#datahoarding

Many people active in the data hoarding community take pride in tracking down esoteric files of the kind that often quietly disappear from the internet—manuals for older technologies that get taken down when manufacturers redesign their websites, obscure punk show flyers whose only physical copies have long since been pulled from telephone poles and thrown in the trash, or episodes of old TV shows too obscure for streaming services to bid on—and making them available to those who want them.

Gizmodo, “Delete Never: The Digital Hoarders Who Collect Tumblrs, Medieval Manuscripts, and Terabytes of Text Files“, 4 mars 2019

Svaga imperier

Via kottke.org lär man känna boken Empires of the Weak: The Real Story of European Expansion and the Creation of the New World Order, och ett utdrag från NYT-recensionen gör att man blir nyfiken:

Still, as a critique of prevailing modes of thinking about global politics, “Empires of the Weak” succeeds admirably. The history of international relations has focused too much on the most unrepresentative period of the last millennium — the century and a half in which Europe dominated the world. This weighting of the scales has skewed our understanding of global politics and the importance of the West. Sharman’s is a far richer story and one that perhaps more accurately reflects today’s global rebalancing.

New York Times, “When Asia Ruled the World”, 28 februari 2019

The Pond x 2

Jag läser mig sakta men säkert igenom Dan Fespermans Safe Houses. Det är egentligen ca 65% in i den [spoiler] som existensen av spionnätverket “The Pond” yppas. Lo’ and behold: The Pond fanns ju på riktigt! Hos CIA (som “vann” över The Pond) finns en artikel av historikern Mark Stout om hur den privatfinansierade (bl.a. av Philips) och hemliga organisationen uppstod och senare lades ned. Grundaren – John Grombach – verkar ha varit en riktig spion-player i Europa under och efter 2:a världskriget, och figurerar också i Fespermans roman.

Som av en händelse har jag i dagarna upptäckt australiensiska bandet Pond, som har ett nytt album ute: “Tasmania”.

Mediadiettankar

Funderar på hur en kan upprätthålla en hållbar mediadiet. Jag skulle vilja säga att min strategi under en ganska lång tid har varit glupsk. Det vill säga öppna spjäll, följa mycket och många, filtrera och sålla, hitta mönster, spara och dela. Visst är det tidskrävande och till viss del stressande för det kognitiva systemet. Fast jag ser samtidigt inte att det finns någon väg tillbaka eller ur detta: givet takten i “utgivning” och spridning och den svaga redaktionella kontroll och märkliga incitamensstruktur som det moderna medielandskapet har, så går det bara inte att förlita sig på ett alltför begränsat antal “trovärdiga” eller “kvalitativa” utlopp. Och om en sedan tänker på det mer algoritmiskt rekommenderande flödet så tänker jag att man behöver medvetet svämma över floden av innehåll för att inte hamna i destruktiva förstärkningsloopar. Jag tänker att det finns en övre gräns för hur många jag följer, över vilken algoritmen sätts ur spel och mitt flöde mer kan få fritt utlopp.

Mediadiet 16 februari 2019

One of the most familiar activities of a historian is extracting precious metal from the deep mines of unpublished materials held in archives. But Hobsbawm himself was never an archive hound: his preferred strategy was to read an astonishing range of printed sources in several languages and then produce an original and challenging interpretation out of them. Reflecting in old age on his own practice, he declared: “I would most like to describe myself as a kind of guerilla historian, who doesn’t so much march directly towards his goal behind the artillery fire of the archives, as attack it from the flanking bushes with the Kalashnikov of ideas.”

The Guardian, “Eric Hobsbawm by Richard J Evans review – Marxist intellectual, national treasure“, 15 februari 2019

Vad är Baldwin-receptet? Legeringen av självbiografi, politik och journalistik? 
– Ja, men också inslaget av poesi och lyrik. Det kallas stil, ett ord jag inte riktigt gillar. Det är något större än stil: det handlar om klarhet. Att sätta ihop meningar så att det lyser upp vad man vill säga. Det är många som beundrar Baldwin, men få försöker åstadkomma just det. Folk underskattar betydelsen av att skriva vackert. I akademin fnyser man åt det. Det finns en misstro mot att skriva vackert, som om man försökte gömma något. 

DN, “Ta-Nehisi Coates: ‘Föreställ dig en svart president som öppet erkänner sexuella övergrepp – det är omöjligt’“, 16 februari 2019

Winners Take All doesn’t name it, but what it’s really describing is an institutional crisis in which the political landscape has been cleared of its forces for representation and reformation. Instead, power has been put in the hands of a group that believes trade unions are merely cartels, thinkers are far inferior to “thought leaders” and hell is other people voting.

The Guardian, “Winners Take All by Anand Giridharadas review – superb hate-reading“, 14 februari 2019

Hilmas revansch

Jag tror att det var Joanne McNeil som första gången (i sitt nyhetsbrev All My Stars) berättade om vilken glädje det var att ha Hilma af Klints “Altarbild, nr 1” som skärmsläckare på telefonen:

It fills me with joy each of the hundred thousand times I look at it every day

Sedan jag lade till den själv kan jag bekräfta att den är ett balsam för själen. Jag har också noterat andra som börjat använda den. Tänk en tyst global rörelse där Hilmas mystiska verk letar sig in i allas startsidor och sakta men säkert förvandlar mänskligheten.

Slumpexcerpt

Jerusalem wasn’t a mall, its walls only contained a mall, because given all its gates and security checkpoints, it was more like another airport. A mystical airport. A ruined terminal connecting future and past. More than international, interstellar.

Joshua Cohen, Moving Kings (2017)