Augustimusiken

Nya saker jag lyssnat på under augusti månad. Fetstilat sånt jag gillat extra mycket.

  • The Polyphonic Spree, Yes, It’s True.
  • Moderat, II.
  • Kaah, Matcha din look.
  • Washed Out, Paracosm.
  • Dawn of Midi, Dysnomia.
  • Earl Sweatshirt, Doris.
  • Julianna Barwick, Nepenthe.
  • Julia Holter, Loud City Song.
  • Zola Jesus, Versions.

Sittfläsk

I Freeman Dysons recension av Ray Monks Robert J. Oppenheimer-biografi (nämnd här tidigare) ger han följande förklaring till varför Oppenheimer aldrig blev någon stor vetenskapsman:

The real tragedy of Oppenheimer’s life was not the loss of his security clearance but his failure to be a great scientist. For forty years he put his heart and soul into thinking about deep scientific problems. With the single exception of the collapse of massive stars at the end of their lives, he did not solve any of these problems. Why did he not succeed in scientific research as brilliantly as he succeeded in soldiering and administration? I believe the main reason why he failed was a lack of Sitzfleisch. Sitzfleisch is a German word with no equivalent in English. The literal translation is “Sitflesh.” It means the ability to sit still and work quietly. He could never sit still long enough to do a difficult calculation. His calculations were always done hastily and often full of mistakes. In a letter to my parents quoted by Monk, I described Oppenheimer as I saw him in seminars:

He is moving around nervously all the time, never stops smoking, and I believe that his impatience is largely beyond his control.

Som en maskin

Jag remote-kollade på James Bridles keynote på The Conference (en handfull svengelska där), som innehöll mycket intressant (som vanligt).

En bit in pratar han om tekniken som används i tennis, cricket och fotboll för att övervaka huruvida bollen är utanför bas- eller mållinjen, Hawk-Eye-tekniken en av dem. Gräsmattorna är sensornätverk mättade på högteknologi, oftast utvecklad för militära ändamål – infraröda kameror, bild- och ljudigenkänningsteknologi, m.m. Han gör den självklara poängen att grafiken vi ser så klart inte visar hur det “faktiskt” ser ut, utan allt är baserat på algoritmiska förutsägelser, men som omger sig med en aura av att representera verkligheten.

Så läste jag idag hos The Guardian om forskning på just cricketspelare och hur deras ögonrörelser säger något om vilka beslut som slagmännen fattar för att träffa bollen. Även om de små ögonrörelser vi hela tiden gör (tre stycken s.k. sackader, fixeringar i sekunden) är bland de snabbaste som människokroppen kan uppbåda, så hänger de inte med när bollen kommer i 120 Kmh.

Forskningen visar att cricketspelare – kanske som de avancerade datorkamerorna – använder sina ögonrörelser för att förutspå var bollen kommer att hamna – de duktiga spelarna förekommer bollens rörelse genom fixeringar, till och med så pass att de till och med kan se när den träffar slagträt – “…expertise results in being able to predict more accurately where the cricket ball is going to be in the future.”

All of these sorts of predictive movements provide the brain with more information about what’s going on around you, which in turn gives you a little bit more time to prepare and adjust your own movements. In the case of expert cricketers, even having a few hundredths of a second to adjust the orientation of their wrists could mean the difference between a boundary and a catch.

Plantera för framtiden

Det Långa Nuets Klocka har nämnts här tidigare. I en intervju hos The Appendix med Alexander Rose från The Long Now Foundation hittar jag följande anekdot:

CH: There’s a story that I know that people at The Long Now Foundation talk a lot about that seems really useful; it’s the one that Danny Hillis brought up when he first introduced his idea of the ten thousand-year clock about New College at Oxford.

AR: Yeah, the story went, [that] when New College was built in the [fourteenth century], it was the ‘new college’ at the time. It wasn’t until 500 years later in the 1800s when these big oak beams that went across the main dining hall were inspected and people realized that they’d become a bit rotted and infested with beetles. And they didn’t quite know what to do, because you couldn’t buy lumber like this in Europe anymore: the commercial forests had all been harvested.

It wasn’t until they spoke to the school forester who said “Oh, yeah, we have the trees that you planted.” And it turned out that when the school was built, there was also a grove of oak trees that had been planted that 500 years later could be harvested for exactly that purpose.

Leopardis pyttipanna

Mer översättningar:

På engelska har just Giacomo Leopardis Zibaldone givits ut, ett för mig helt okänt verk som många tydligen håller högt. Det består av en “pyttipanna” av anteckningar, reflektioner och idéer om liv, litteratur och vetenskap, skrivna under perioden 1817-1832. Den engelska utgåvan är ca 2500 sidor tjock och är resultatet av ett översättningsprojekt vid Birmingham University som löpt under sju års tid.

Hos The Guardian intervjuas en av redaktörerna för utgåvan:

“It has been very, very challenging because it’s a very long text – huge, full of quotations in Greek Latin, French, Spanish, English,” said co-editor Franco D’Intino, professor of modern Italian literature at La Sapienza University in Rome.

“One cannot master all that Leopardi mastered – that’s the point. There is so much that he could understand that you cannot because you are not an encyclopaedic man of the 18th or 19th century. He was a genius, and I am not!”

Makalöst att man kan köpa den för 387 spänn hos Bokus.

Se också:

”A Warwick! A Clarence!”

Det är nästan så att jag är sugen på att fortsätta läsningen av Wolf Hall på svenska efter att ha läst översättaren Jesper Högströms vedermödor med att matcha Hilary Mantels rika engelska språkdräkt med svenska ord. (Tyvärr finns inte artikeln i DN fritt tillgänglig, men väl för betalande läsare, här). Jag föreställde mig nästan att man var tvungen att känna till historien och kontexten för att klara av att översätta den, men det är intressant hur Högström använder sig av okunskapen som strategi:

Jag har bestämt mig för att inte läsa i förväg. Jag ska använda min okunskap om handlingen som drivkraft under översättningen. Det innebär också för att jag inte får titta i förväg på ”The Tudors” för att få reda på hur det går. Fast i grova drag vet jag ju ungefär: det är problemet med historiska romaner. Och på grund av oförsiktigt googlande råkar jag få resa på en av huvudpersonernas dödsår och dödsorsak. Trist. Och det leder in på frågan hur mycket man måste känna till av den historiska bakgrunden för att ha utbyte av romanen.

Säg hej till Västra Texas

Glömde ju posta juli-lyssningen, men följande finns i spellistan “2013-7″:

  • About Group, Between The Walls.
  • Ciaria, Ciara.
  • Speedy Ortiz, Major Arcana.
  • Airhead, For Years.
  • Ben Zabo, Ben Zabo.
  • Crystal Fighters, Cave Rave.
  • KWAAI, Worldwide.
  • La Yegros, Viene de Mi.
  • Little Jinder, Break Up.
  • Maya Jane Coles, Comfort.
  • Minilogue, Blomma.
  • Tokimonsta, Half Shadows.
  • The Icarus Line, Slave Vows.
  • Fuck Buttons, Slow Focus.
  • The Mountain Goats, All Hail West Texas.
  • Clouds, Ghost Systems Rave.
  • AlunaGeorge, Body Music.