Musikalisk prosa

Michael Connellys Gods of Guilt är en av de böcker jag läst i sommar, och det är väl egentligen inte särskilt njutningsfullt, men Carl-Michael Edenborg sätter ändå fingret på något när han beskriver den musikaliska prosan:

Kanske är du kräsen och tycker att Arnold Schönberg är en märkvärdigare och mer utmanande låtskrivare än Louis Armstrong, och troligen har du rätt. Men ändå är det lika troligt att du kommer att flina upp dig och stampa med foten när du hör sångarens raspiga röst.

Du tycker säkert att tradjazz är gubbig och vulgär. Men varje gång du hör ståbasens och virvelns tajta komp och bastubans dunder, dras du med och blir på gott humör, mot din vilja. Ungefär så fungerar Michael Connellys deckare.

Två andra saker är slående också: vilken roll som maten spelar, nästan så att man misstänker att Connelly är sponsrad av de olika matställen i Los Angeles som figurerar; och hur verklighet och fiktion blandas samman när det framgår att det också i bokens värld hänt sig så att den förra “Mickey Haller”-boken — The Lincoln Lawyer — blivit film, och hur det påverkar huvudpersonen.