateful I decided to make a memory palace. Without it, I doubt I would have been able to remember the precise order of pain and pleasure.

At the end of ten days I emerged triumphant, and upon sitting in that cafe in Kyoto and luxuriating in the texture of the Outside World, I was able to walk back through my house, the entire experience, transposing my memory palace, filling three pages of a notebook with details, a day-by-day blow of what it felt like to overcome my latent aversions, to come to love sitting.